Allt om lamningen

Nu är lamningen nästan slut för i år, vi väntar bara på Vera som nog har några veckor kvar. Totalt har elva tackor lammat (en gick tom i år) och vi har fått 31 lamm hittills. Vi slutar väl på 33 eller 34 om allt går bra för Vera.

Lamningen har gått så mycket bättre än förra året, trots att vi har haft fler som lammat och fler förstalammare. Den blev mer utdragen över tid, men å andra sidan har de flesta lammat på dagtid, så vi har inte behövt nattvaka särskilt mycket. Den utdragna lamningen har också gjort att vi hunnit ladda om och hinna med annat emellan – inte lika många mikrovärmda gorbysmåltider för barnen alltså.

De sista veckorna innan lamningen är obekväma för tackorna. Mest ligger de på olika ställen och stönar och stånkar. Bella har en egen liggstil – såhär låg hon förra året också, på samma plats.

Det första tecknet på att förlossningen är på G är att tackan inte kommer till kraftfoderutfodringen. När man rasslar med hinken kommer de flesta rusande, men den som har ont och känner sig lite kymig håller sig undan. Hon letar upp en avskild plats – i år har de flesta valt att lamma i lösdriften i vagnslidret – och står där och trycker. Vi vill inte störa för mycket men går och tittar till någon gång i halvtimmen.

När det börjar närma sig börjat tackan krafsa med frambenet och resa sig och lägga sig. En fosterblåsa blir synlig – som en genomskinlig vattenballong som hänger ut. Då vet man att lammet är på väg. Tackan krystar och sträcker på halsen och ”flemar”, drar upp överläppen som Doris här ovan.

Om allt går som det ska syns snart framklövarna på väg ut, och sen skymtar nosen. Tackan krystar ut lammet på någon kvart eller så, det tar inte så lång tid. Om det tar mer än en halvtimme får man hjälpa till – antingen genom att dra om lammet är stort, eller rätta till positionen om lammet ligger fel. I år var det bara Doris som hade ett riktigt felläge, hennes första lamm försökte komma med rumpan först, och det går inte. Några andra lamm har haft ett bakslaget framben, men det har för det mesta löst sig med lite draghjälp.

När första lammet är ute börjar tackan slicka det rent och torrt och prata med det på ett knasigt knorrande sätt. Lammet ruskar på sig, bräker och försöker resa sig. Inom någon halvtimme är lammet på benen och vinglar omkring och letar efter spenen.

Ofta kommer nästa lamm ganska snart, medan tackan fortfarande slickar det första. Det händer att tackan inte accepterar alla sina lamm utan favoriserar vissa och stångar bort andra. Men alla våra tackor är jättefina mammor och vi brukar inte ha problem med det.

När alla lamm är ute kommer efterbörden, alltså moderkakan. En stor blodig slemslafsa som tackan gärna tuggar i sig! Hon pratar med och slickar på sina lamm, och lammen letar efter spenen. Här sker mycket viktigt anknytningsarbete, vi försöker att låta dem vara ifred om alla är pigga, men stannar kvar och kontrollerar att alla får dia. Det är superviktigt att alla lamm får i sig råmjölk – både för att de behöver energi och för att de ska få alla viktiga antikroppar från mamma.

Ganska ofta sticker vi till någon lite råmjölk (som vi mjölkat ur året innan och fryst in) på flaska, för att lammet börjar krokna eller för att det är många lamm så alla kanske inte får tillräckligt. Här ovan slickar Ingela trean medan tvåan diar och ettan får flaska.

Sedan får lammen och tackan stå i en egen box i några dagar så att vi kan hålla koll på att allt går bra och att de knyter an ordentligt till varandra.

Kullarna med fler än två lamm erbjuds stödmatning med ersättning morgon och kväll. Vissa är hungriga och dricker gärna, andra får man truga lite, men det är inte alla som behöver, många är nöjda med det tackan ger.

Och vissa tackor är också helt galna i den där lammnäringen, haha!

Så nu är den allra mest intensiva fasen över, men de närmaste veckorna blir det en hel del jobb med utfodring och vattning och att hålla koll så att alla mår bra, att lammen är pigga och växer och att ingen tacka blir för mager eller får problem med juvret.

Tackorna och lammen går nu på ett litet välkomstbete med tillgång till ett stall inomhus, men om några veckor när lammen växt lite och betet kommit igång ordentligt får de gå ut i stora sommarhagen. Det är lycka för alla! Efter det behöver vi bara ge dem vatten och gosa med dem någon gång per dag.

Fråga gärna om ni undrar något mer om lamningen!