Nån gång i veckan är jag i Stockholm på jobb. Byter gummistövlarna mot klackar (nåja, vanliga skor i alla fall), känner mig viktig, träffar folk, äter ute, passar på att köpa något eller träffa en kompis innan jag åker hem. Och det är fint och bra och utan det skulle jag kanske ruttna här ute – men ÅÅH vad skönt det är att komma hem! Att vakna dagen efter, gå ut i pyjamas och hämta tidningen, tända ljus till frukost, säga hejdå till barnen och gå upp till arbetsrummet och göra en brasa innan jag sätter igång.
Härom dan träffade jag en vän i stan – han är utrikesjournalist på svt och alltid iväg till någon krigshärd och rapporterar. Jag försökte förklara hur fint jag har det, att jag eldar i vedspisen varje morgon, sitter i tofflor och blickar ut över ängarna när jag jobbar. Han såg helt förfärad ut! För honom lät det väl ungefär som att sitta på ålderdomshem. Han som lever på adrenalin.
Jag, jag är nog mer som tjuren Ferdinand trots allt.