Vi är ett pyttelitet jordbruk i Roslagen som föder upp gotlandsfår för självhushållning. Överskott av kött och skinn säljer vi! Här ovanför kan du klicka för att läsa mer om våra får, vad vi har till salu och hur du kommer i kontakt med oss. Nedanför finns bloggen som handlar om våra första nio år på gården! Enjoy!
Nu har vi bott här i nio år. Under den tiden har vi dragit igång så mycket! Vi har odlat och planterat träd, stängslat hagar och grävt diken, tagit ner träd och gjort ved, renoverat och byggt hus, skaffat traktor och jordbruksmaskiner och börjat ta eget hö. Startat och lagt ner projekt som svampodling och vildsvinsjakt. Skaffat får, bin, höns, kalkoner, grisar, kor, två hundar och två katter. Dessutom har familjen utökats med två familjehemsbarn.
Det har varit så fantastiskt kul, utvecklande, tillfredsställande, läskigt, frustrerande och helt otroligt slitsamt alltihop.
Men nu börjar nåt nytt. I julas slaktade vi de sista grisarna. Igår åkte korna och kalvarna till sitt nya hem i Trosa. I höst slaktar vi stutarna och kvigan flyttar till grannen. Alla lamm och flera tackor får också åka slaktbil – i vinter kommer vi att ha tio får kvar. Och det känns helt lagom! Vilken lättnad det var att vara klar med höskörden redan i juni trots en rekordliten förstaskörd.
Jag tog en sista bild på korna genom bilfönstret igår morse – medan jag och Sixten var hos läkaren kom djurtransporten och hämtade dem och jag slapp vara med när de åkte. Man får en speciell relation till en ko man handmjölkar varje dag, och det känns så sorgligt att de har åkt nu. Samtidigt så otroligt skönt att slippa gå ut och mjölka i morse! Så skönt för ryggen att slippa mocka i lösdriften.
Jaja, det är sorgligt alltihop – och en stor lättnad! Och spännande! Det är slutet på nåt, och början på nåt – vad vet vi inte! Precis som livet ska vara. Allt har sin tid och det är både jobbigt och härligt.
Lilla Asta är här! Titta så fin hon är! På bilden bara några timmar gammal, redan skuttig och pigg. Så otroligt söt!
Förra året hade vi så jobbiga kalvningar med fellägen på båda korna, och vi fick dra – alltså DRA så jag hade ont i armarna i veckor efteråt – ut kalvarna. Så jag har varit lite nervös. Gått och glott på korna. Natten mellan måndag och tisdag var jag uppe och glodde på Frida. Tidigt tisdag morgon gick jag ut. På väg till stallet hörde jag ett högt RÅÅÅM! Det visade sig vara sista krystvärken, när jag kom in låg Asta där blöt och slemmig och Frida stod och slickade henne. Allt hade gått bra, Asta var snabbt på benen och diade själv efter en stund. Så skönt! Nu är jag inte alls lika orolig för Flora, säker på att det kommer gå bra, haha.
Annars då? Våren dundrar på, tackor och lamm är på bete i bagghagen, baggen och Runar, Frans och Lena går i sommarhagen. Jag försöker hinna med trädgårdslandet. Jag har mjölkat Frida och fryst in råmjölk till nästa års lamning. Idag blir det kalvdans!
Efter att vi slaktade grisarna i höstas har arbetsbördan på gården varit mycket rimligare. Vi har inte heller rekryterat några tacklamm i år, så lamningen blir för första gången inte större än året före. Men även om det varit skönt att skala ner så har det också känts lite trist, som att vi tappat momentum. I åtta år har vi ju börjat med nytt, expanderat och utvecklat hela tiden.
Men idag har vi satt igång med lite, och även om det bara var småsaker så kändes det härligt och kul! Det var kallt och soligt och jag stänglsade en hönsgård så hönsen kan gå ut och sprätta i trädgårdslandet och under vinbärsbuskarna. Hönstraktorn som Jonathan har byggt blev så fin! Hönsen var tyvärr väldigt skeptiska till att gå ut, tror inte ens de övervägde det.
Medan jag stängslade fixade Jonathan iordning en varmbänk! Vi har inte haft det på flera år men nu så! Han vattnade den idag och la på jord, vi räknar med att kunna så sallad och rädisor och lite smått och gott om någon vecka.
Jaja, det är väldigt fult alltihop. Men det tänker man inte på när solen skiner och fåglarna kvittrar! Det var så skönt att jobba ute, jag kände för första gången i år att jag inte ville gå in. Här syns hönstraktorn, de inhängnade odlingarna, vårt fina lock till slamavskiljaren och div bråte och bös.
