Nu har vi ett liv på vårt samvete. Och fler lär det bli! I natt gick en dum liten mus i fällan. Nu ligger hen i frysen för att vår vän Jenny på SMI ska…eh… undersöka den i forskningssyfte.
Önskar att det fanns något sätt att skrämma bort dem – det känns som ett sisyfosarbete att döda dem – vi kan ju inte ha ihjäl dem alla, det kommer alltid att komma en mus till efter att vi har dödat en.
Bilden visar två tomma musfällor, ett äpple inrullat i tidningspapper samt lite tidningsfnul från en tidigare musattack.
Nu har de flyttat in – mösen. De käkar på äpplena som vi har i smatten under trappen, det ser faktiskt ganska gulligt ut; de öppnar tidningspappret som ligger runt äpplet, gör sig en bekväm liten grop och sätter igång att käka. Skalet spottar de ut och lämnar i små prydliga högar.
Men hur som helst, vi vill ju inte ha dem i huset. Vore inte kul om de tog sig till köket till exempel. Så vi köpte såna där små manicker som man sätter i kotakterna, de sänder ut nåt slags ljud som ska skrämma mössen. Ett paket till Morris hus och ett paket till oss – det var tusen spänn det. Men mössen sket högaktningsfullt i våra skrämselförsök – nya gnagda äpplen hittades precis intill musskrämmaren under trappen.
Vi trappade upp: musfällor. Lömskt placerade intill ett smarrigt äpple. En timme senare; äpplet är gnagt men fällan orörd!
Vad är nästa steg…?
”Finns det tjuvar på landet”, frågade Sixten härom dan. Tjaa, det gör det väl – men jag får ändå anstränga mig för att komma ihåg att låsa dörren när jag går hemifrån.
När vi skulle iväg på en middag härom dan tänkte varken jag eller Jonathan på nycklar eftersom Morris var kvar i huset. Emellertid tog han bussen till stan efter någon timme – och stockholmare som han är låste han naturligtvis efter sig.
Så när vi kom hem på kvällen var vi utelåsta. Ines frågade ängsligt om vi kanske kunde sova i vedboden, och Sixten sken upp och sa ”tänk om det här är en dröm!”
Efter att ha gått runt huset och fåfängt känt på alla dörrar och fönster gick min rådiga man och hämtade kofoten (lyckligtvis var magasinet inte låst). Vi bröt en stund på källardörren men fick ge upp.
Ny snilleblixt! Balkongdörren! Jonathan klättrade upp…
Men den sabla haspen satt hårt. Efter att ha övervägt och förkastat möjligheten att åla in under verandan och klämma in ett barn genom det pyttelilla källarfönstret valde vi vårt minst viktiga fönster – det i smatten under trappen – och försökte försiktigt plocka ut en ruta. Som såklart gick sönder, men vi kom in!
”Det känns som om vi har varit i ett annat land”, sa Ines när vi klev in. Och nu är fönstret lagat så fint så det känns nästan som ett sånt där fint kyrkfönster.
Egentligen är jag ett stort fan av saker som luktar tuttifrutti – men jag antar att det plötsliga suget efter ”naturliga” produkter är ett led i min anpassning till den nya gröna vågen-tillvaron.
Jag fick en deodorantsten (någon slags kristall?) någon gång som tonåring. Efter att ha gnuggat armhålorna med den i någon vecka stank både den och jag gammal gubbsvett, så efter det har jag hållit mig till helt vanliga tuttifruttideodoranter. Men som ett led i min klimatångest har även någon slags kemikalieångest smugit sig på. Varje gång jag rullar deo under armarna tänker jag ”aluminium” (för visst finns det aluminium i deo?), och så tänker jag på att det sitter en massa körtlar där som säkert absorberar aluminium och all möjlig cancerogen skit. Och på att jag alltid har lite eksem eller något slags utslag i närheten av armhålorna.
Så! Idag slog jag till – tadaaa – på den här hippieprodukten. Vi får väl se hur jag luktar om en vecka.
Den här bloggen borde heta Luftslottet eller nåt. Den består ju bara av fantasier om allt vi ska åstadkomma här på gården och i huset. Jag vet, vi har bara bott här i tre månader – men vi har ju inte ens packat upp alla kartonger! Jag blir otroligt rastlös när saker inte händer direkt, samtidigt om jag kan skjuta upp saker hur mycket som helst.
