Nu när lamningen är över och korna går i sommarhagen har arbetsbördan med djuren minskat massor. Jag går till korna på morgonen och mockar i vindskyddet, det tar någon minut. Och så går jag till fåren och kollar att alla verkar ha det bra och att de har vatten. Och så går jag till grisarna och ger dem mat och kollar att de har vatten.
Det ger tid över för att faktiskt umgås med djuren! Korna vill gärna bli ryktade och kliade en stund, och många lamm kommer fram för att gosa och gnaga lite på mig.
Jag vet att jag till och med hävdade att jag var ointresserad av djur en gång i tiden, och jag kan inte riktigt identifiera mig med folk som hellre umgås med djur än människor. Jag tycker fortfarande att man får äta djur och äta det som kommer från djur. Men. Jag tycker också mycket om att vara med djuren! Det ger verkligen en särskild sorts närvaro, nedvarvning eller mindfulness eller vilket ord man nu ska använda, att sätta sig i hagen och titta på fåren och lammen när de går omkring, och klia de som kommer fram för kli och gos. Lyssna på fåglar, känna doft av gräs och jord och vår, känna livet i sig.
Det svarta tacklammen här ovanör är en av Ullis fyrlingar. Dem har vi extra koll på eftersom vi tänker att de egentligen borde stödmatas. Vi erbjuder dem en flaska morgon och kväll, och ibland lyckas vi truga på någon av dem någon deciliter. Men faktum är att de inte verkar särskilt hungriga, de växer fint och är pigga allihop. Vi får bara hoppas att Ullis inte faller ur fullständigt och tappar för mycket i hull. Men betet har kommit igång ordentligt nu och det är ju det allra bästa för henne.
Det fyrlingarna inte dricker upp tar någon av huliganerna gärna emot! Det är Bellas tre stora fina bagglamm som alltid är hungriga. De växer så det knakar och är störst av alla, och de är alltid på jakt efter mat – de betar, äter hö, äter lammpellets och tjuvdiar på alla tackor som tillåter det. Och de slukar lammnäringen vi erbjuder.
Livet under corona är en enda lång paus för många. För oss är det en paus från socialt umgänge och fritidsaktiviteter.
Men bortsett från det fortsätter ju livet på gården som vanligt. Eftersom Jonathan oftast jobbar hemifrån och vi i princip inte gör något annat än att vara hemma så får vi så mycket mer gjort än vanligt!
Just nu har det dessutom uppstått en paus för mig efter att fåren fåren gått på sommarbete och bara behöver tillsyn och gos och the occational flaska lammnäring, och innan Mållans kalv kommer och (det förmodade) mjölkningskaoset drar igång. Självklart finns det en miljon grejer att göra, men inget som är akut. Jag går runt och fixar och donar i min egen takt. Det är underbart.
Igår var Jonathan ledig och vi höll på med trädgårdslandet. Jag vet att det fortfarande är fult, men för mig blir det fint så fort jag börjar hålla på med det! Jonathan körde hästgödsel med skottkärran, jag grävde och rensade ogräs. Det syns inte tydligt på bilden, men vi har fyra höga ”pyramider” av störar där det ska klättra slingerväxter och olika ärtor och bönor. Det kommer se så fint ut i sommar! På eftermiddagen började det regna (som syns på bilden, som jag tagit från fönstret), och då gick vi in och gjorde te och låg och läste en stund.
Idag ska jag upp och titta till Mållan, åka till Ica och hämta grismat, vara hundvakt åt mammas lilla valp och samtidigt försöka laga taket på Morris hus och bygga ett staket…
Hoppas ni har det okej, att ni är friska, att solen skiner på er!
Om en vecka eller två är det dags igen för Mållan – hon är beräknad till fjärde maj men ser inte riktigt redo ut tycker vi. Jag håller tummarna så hårt för att det är en kvigkalv! Hoppas att vi kan köpa Mållan och kalven i så fall.
Hur som helst ska jag ju börja mjölka! Ska bli spännande, och otroligt lyxigt med egen mjölk. Vi velar fram och tillbaka angående hur mjölkningsrutinerna ska se ut och hur mycket kalven och kon ska vara tillsammans. Det är inte lätt att veta innan närman aldrig gjort det förr. Längtar tills jag har egna kor och kan skapa mina egna rutiner tillsammans med dem.
