Författare: Anna

När jag tog in korna idag kände jag mig så lättad och lycklig, jag hade just rättat till ett felläge när Doris lammade (rumpan först, funkar ej, men jag fick fram bakbenen och halade ut den lille jäkeln). Jag tog en selfie i kvällsljuset och insåg att jag alltmer börjar likna en lustig liten gubbe?

Idag har vi haft gäster med social distans – fikat ute, grillat och ätit ute, bara varit ute hela dagen. Det var mysigt för det mesta, utom när det började snöa till kaffet… Så märkliga tider nu, jag undrar så på vilket sätt världen kommer att förändras av det här. Varje gång jag blir irriterad för att jag inte kan åka till Stockholm och ta ett glas vin med en vän försöker jag tänka på att människor dör och lider, och att en miljard människor beräknas sjunka ner i djup fattigdom. Vi har det så fantastiskt bra, är ju knappt ens berörda.

Hur som helst, lamningen var det! Nu har sju tackor lammat, fem eller sex (vi misstänker att en går tom) återstår. Hittills har vi fått 19 lamm – alla har fått trillingar utom Annika och Felicia som är en annan ras. Så hopplöst! Imorgon ska vi sätta upp lammbaren och hoppas att vi kan få dem att dricka från den i år.

Nu ska jag titta på The Plot against America, hejdå!

Såhär ser mina morgnar ut, vardag som helg: jag går upp vid sju, försöker äta något litet medan Bodil får ta en sväng i trädgården. Vid halv åtta ungefär går jag ut till djuren; matar grisarna, tar fram nytt hö och fyller på vatten hos alla får, kollar att lammen har det bra. Tittar till hönsen och tar in ägg om jag hinner. Klockan åtta cyklar jag upp till korna, tar ut Linda och Melissa till stora hagen, ger Mållan lite kraftfoder vid mjölkningsstationen (förberedelser, prick en månad till kalvning nu!) och släpper ut henne till fåren i lilla hagen. Sen mockar jag i allas boxar (idag mockade jag ur allt ur Mållans box, blev helt genomsvettig).

När jag kommer hem från djurrundan äter jag second breakfast och läser tidningen – gärna i sängen because I can! Så otroligt skön känsla att uträtta en massa saker direkt på morgonen.

I dag fortsatte dagen med en besvärlig lamning – en förstalammare som fick fyrlingar! Det har aldrig hänt hos oss förut. Tyvärr var sista lilla vännen död, och de andra var väldigt små och spinkiga. Morsan fattar inte helt hur man ska göra – hon slickar och slickar sina tre små baggar och pratar så fint med dem, men när de vill dia snor hon runt, för hon vill ha dem framför nosen så hon kan se dem. Vi har hållt fast henne så att lammen får dia ett par gånger, och också stödmatat lite eftersom alla inte lyckats hitta spenen själva. Vi går upp och tittar till dem inatt. Hoppas det löser sig under morgondagen.

På eftermiddagen drog vi igång en stor brasa i sommarhagen, där vi också grillade vår middag – korv på egen gris och egna lammkotletter.

Efter att jag och Ines varit uppe och tagit in korna vid sju gick vi alla tillbaka till grillplatsen och gjorde s’mores, det vill säga grillade marshmallows på kex med chokladsås.

Och jag tänkte igen på hur lycklig jag är över vårt liv, att vi bara kan göra sådär, gå ut och elda lite och grilla när vi vill, hemma hos oss själva. Jag är verkligen alltid tacksam över det, men extra mycket nu förstås. Det är så skönt att vi kan koppla av helt och hållet här hemma, vi behöver inte tänka på handsprit eller social distansering, allt är som vanligt och det är så skönt.

Nämen vad svårt det är att skriva nåt. Det är så konstigt att bara fortsätta som vanligt – samtidigt som allt det vanliga förstås måste fortsätta i den lilla världen trots att allt går åt helvete i den stora världen.