Sen har jag liksom någon slags tanke om att allt kommer ordna sig på något sätt ”i framtiden” – jag tror att nästa vecka ska bli mindre stressig (för att jag inte hunnit dubbelboka mig på 40 grejer ännu) och så tror jag att i morgon kan jag nog sätta mig och jobba direkt när Jonathan och barnen har stuckit, vilken arbetsdag det blir då! Så sjukt effektiv jag kommer vara. För av någon anledning så tror jag inte att jag kommer behöva plocka undan och bädda och sätta på en tvättmaskin och svara på några mejl och läsa hela tidningen och facebooka lite innan jag kan sätta igång, i morgon behövs ingen startsträcka.
I ett köksskåp står en massa fina små kristallglas som jag har fått från mormor. Snart kommer jag att börja använda dem när jag gör fina dukningar, barnen ska få dricka hemgjord saft ur dem. Fast nu blev det visst falukorv till middag idag också – just idag körde det ihop sig så det blev inget långkok (men i morgon!), så jag skippar findukningen, och så har jag ju inte kokat nån saft än, så då känns det ju inte värt det att dra fram en pall för att nå de där glasen, jag tar de vanliga idag.
Och just i morse serverade vi visst barnen frukost framför tv:n, men egentligen har vi ju tänkt att barnen ska göra sin egen frukost och sitta i köket, så blir det nog nästa vecka när vi kommer upp i lite bättre tid.
Och apropå barnen; jag rensade i deras rum igen, fast det var sista gången, för från och med i morgon ska de ju städa själva varje kväll innan de går och lägger sig. Men jag gör den här sista upprensningen så kommer det funka bättre sen.
Och okej, det blev tv-spel efter skolan fast vi hade pratat om att pyssla tillsammans, men just idag var barnen så trötta och jag också.
Men i morgon! I nästa vecka! Till våren. Då.
Vi körde hem från en middag i mörkret igår kväll, och jag tänkte: det är såhär vi kommer framleva våra dagar i ett halvår framöver. I en liten ljustunnel, omslutna av kompakt mörker. När solen har gått ner är det ju som att någon dragit ner en rullgardin utanför fönstret.
När jag låg i sängen senare så tänkte jag på allt det där mörkret, att skogen bara står där och allt fortsätter existera, medan jag ligger i min lilla varma mjuka sovgrop i sängen och myser. Det kanske är en barnslig tanke, men så tänker jag ofta; när jag ligger i badet och det faller snöblandat regn utanför. När jag sitter med framför brasan och regnet piskar mot rutan. Ja, ni hajar.
Idag sätter vi in innerfönstren i huset, och i fönstren i kattvindarna sätter vi frigolitskivor. Lite såhär känns det:
Sen blir det:
Och sen i vår: renovera fönster. Och i sommar: renovera fönster. Och nästa höst: renovera fönster.
Här är några katastrofområden i huset som jag bara inte ser längre. Jag kan bli galen över en tvätthög i soffan, gamla tidningar i köket eller skor som ligger huller om buller i hallen. Men det här går jag förbi varje dag utan att ta notis om det alls.
Jag har blivit en hippietant. Utvecklingen var kanske inte helt oväntad, men ändå. Sen vi flyttade hit har jag börjat fundera över alla äckliga grejer som finns i schampo och tvål och sånt som vi sköljer rätt ut i naturen i princip. Kändes sunkigt.
Så jag köpte upp mig på lite hippiegrejer (bara namnet på dessa produkter, URTEKRAM, det låter så äckligt på nåt sätt) och går nu all in – har till och med bytt ut bodylotion mot kokosolja! Allvarligt, den är så bra. Jag smörjer in min torra kropp och mina extremt torra fötter med den efter duschen, den sugs upp av huden i ett nafs och gör den så len och mjuk! Fördel (eller nackdel, beroende på vem man är) att man luktar som en kokoskaka efteråt. Mmm.
Schampot är tyvärr rätt värdelöst, håret blir superfrissigt och torrt – men det gör inget, för efter att jag smort in mig med kokosoljan drar jag bara de oljiga händerna genom håret, et voilá! Blankt och fint!
Andra tecken på att jag har bivit en hippietant: jag tycker plötsligt att mina gråa hår är rättså vackra. Och härom dan stod jag och trånade efter ett par skor med broderier på i ett skyltfönster, tills jag till min förskräckelse insåg att butiken var Gudrun Sjödén!
Två tomtar i rosa toppluvor från Kröns handelsträdgård kom härom dan och beskar våra stackars vanskötta äppelträd. Nu ser de såhär nakna ut! Jag retar ihjäl mig på den där jätteklasen med äpplen på den översta grenen som vi absolut inte kan komma åt (syns inte så bra på den här bilden, men det är verkligen jättefina äpplen). Vi skulle behöva en skylift.