PS. Nu har både Linda och Melissa kastat, alltså fått missfall. Det ska inte vara så svårt att få en ko dräktig! Jag skiter i dem nu känner jag.
Det är söndag morgon och klockan är nio. De andra börjar stöka i köket med sin frukost. Själv har jag varit vaken i drygt två timmar, jag har druckit kaffe och varit hos korna, fåren och grisarna. Det här är min bästa stund på dagen, att lägga mig i sängen igen med DN.
En sak som jag tänker på varje dag är att vi har ett så bra liv. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt vi har och allt vi får. Så är det faktiskt alltid, men extra mycket nu förstås. Vi är så förskonade. Barnen går i skolan, vi oroar oss inte för ekonomin eller hälsan heller för den delen, det allra mesta fortsätter precis som vanigt för oss.
Vi i vår familj tillhör nog de minst drabbade i världen just nu.
Senast jag var i Stockholm var för sju veckor sen. Sedan dess har vi haft två besök här, båda utomhus. Jag har varit i Norrtälje några gånger och handlat och varit på biblioteket och så. Det är allt. Självklart är det tråkigt – jag längtar efter att ta en fika, ett glas vin, en middag i Stockholm med mina vänner. Gå på museum med barnen. Men så tänker jag på alla som sitter inlåsta i sina lägenheter, alla som bor i ett skjul i en kåkstad eller i ett tält i ett flyktingläger, alla som är sjuka och tror att de ska dö eller verkligen ska dö, ja ni vet. Och då är jag istället tacksam igen.
Saker som får mig att känna tacksamhet: fågelkvitter. Humlesurr. Lena små lamm. Solsken såklart. Gullvivorna. Färska ägg från redet. Att så frön i krukor i fönstret. Sätta potatis och längta efter skörden.
Äh ni hajar. Men visst är jag nåt på spåren – jag borde skriva en självhjälpsbok!
Årets höjdpunkt är att få släppa fåren på sommarbetet – så djupt tillfredsställande att se dem gå och beta glupskt i det gröna.
Vi skickade träckprov (japp, bajs i plastpåse) för att kolla om de hade några parasiter vi behövde avmaska mot, men det hade de inte! Då är det fritt fram att släppa ut på betet. Vi öppnade välkomstbetet mot den första sektionen i sommarhagen. Gissa om de blev glada! De åt och åt och åt, gick inte ens att fota ordentligt för ingen ville lyfta på huvudet.
Jag och Jonathan drack kaffe och snyltade lite på kvällens fredagsmysgodis och satt i solen hos fåren en stund bland vitsippor, gullvivor och öronbedövande fågelkvitter. Så otroligt mysigt! Älskar våren, livet, djuren, gården och Jonathan!
Nu ska jag långlaga en lammhals (!), städa och baka en kaka. Hoppas ni får en mysig helg.
En störig grej med våra får är att de får alldeles för många lamm. Av våra elva tackor som lammat hittills har tre fått tvillingar, sex fått trillingar och två fyrlingar (men en liten fyrling var dödfödd). Totalt 31 lamm alltså – och då har Vera inte lammat än.
Eftersom får har två spenar så vore ju det allra mest praktiska om alla får fick två lamm var, eller hur? Två är också lagom många för tackan att hålla reda på och producera mjölk till.
En tacka kan klara trillingar själv om hon har ett bra foder, men det är inte säkert. Stackars Bella till exempel är en liten tacka som fått tre bjässelamm. De är alltid hungriga och försökter tjuvdia på andra tackor. Och fyrlingar bör absolut stödmatas, de kommer vara missnöjda och växa långsamt annars. För att inte tala om vilket slitage det blir på den stackars tackans juver att ge di åt fyra glupska ungar.
Så om det blir fler lamm än två får fårbonden vara beredd att rycka in och stötta upp. Vi har satt upp en lammbar – en hink med nappar som lammen kan servera sig själva ur. Det tar ett tag innan de hajar grejen, morgon och kväll fyller vi på baren, och då hämtar vi någon fyrling och någon av Bellas bjässar och håller fast dem tills de börjar suga. Snart hoppas vi att de ska gå dit själva när det kurrar i magen.
