Författare: Anna

Kategorier
Livet

Nu då?

Den här veckan har jag lämnat mitt sista reportage till en uppdragsgivare jag haft i 12 år. Det var också mitt sista inbokade journalistuppdrag. Säkert kommer jag att göra något mer journalistiskt i mitt liv, men inte inom överskådlig tid i alla fall. Jag har stängt ner fliken jag haft på bloggen med min yrkesprofil och CV. 

Det kändes lite läskigt faktiskt. Man vill ju gärna definiera sig och höra till. Även om jag kände redan på universitetet att journalistiken inte var mitt kall och egentligen inte passade mig något vidare, så är det ju det enda jag är, om ni hajar. Min yrkesidentitet, min tillhörighet, det jag svarat när folk frågar vad jag gör (dvs, vem jag är).

Så nu då? Vem är jag nu?

Jag har så mycket jag vill göra. Starta ett mejeri (vi får se om det någonsin händer), en gårdsbutik, ett litet café (detta kommer nog hända i år, inshallah), bjuda in er till olika slags temadagar och happenings. Ta hand om vårt hus – fortsätta renovera fönstren och tapetsera och göra klart. Laga mat – baka bröd och förädla allt från djuren, trädgården och skogen. Ta hand om våra djur och deras ungar. Kläcka nya kycklingar i kläckaren. Laga stängsel och mocka och gödsla trädgårdslandet. Cykla på tur eller åka skidor med Bodil. Gå i skogen med Jonathan och planera vilka träd vi ska gallra ut och vilka vi vill behålla. Göra läxor med barnen, gå på utvecklingssamtal och till tandläkaren. Prata med barnen och vara med barnen och lära dem att laga mat. Åka till Stockholm och gå på teater med Morris och träffa mina vänner, och bjuda hem våra vänner till oss.

Om det inte var så att man visst måste tjäna pengar och spara till pensionen och sånt så, ja, det är inga problem att fylla tillvaron med meningsfulla sysslor om man säger så.

Och jag mår så bra nu. Jag har aldrig svarat bra mot stress och prestationskrav, nu känner jag mig lugn och nöjd och tillfreds med livet.

PS. Ska köpa en trisslott idag också. 

Kategorier
Shoppinglycka

Ostkupan

Nämen! Vad är det där för nåt fint som står och blänker i kylen?

Det är ju en jättefin ostkupa i handblåst glas från 1900-talets början! I perfekt skick, utan minsta lilla nagg.

Jag handlar ju nästan bara på Pingstkyrkans second hand i Norrtälje, och ibland lyxar jag till det på Norrtälje begagnade hem. Men igår fick jag en ingivelse och gick in på dyra, fina Mormors prylar och frågade efter en ostkupa. De hade precis en sån jag ville ha och har trånat efter länge! Först tänkte jag önska mig den i födelsedagspresent av Jonathan, men jag insåg snabbt det orimliga i att han skulle köpa en ostkupa till mig. Så jag köpte den till mig själv.

Grattis på 43-årsdagen!

Åh, tack, hur kunde jag veta…?

Och det vänner, är historien om hur vi slutade prassla med gladpack och kladdiga uppslitna ostförpackningar i plast vid frukostbordet.

Hurra!

Kategorier
Får

En påtvingad vänskap

Baggen Ymer som vi köpte i höstas är trevlig på många sätt; han är snäll mot tackorna, han vill gärna kela med oss (om än lite burdust), han låter sig ledas i koppel eller bindas på olika ställen när det behövs. Men han stångade mig för sex veckor sen så att jag fortfarande har ont i foten. Han gjorde det förstås inte av elakhet, han är ju ett djur och hans jobb är att försvara sin flock, men vi kan inte lita på honom eller röra oss i hagen utan att hålla koll.

Så nu flyttar vi om. Tacklammen får gå ner till de betäckta tackorna, och Ymer får flytta upp till Överlevaren på baksidan av trädgården.

Men man kan inte bara släppa ihop två baggar som inte känner varandra, även om den ena är kastrerad. Risken är stor att någon blir skadad eller dödad. Vi har gjort såhär för att de ska lära känna varandra:

Vi byggde en jätteliten box av lastpallar i ladan och stängde in dem där tillsammans igår kväll. Det finns tillräckligt med utrymme för dem att vända sig, byta plats, ligga och stå, men inte för Ymer att ta sats och stånga Överlevaren – vilket han säkert skulle gjort om han fick chansen.

Jag trodde den hispige lille Överlevaren skulle få panik av att stängas in med det där growlande monstret som stod därinne och stank man, men han tog det rätt coolt faktiskt. Nosade honom nyfiket i baken och började sen käka hö. Och Ymer försökte sparkas och gruffade lite, men lugnar sig nog rätt snabbt när han inte är hos tackorna längre och hormonnivåerna sjunker i kroppen.

Nu gör vi boxen successivt större under en veckas tid, sen borde de vara redo att släppas ut tillsammans. Ymer kommer också få en pingla om halsen så man hör när han kommer.