Sen gick vi in och åt lunch, och sen såg det ut såhär utanför fönstret. Så då stannade jag inne ändå. Städade hela huset, bakade en solkaka till efterrätt och äppemuffins till nästa helgs födelsedagskalas, och så plockade jag fram ett kilo plommon ur frysen och gjorde marmelad. Sådde kronärtskocka, borde gjort det för länge sen, hoppas det funkar.
Nu ligger jag i sängen och är så nöjd med den här dagen! Jag ska läsa lite, sen sova som en jäkla stock. Det är så mysigt i sovrummet efter att vi satt in kaminen. Vilken obeskrivlig lyx det är ändå.
Så nöjd med den här dagen! Hurra!
I helgen kom Anette hit och verkade klövarna på Frida och Flora. En gång om året kommer hon och ser över kornas klövar och ”klipper” dem eller filar dem eller vad man ska kalla det – med en vinkelslip!
Dagen innan satte jag och Ines grimmor på kossorna och passade på att byta halsband på kalvarna och Runar, som alla behövde byta upp en storlek. Det är så skönt att ha Ines med när man ska göra sånt. Hon är lugn och tålmodig och har en fantastisk intuition med kossorna. Hon vet precis när hon ska ta ett steg tillbaka och när hon ska kliva fram, när hon ska sätta grimskaft på blyga Lena. Dessutom ger hon inte upp, när jag säger att vi ska skita i det så vill hon försöka igen.
Jonathan vill egentligen inte ha kor, han hjälper till om han måste men är inte intresserad. Tur att Ines gillar dem! Jag skulle inte vilja ha korna om det bara var mitt projekt, det är så ofta det är bra att vara två, då är det skönt att ta med Ines och inte behöva tjata på surpuppan.
I alla fall! Klövverkningen! På morgonen stängde vi in Frida och Flora i stallet…
Vilket upprörde de andra något oerhört. De stod här utanför stalldörren och väntade enträget. Runar tutade oavbrutet (vad är det med tjurar, varför ska de låta så!)
Sen fick Frida och Flora komma ut en i taget till gårdsplanen där Anettes verkstol stod. Det är en helt sjuk grej som drivs med hydraulik, kossan går in i bakänden och så hängs hon upp med band under magen därinne, och så spänner Anette fast ett ben i taget, hissar upp det och fixar klöven.
Det ser brutalt ut, men det är ingenting som gör ont på kossan. Det är ofta läskigt första gången (Frida tyckte det var läskigt även nu, andra gången) men de vänjer sig och nästa gång kommer de ihåg att det inte var nåt farligt. Många kor traskar självmant in i verkstolen, de vet vad som är på G.
Skönt i alla fall att ha klövverkningen avklarad! Vi klipper fåren själva och verkar deras klövar, men det här är något vi aldrig skulle fixa själva.
Jaha, vad mer? Det är februari, det är ljusare, man får en liten sniff av våren ibland. Vi har börjat planera för lamningen, sex veckor kvar ungefär. Jonathan bygger en hönstraktor och snart flyttar två gulliga råttjägare in i gamla hönshuset. Det får nästa inlägg handla om!
Hejsvejs!
Vi har haft en lugn och skön julafton med Jonathans familj på besök. Mat, hundpromenad i solsken och gnistrande snö, godis, Kalle, tomten och glada barn. Idag på juldagen har vi planerat in en slappdag. Så nöjd med det här lifehacket som vi praktiserar sedan några år tillbaka – den familjen vi inte träffar på julafton tar vi på annandagen, så får vi en liten lucka för återhämtning emellan.
Jag älskar ju julen, men på sätt och vis älskar jag ändå juldagen mer. Ligga i sängen och läsa, äta godis, bara ta nåt ur kylen när man är hungrig. I år fick jag en så fin julkapp som jag gottar mig åt i förväg – en kamin till sovrummet! Det är väl höjden av lyx?
Nu när allt är dyrt är vi extra glada över vårt eget julbord; egen skinka, egen leverpastej, egna köttbullar, egen potatis, rödbetor osv…
Ja, jag ville bara titta in (ut?) och säga god jul. En vacker dag tar jag mig samman och gör en årssummering över herrens år 2022, håll utkik!
Igår åkte våra tre sista grisar till slakt. Det blir tomt och tråkigt, men väldigt skönt att slippa dem.
För fyra år sen hämtade vi en sugga och fyra smågrisar i grannbyn, där de akut behövde göra sig av med dem. Det har varit fyra mysiga grisår! Våra första kultingar gosade vi så mycket med.
Här är lilla Pia som sen blev vuxen och fick egna kultingar hos oss. Hon vad så söt, Pia.