Men det är ett jäkla meck att blanda lammnäring, diska ur den där hinken och springa och fånga lamm hela dagarna. Om alla tackor hade hållit sig till två lamm var hade vi bara behövt utfodra tackorna och gosa med lammen och inte bekymra oss för något.
Det finns ju inte mycket att skörda ännu – men ogräset är det första som kommer upp! Vi äter gärna nässlor och kirskål, Jonas kallar det för den ultimata hämden att äta upp sin fiende. Härom dagen gjorde jag den här goda nässelpeston, och igår blev det paj med nässlor och kirskål.
Jag plockade, rensade och sköljde en liter späda blad av nässlor och kirskål (hade kunnat ta dubbelt så mycket märkte jag sen).
Mixade ihop en pajdeg på sex dl mjöl, 250 g smör och en halv deciliter kallt vatten. Jag gör alltid mycket pajdeg! Tryckte ut den i en form och slängde in i frysen en stund.
Jag fräste ogräset med en riven lök och några rivna vitlöksklyftor i smör och saltade och pepprade lite. Att riva löken istället för att hacka den är mitt livs bästa lifehack, eftersom lök är en basingrediens i nästan all matlagning och mina barn vägrar att äta det. Om de VET att de äter det alltså…
Hur som helst! Äggstanning! Tre ägg, tre deciliter mjölk. Lite salt och peppar. Är inte superförtjust i äggstanning, så hellre för lite än för mycket för min del.
Förgräddade pajskalet i en kvart i 225 grader, bredde ut ogräsfräset, toppade med tomater och getost. På med äggstanningen, in i ugnen i 45 minuter.
Jag har fått dille på italienskt, vi äter caprese typ varje dag (också för att Jonathan odlar sjuka mängder basilika i en akvaponi på jobbet), så även till den här måltiden, tillsammans med Zetas sjukt goda italienska ekologiska fänkålssalami. Så gott och lyxigt en vanlig måndag!
Varje kväll när vi kommer ner till hagen för att ge kraftfoder till tackorna och lammnäring till trillingar och fyrlingar möts vi av det här i kvällssolen:
Lammrace! Lammen känner livet i sig, blir superspralliga och börjar rusa. Fler ansluter längs vägen. Det ser så härligt ut! De har sån energi och helt oförställd livsglädje.
Lägg märke till det vita lammet som studsar upp i början, sånt spritt i benen, haha!
Idag har vi haft ännu en härlig vårdag utomhus – vi har lagat staketet på baksidan av tomten, planterat ut körvel i backen utanför, börjat rensa och fixa i trädgårdslandet och låtit ungtackorna beta på gårdsplanen. Och så har vi tagit fram årets sista höbal och utfodrat alla.
Våren!!! Idag har jag varit ute från halv åtta på morgonen till halv nio på kvällen, med några kortare avbrott för måltider.
Vi har fixat stängslet i baggarnas sommarhage där det redan finns fint bete – det är en gammal sjöbotten med supertillväxt – och anslutit en solcell till elstängslet.
Jonathan har byggt ett litet vindskydd till baggarna, som står i en egen liten hage vid sidan av. Den har en utgång till stora hagen som baggarna kan använda, men som är för liten för att hästarna som går här på sommaren ska kunna bryta sig in och stälja baggarnas vatten och mineraler. Vi tog ner baggarna från baksidan av trädgården (äntligen kan vi hänga tvätten ute utan att riskera att bli stångade!) och släppte dem i lillhagen vid huset. De verkar nöjda!
Ja, varför tar man såna här bilder? Allt är fult fast det känns så härligt. Bilden är tagen inifrån baggarnas sommarhage, man ser uppfarten till vår gårdsplan och våra lador. Bakom trädet skymtar något stort vitt – vårt hus.
Hur som helst är det underbart att våren är här och vi är ute jämt. Ja, det var bara det!
Nu är lamningen nästan slut för i år, vi väntar bara på Vera som nog har några veckor kvar. Totalt har elva tackor lammat (en gick tom i år) och vi har fått 31 lamm hittills. Vi slutar väl på 33 eller 34 om allt går bra för Vera.
