Igår var vi hos grannen och hälsade på. Hon har kor, får, höns, katter och en underbar hund, allt av stort intresse för barnen. Särskilt för Sixten, han har en sån där speciell intuition med djur som vissa människor har – djur gillar honom och blir lugna hos honom, så har det varit sen han var jätteliten.
Här blir Sixten till sin förtjusning bestigen av ett ivrigt får, som alltså inte lät sig lugnas av hans intuition.
Det tog lång tid för honom att vinna den här kattens förtroende. Han satt hos den i säkert en kvart medan de andra barnen hoppade i höet på höskullen. När vi skulle gå sa han att vi snart måste komma tillbaka så att katten inte glömde bort att de hade blivit vänner.
(Hunden lyckades jag inte fånga på bild, men det är en riktigt fin en! Glad och tillgiven och leksugen och kelig och förtjust i barn. Jag blev om möjligt ännu mer sugen på att skaffa hund. Men vi är ju inte hemma jämt, vi skulle behöva hundvakt kanske en dag i veckan. Jag håller med Jonathan om att hunddagis av princip känns lite… inte så lockande. Men man kanske kan ha någon slags deal så man kan lämna in den där bara ibland?)
När vi kom hem så hände det som fick Sixten att utnämna den här söndagen till den bästa dagen i hans liv; han såg en havsörn! Han var ensam ute så det var bara han som såg den. Den flög lågt och han kunde ge en beskrivning som tyder på att det verkligen var en havsörn (inget jag kunde avgöra naturligtvis, han hade kunnat beskriva en kråka och jag hade gått på det, men Jonathan har lite bättre koll).
Allt detta djurvurmande är så främmande för mig. Hundar gillar jag som sagt, höns tror jag blir trevligt att ha, och till exempel lammungar är ju väldgt gulliga att titta på. Men annars lämnar djur mig helt oberörd. Jag bryr mig helt enkelt inte om dem.