Just nu är det för mycket. I onsdags var Jonathan borta hela dagen, och jag rattade tre komplicerade lamningar parallellt helt själv (tills Ines kom hem och assisterade) och försökte hålla igång tre flasklamm, samtidigt som jag ju behövde göra alla dagliga sysslorna – utan överdrift jobbade jag oavbrutet från sex på morgonen till nio på kvällen.
Indränkt i blod, slem och fostervatten hela dagen, ingen idé att byta kläder. På kvällen hade vi en lamning till, en värksvag tacka vars lamm jag fick dra ut. När det var klart och jag gick därifrån insåg jag att jag inte ens kollat om det var tackor eller baggar som fötts. Så trött på allt.
Den dagen önskade jag mig ett kontorsjobb. Jag fantiserade om att sitta vid en dator, luncha med kollegor, åka tunnelbna, ta en aw, ta en dusch, titta på tv.
Men sen fick jag sova en hel natt, och solen sken och lille Frans fick komma ut och leka.
Och jag och Ines mjölkade och Flora är så snäll och står blickstilla (även om hon har väldigt mycket mindre mjölk än vad Mållan hade – hon är ju fjällnära medan Mållan var fjällko).
Och då frågade Ines om jag fortfarande ville byta liv, och då kände jag att jag inte ville det längre.
Sen dess har det fötts ytterligare nio lamm (totalt 34 hittills), nu har vi bara tre tackor kvar som ska lamma. Sen ska Frida kalva och sen väntar vi bara på att kunna släppa ut alla på sommarbete, sen är vi över puckeln för den här gången, phu!
Till nästa år vill jag ha färre lammande tackor, inga grisar, senare kalvning och inga inbokade besök under hela den här perioden.