Det här är i alla fall sånt som hänt på Lilla Ekens gård sen sist:

Kycklingarna växer och slåss med varandra mest hela dagarna. Vi har dem i en jättestor plastbalja i vardagsrummet – längtar tills de flyttar ut till hönshuset, men det lär dröja några veckor.

Jonathan fick ett blåmärke och ett bitmärke efter räven. Ganska spektakulärt ändå!

Och jag blev omkulldragen av en kossa, slog huvudet i backen och svimmade! Det var också rätt spektakulärt. Var helsnurrig när jag vaknade till, ambulansen kom (men åkte utan mig), och sen var jag tvungen att ligga i sängen och blunda fast jag mådde bra, och alla pjåskade med mig i flera dagar och ingen brydde sig om att jag sa att jag mådde bra. Blev galen pga mådde ju bra – hade absolut ingen hjärnskakning. Jag har aldrig svimmat förut, det var rätt flummigt.

Och så lamningen då. Här är stackars Bella som låg såhär konstigt i flera dagar och hade det obekvämt. Sen hade hon värkar hur länge som helst, vi övervakade henne i typ ett dygn och försökte också ingripa för att hjälpa till, men misslyckades. TIll slut gav vi upp och gick vi och la oss, och när vi kom ner två timmar senare stod hon och slickade sina tre vita pigga baggar!

Knäppt det där med vilka färger lammen får. Bella är ju svart (hon är finull och suffolk) och pappa Ymer är gotlandsfår, alltså grå. Och de fick tre helvita lamm!

Både Ylva och Bella har alltså fått trillingar, och vi försöker stödmata lammen med flaska för att avlasta mammorna lite. Och tydligen behöver även Bella stödmatas.

Här är Ylva och hennes tre otroligt gulliga lamm – två tackor och en bagge.

Annika har också nedkommit med två fina tacklamm, men tio tackor återstår! Går och glor på dem mest hela tiden och väntar och vääääntar… och det gör väl de också…

Vidare har vi dragit igång vattnet hos grisarna – vi pumpar upp vattnet från diket/ån intill hagen och leder upp i ett badkar. Grisarna blev glada och ville gärna tvätta trynet i vattenstrålen.

Och just det, Sixten har gjort hamburgare och kryddat med peppar som han plockat på sig på Max (”Sveriges godaste hamburgare”), och så har min mamma köpt en valp:

That’s all folks! Vi hörs.

Trots coronavirus och katastrofer så brakar livet obekymrat på här på gården.

När jag och Jonathan serverade kraftfoder kom inte Ylva till maten. Vi hittade henne i lösdriften med fosterblåsan hängande.

Ylva är förstalammare och dessutom vår skyggaste tacka. Så vi lät henne vara. Jag gick in och bytte om (vi hade varit i stan) och Jonathan började rigga lamningsboxen inne i stallet.

Men Ylva var så trång, hon krystade så hon vrålade, lammets klövar och en liten nosspets stack ut, men efter varje krystning åkte de in igen. Så jag fick hjälpa till och dra medan Jonathan höll i Ylva. Det gick bra, och hon förstod direkt vad hon skulle göra och började slicka det pyttepyttelilla tacklammet. En halvtimme senare kom en stor fin bagge.

Vi tog in lilla familjen i lamningsboxen och gav Ylva mat och vatten och försökte få lammen att fatta hur man diar. Då la sig Ylva ner och började krysta igen! Vi hade ju sagt inga trillingar i år, men infon gick visst inte fram till alla. Ut kom ett jättefint tacklamm, hon hade ett bakslaget framben men det var lätt fixat.

Alla verkar pigga och mår bra – vi gav lammen lite råmjölk på flaska för säkerhets skull. Så härligt att vara igång!

Nu går jag och lägger mig tidigt för jag ska upp inatt klockan tre och titta till de andra tackorna och kolla så småttingarna mår bra.