Idag har jag och Sixten ätit årets första utelunch på verandan! Sixten var hög av feber och alvedon och babblande på både ut- och inandning om att han inte kan komma ihåg vad Knattarna heter:
”Först tänkte jag att det var Hatte, Fnatte och Fjatte, men sen kom jag på…”
Och så pratade vi om hur fruktansvärt varmt det var i somras, när vi var så trötta och knappt fungerade normalt. Jag längtade efter svalka så att jag kunde tänka klart. Känns overkligt nu.
Sen hämtade jag lite ved med fyrhjulingen och blev återigen lycklig över att solen faktiskt värmde. Rätt ödmjuk i februari.
Ödmjuk även inför mina fräknar som jag får så fort jag sticker ut näsan genom dörren. Det kanske är ålderfläckar, eller det är säkert fräknar.