Idag läste jag på Blondinbellas blogg om hennes framgångsrika kompis som redan vid 25 års ålder kunde köpa sin drömbil.
Den här tjejen jobbar och sliter som ett as för att ha råd att köpa en fet bil (som inte verkar lämpad för Stockholmstrafiken direkt, men hon kanske är ute i the outback med den ibland). För henne är det status och bekräftelse och ett kvitto på framgång med en najs bil.
För mig är det precis tvärtom! Jag vill ju slippa jobba arslet av mig och fattar inte alls vad jag skulle ha den där bilen till. Snarare skulle jag väl skämmas att glida runt i ett sånt skrytåk.
Tills jag läste Underbara Claras inlägg om arbete och livsval (eller såg henne i De obekväma) funderade jag över om det var så att jag bara var lat – men jag har insett att jag bara inte är så intresserad av den typen av bekräftelse man får genom att jobba jättemycket och vara duktig. Det är liksom andra saker som känns viktiga.
Jag är förstås inte befriad från statusjakten bara för att jag inte vill ha monsterbilen.
Den tar sig bara andra uttryck i mitt fall – kanske är det ekologisk mat eller vad vet jag, surdeg? Second hand? Hela grejen med downshifting är ju ett medelklassprivilegium som signalerar status på ett sätt.
Men hur som helst är min statusjakt sundare än din, Blondinbella!