Kategorier
Halleluja

Sköna söndag med stängsling i sol

Vi har haft en så undebar söndag! Sol och fågelkvitter, plusgrader och – enligt Sixten i alla fall – t-shirtväder.

Jag var hos korna och mockade, säppte ut grannens höns, hämtade ett ägg och cyklade förbi brevlådan på hemvägen för att plocka upp tidningen. Vi har papperstidning på helgerna, men på vardagarna övar jag på att läsa på plattan. Det är ju inte klokt att ha papperstidning. Men så mysigt!

I alla fall. Jag har också satt ny vitlök, den jag satte i höstas stod under vatten i flera veckor när trädgårdslandet var översvämmat, den kan ju inte ha klarat sig. Jag har tänkt att vi bara ska odla i pallkragar det här året för att undvika slika katastrofer. Vi anpassar oss efter klimatförändringarna.

Vi har dragit om stängslingen lite i fårens välkomstbete idag – nu får de en större del av en skogsglänta, och det blir spännande för lammen. Barnen har byggt en koja i skogen och hunden fnattade runt och var på topphumör.

Och – kanske bäst av allt – årets första utefika i solen! Herregud så ljuvligt.

Och hönsen har kommit igång med värpandet igen! Saknar de gröna/turkosa äggen, kanske ska köpa några avelsägg och kläcka fram några grön/turkosvärpare. (Men stopp! Kläcka kycklingar gör man ju på våren! Inte i januari.)

Med den här dramatiska bilden ville jag säga att jag har fått fräknar också. Hurra för våren! Eller…

Kategorier
Framtidsfantasier Livet Lycka

På riktigt!

Det senaste året eller så har vi gått in i en ny fas i vårt liv på gården. Saker och ting har fallit på plats, vi har rutiner och (viss) erfarenhet och bir inte tagna på sängen vid varje ny händelse (storm, massivt snöfall, lamning, höbärgning osv) utan vi är förberedda och vet vad vi ska göra (typ).

Vid förra årets lamning fick jag hjälpa till handgripligen (ja precis, stoppa in handen och hela armen in i tackans livmoder och lirka ut lamm som låg fel/var för stora) vid nästan varje förlossning. Det är liksom en annan nivå jämfört med när vi jublade över varje liten kyckling och alla hönorna hade namn.

Vi är helt enkelt inte nybörjare längre.

Ut i spenaten – från betong till fågelsång handlade om att flytta från storstan och rota sig på landet. Nu har vi rotat oss, barnen är lantisar och i någon mening är ju vi det också. Lilla Ekens gård är en riktig gård, om än liten, med grisar, får, höns, bin, äppelträd och grönsaksodlingar. Under våren kommer jag att renovera vårt magasin till en gårdsbutik, där ni kommer få köpa lammskinn och kött, honung och kanske lite grönsaker. Och fika kanske, det vore väl mysigt?

Korna är ett projekt som hänger lite i luften – nu tar jag hand om grannens kor (som går hos henne just nu), och jag kommer att börja mjölka i maj när Mållan kalvar. Min dröm är att ha egna kor här på vår gård och öppna ett litet mejeri. Det kommer inte hända i år, men jag kommer i alla fall att kunna ordna egen mjölk, yoghurt, grädde, smör och kanske ost – vilken grej! Och vilken milstolpe i självhushållningen!

Jag jobbar allt mindre som journalist och allt mer här på gården. Det känns så rätt och så bra.

Hurra!

PS. Ja, den där bilden. Vi var på banken härom dan och fixade företagsgrejer som bankgiro, businesskort (business!), företags-swish och sånt. Och jag blir så barnsligt glad att det står Lilla Ekens gård på kortet och på swishen. Det känns på riktigt.

Kategorier
Grisar Hund Livet

Vårkänslor

Idag var det åtta grader varmt och jag hörde talgoxen för första gången. Så knäppt. jag går och tänker på lammen och trädgårdslandet och känner att det är dags att börja stängsla och såna saker. Jag borde se fram emot skidturer och gnistrande februarisol.

Idag är sista konvalescensdagen för Ines efter kräksjukan. Vi gick till grisarna…

… och gav dem en massa hö som de blev väldigt besvikna över. Här står de och glor på mig och väntar på den riktiga presenten.

Sen gick vi en sväng med Bodil som funderade på om det var dags för årets första dopp när hon såg en perfekt pinne därute. Det var det inte riktigt – hon klev i till hälften men ångrade sig.

Nu måste det bli vinter så vi får åka skidor och fika i en snödriva. Helt hopplöst att börja känna vårkänslor tre månader i förväg, vi kommer blomma för tidigt och dö i nattfrosten!

Kategorier
Livet

Diskbänksrealism

Här är alla bilder jag har tagit idag – ingen togs för bloggen, alla togs för Livet. Det osminkade livet en tisdag i januari. Innehåll: kräks, äktenskapligt gnäll och bokföring. Men det var ändå en mysig dag, konstigt nog!

Bilden jag skickade till Jonathan för att berätta att Ines fått kräksjukan.