Lamningen har gått så mycket bättre än förra året, trots att vi har haft fler som lammat och fler förstalammare. Den blev mer utdragen över tid, men å andra sidan har de flesta lammat på dagtid, så vi har inte behövt nattvaka särskilt mycket. Den utdragna lamningen har också gjort att vi hunnit ladda om och hinna med annat emellan – inte lika många mikrovärmda gorbysmåltider för barnen alltså.
De sista veckorna innan lamningen är obekväma för tackorna. Mest ligger de på olika ställen och stönar och stånkar. Bella har en egen liggstil – såhär låg hon förra året också, på samma plats.
Det första tecknet på att förlossningen är på G är att tackan inte kommer till kraftfoderutfodringen. När man rasslar med hinken kommer de flesta rusande, men den som har ont och känner sig lite kymig håller sig undan. Hon letar upp en avskild plats – i år har de flesta valt att lamma i lösdriften i vagnslidret – och står där och trycker. Vi vill inte störa för mycket men går och tittar till någon gång i halvtimmen.
När det börjar närma sig börjat tackan krafsa med frambenet och resa sig och lägga sig. En fosterblåsa blir synlig – som en genomskinlig vattenballong som hänger ut. Då vet man att lammet är på väg. Tackan krystar och sträcker på halsen och ”flemar”, drar upp överläppen som Doris här ovan.
Om allt går som det ska syns snart framklövarna på väg ut, och sen skymtar nosen. Tackan krystar ut lammet på någon kvart eller så, det tar inte så lång tid. Om det tar mer än en halvtimme får man hjälpa till – antingen genom att dra om lammet är stort, eller rätta till positionen om lammet ligger fel. I år var det bara Doris som hade ett riktigt felläge, hennes första lamm försökte komma med rumpan först, och det går inte. Några andra lamm har haft ett bakslaget framben, men det har för det mesta löst sig med lite draghjälp.
När första lammet är ute börjar tackan slicka det rent och torrt och prata med det på ett knasigt knorrande sätt. Lammet ruskar på sig, bräker och försöker resa sig. Inom någon halvtimme är lammet på benen och vinglar omkring och letar efter spenen.
Ofta kommer nästa lamm ganska snart, medan tackan fortfarande slickar det första. Det händer att tackan inte accepterar alla sina lamm utan favoriserar vissa och stångar bort andra. Men alla våra tackor är jättefina mammor och vi brukar inte ha problem med det.
När alla lamm är ute kommer efterbörden, alltså moderkakan. En stor blodig slemslafsa som tackan gärna tuggar i sig! Hon pratar med och slickar på sina lamm, och lammen letar efter spenen. Här sker mycket viktigt anknytningsarbete, vi försöker att låta dem vara ifred om alla är pigga, men stannar kvar och kontrollerar att alla får dia. Det är superviktigt att alla lamm får i sig råmjölk – både för att de behöver energi och för att de ska få alla viktiga antikroppar från mamma.
Ganska ofta sticker vi till någon lite råmjölk (som vi mjölkat ur året innan och fryst in) på flaska, för att lammet börjar krokna eller för att det är många lamm så alla kanske inte får tillräckligt. Här ovan slickar Ingela trean medan tvåan diar och ettan får flaska.
Sedan får lammen och tackan stå i en egen box i några dagar så att vi kan hålla koll på att allt går bra och att de knyter an ordentligt till varandra.
Kullarna med fler än två lamm erbjuds stödmatning med ersättning morgon och kväll. Vissa är hungriga och dricker gärna, andra får man truga lite, men det är inte alla som behöver, många är nöjda med det tackan ger.
Och vissa tackor är också helt galna i den där lammnäringen, haha!
Så nu är den allra mest intensiva fasen över, men de närmaste veckorna blir det en hel del jobb med utfodring och vattning och att hålla koll så att alla mår bra, att lammen är pigga och växer och att ingen tacka blir för mager eller får problem med juvret.
Tackorna och lammen går nu på ett litet välkomstbete med tillgång till ett stall inomhus, men om några veckor när lammen växt lite och betet kommit igång ordentligt får de gå ut i stora sommarhagen. Det är lycka för alla! Efter det behöver vi bara ge dem vatten och gosa med dem någon gång per dag.