Här är hon med sin syster Peggy strax innan de ska träffa galten Bob.
Här är de med Bob. Bob var en underbar person. Han var helt enorm och hade läskiga betar. Men han var så söt, han stod ofta i sin egen värld och drömde, vi undrade om han hörde lite dåligt eller bara var disträ, han märkte aldrig när man kom med maten förrän de andra nästan ätit upp allt. Såg illa gjorde han i alla fall eftersom han alltid hade öronen hängande över ögonen.
På bilden har de ullmustascher efter att ha fått fårull att bädda med i stian. Alltid när vi gav dem ull så åt de upp en massa! Inte ens en grismage kan väl smälta fårull?
Bob gjorde jobbet! Här är Peggy med sina små sötnosar som hon födde i en myrstack på valborgsmässoafton. De var så gulliga och så satans många! När Pia också hade grisat hade vi 25 kultingar eller något sånt. Här finns en film om kultingarna!
Och sen satte de igång att rymma. Hela sommaren var de i fårhagen, ute på vägen, i grannens trädgård… Det var omöjligt att stänga in dem. Här nånstans började vi känna att det var jobbigt att ha grisar. Det var ett slit att fixa mat till alla, och att släpa maten till dem flera gånger om dagen.
Sen skaffade vi kor, och då blev det definitivt för mycket. Det senaste året har vi båda känt att arbetet på gården varit mer slitigt än roligt. Vi behövde skala ner. Grisarna var lättast att ta bort – både korna fåren ligger det avelsarbete och planering bakom. Men grisarna är bara att slakta, vill vi börja med grisar igen köper vi två suggor bara.
Så i år blir sista året med egen julskinka. Som sagt, tråkigt med skönt.
Idag tog vi hem tackorna och korna från sommarbetet. Tackorna stallade vi in i fårstallet, imorgon ska vi klippa dem. Korna fick inviga sin nya matplats. Vi öppnade första hösilagebalen för säsongen, från en fin lusernvall som som jag slog hos grannen i sensomras.
De älskade den! Runar var så uppslukad av att äta att han inte ens märkte att Ines justerade hans halsband. Ines är i och för sig den enda som lyckas fixa med halsbanden på någon annan än Frida och Flora, hon är fantstisk med korna, de litar på henne.
Nu börjar slitet. Nu blir det hö- och vattensläpning och mockning varje dag. Och dagarna blir kortare och kallare och kvällarna mörkare och tillvaron bara lerigare och lerigare. Brr.
Det är variationen som är grejen med mitt liv (eller allas?). Just idag är det mulet och det blåser som fan (men elen är billig så tvättmaskinen går varm). Jag sitter bekvämt vid skrivbordet och kollar på korna därute och jobbar med mitt nya otroligt roliga extrajobb – att korra och producera inslagstexter till Lilla Aktuellt teckenspråk. Jonathan jobbar hemma idag, vi har just varit ute med hundarna tillsammans, nu hör jag hans telefonmöte från rummet intill. Känns orimligt mysigt alltihop!
I helgen ska vi gödsla ut stora fårstallet och kostallet. Det kommer bli jobbigt och skitigt.
Ja jag ville egentligen bara säga att det är så skönt att sitta här, men snart blir jag rastlös och då blir det skönt att göra nåt annat.
Vilket välkomponerat inlägg det här blev!
TREVLIG HELG HÖRRNI! MVH livsstilscoachen
Nu när jag har slutat mjölka (mjölken räcker bara till kalvarna) så är mina morgnar så mycket lugnare. I teorin.
Grejen med att ha en massa djur är att man aldrig riktigt kan planera sin tillvaro. Någon blir sjuk, föder barn, rymmer eller hittar på nåt som måste adresseras omedelbart.
Imorse kände jag på riktigt ett litet pirr (jaja man är en simpel människa, men ändå lättgladd, det är ju bra!) över att slippa gå ut och mjölka utan istället få äta frukost och läsa tidningen för mig själv när de andra åkt.
Men Ines ringde precis när de gått och sa att Frida stod på gårdsplan. När jag kom ut var även Lena på väg i full kareta. I hela välkomstbetet stod kor och får och betade (och gnagde på plasten på höbalarna vi ställt där). Någon hade forcerat grinden mellan hagarna. Så jag fick en rejäl språngmarsch i pyjamas och foppatofflor istället för en lugn frukost.
Jaja, alla gick med på att gå hem till sommarhagen, och nu ska jag sätta igång och jobba med en frilansgrej jag håller på med.
Bilden har inte med texten att göra, men jag tog den för att de där stora betorna får mig att tänka på en barnbok – vilken?