Bilden jag skickade till Jonathan när jag upptäckte att han packat diskmaskinen full utan att starta den i morse – igen! Skilsmässovarning.

Bilden jag tog för att komma ihåg det här smarta äggtestet som jag såg på insidan av en äggkartong – det står ju inte precis något bäst före-datum på äggen vi får från hönsen så det gäller att hålla koll. Det har aldrig hänt att ett ägg varit dåligt, de håller många veckor och kanske månader, men bra att känna till testet om man är osäker!

Eftersom Ines var sjuk fick jag ändra planerna för dagen och satte mig vid skrivbordet för första gången på månader. Här var det kaos. Jag tog tag i bokföringen för Lilla Ekens gård, som fram till nu sett ut såhär:

Jag tejpade upp alla kvitton på papper och sorterade dem i datumordning, och det tog flera timmar.

När jag öppnade kylen för att börja med middagen tog jag en bild på den här halva vinflaskan som stått där sen nyårsafton. Den har väl surnat till odrickbarhet vid det här laget, men jag tycker det ser så trevligt ut med en öppnad vinflaska i kylen så den står kvar.

Sen fotade jag Sixtens hår för att visa honom hur märkligt spikrakt det var. Sixtens hår är extremt lättrasslat. Han har dreads en kvart efter att han borstat.

Dagens sista bild: Ines middag. Instruktionen var att vänta i tre minuter mellan varje ruta – det funkade, dvs hon spydde inte, och middagen räckte ända till läggdags.

Kategorier
Hund

Vakthunden?

Bodil gör egentligen två saker här i huset; ligger och sover någonstans eller spejar ut genom fönstren. Hon är ju ingen vakthund direkt – hon skäller förstås när det kommer någon, men springer sen glatt gästerna till mötes, vill absolut inte köra bort någon, bara skälla välkommen. Hon älskar alla människor.

Men ofta står hon i soffan och spanar ut mot baksidan av trädgården där vi har hönsen och tacklammen. Då händer det att hon blir svinförbannad, skäller som en galning och kräver att få bli utsläppt, och när man öppnar rusar hon runt på baksidan och gör sig viktig, som att hon just jagat bort nån, ”JUST DET, OCH HÖR SEN!” Jag har tänkt ibland att det är räven, och känt mig så nöjd med att hon vaktar hönsen så fint.

Men igår såg jag till slut vad det var som hon lackade på. Det var grannens katt.

Jaja, Bodil är bra på andra sätt. Hennes främsta uppgift är ju att göra oss glada, och den uppgiften sköter hon utmärkt.

Kategorier
Kor

Vår i januari

I förmiddags när jag var uppe hos korna var det varmt och soligt. Det kändes som en aprilmorgon, bara mer stillsam – det tog ett tag innan jag kom på att det var fågelkvittret som saknades.

Visst händer det att det är blidväder i januari, men är inte det här vädret ovanligt märkligt? Det är ju åtta-tio grader och det finns fortfarande bete i kohagen. Man är ju helt paranoid när det gäller vädret, väntar på nästa katastrof efter sommaren 2018.

I alla fall! Korna var ljuvliga som vanligt.

Allihop älskar att bli kliade vid svansroten, det är allra skönast. Tråkigt ställe att klia på tycker jag, vill helst rufsa om i deras knasiga huvudbollar mellan öronen och gosa i det lena halshåret. Men korna är bestämda, det är här det ska krafsas – försöker jag med något annat tar de bara ett steg framåt och vänder rurmpan till.

Och Håkan då, världens keligaste tjur som inte får något gos alls – man ska inte gosa med tjurar, för de ska behålla respekten för människor. Detsamma gäller visst baggar, men det struntar vi i.

Håkan har dille på att slicka på en – här är det min overall som får sig en omgång. Den har nog många spännande smaker.

Kategorier
Återbruk Grisar Självhushållning

Grisarnas mat

Våra grisar äter så lyllig mat. Vi får grönsaker, frukt och bröd från vår Icabutik på Väddö, så himla bra. Gratis för oss, gott för grisarna och mindre matsvinn för Ica/världen. Underbart ju!

Jag hämtar grismaten i en stor soptunna när jag åker och handlar.

Idag stod bland annat bananer, broccoli, äpple och melon på frukostmenyn. Till middag får de bröd, och jag såg att det låg några semlor i brödsäcken också, vilken lycka!

Titta på Peggys gulliga små håriga virvlar!

Det är väldigt lerigt hos grisarna nu. Sedan den slutade regna har det ändå torkat upp en del, till exempel har sjön i grishagen som uppstod till följd av det översvämmade diket krympt något, och geggan når nu grisarna till knäna och inte till magen, men fortfarande är det bra jäkla geggigt. Man är inte så sugen på att gå in i grishagen och gosa. (Obs att delar av hagen är torrare, och grisarna har torrt inne i huset. Vill gärna påpeka det så ni inte tror att de tillbringar hela livet begravda i lera – vilket de kanske inte skulle ha något emot i och för sig…) Vi drar dit mycket hö och försöker göra en liten hö-ö där vi serverar maten, men ofta äter de upp höet också…