Kategorier
Grisar

Gullegrisarna en vecka

I lördags fyllde gullegrisarna en vecka. Jag och Jonathan hälsade på och bekantade oss.

De allra första dygnen lämnade vi dem ifred så mycket som möjligt så att de skulle få knyta an till mamma ifred. Allt har funkat bra, hon låter dem dia och kommer om de skriker. Men hon kan altid avledas med mat! Så vi gav henne frukost en bit bort, och gick in till kultingarna medan hon åt.

Och några har redan börjat bli tama, som lilla gyltan Peggy, den enda som har ett namn. Så söt! Hon är den enda som är fläckig. Om man sitter hos dem en stund börjar de klättra på en, särskilt på Jonathan som varit där mest.

De pussade väldigt mycket på mina fötter och ben med sina stunsiga små trynen. Det kittlades och kändes väldigt gulligt!

Sen gick de små trynena på promenad, och behövde dricka vatten.

Sen kom Monika hem igen, och då blev det matdags.

Kategorier
Livet Lycka

Hemlängtan

Jag tycker så mycket om att vara hemma. Nu har jag jobbat min sista dag i Stockholm, och det känns så skönt att jag ska få vara på gråden nu, har saknat mitt hem och min familj så mycket under de här veckorna.

Förra helgen var jag och Jonathan på en stor fest i Stockholm och sov över och allt. Det var jättekul, verkligen. Och det var så otroligt skönt att komma hem på söndagen och åka till sjön med Sixten och Bodil. Luften var ljum och sensommarmjuk, solljuset silade ner mellan träden och sjön doftade jord. Och det var tyst. Och vi var ensamma.

Jag är så lycklig över att bo här. Tydligen är det här jag hör hemma nu.

Ska aldrig mer åka till Stockholm. Förrän på söndag. Då vi ska gå på Grönan…

Kategorier
Renovering

Fönsterrenoveringen

Den går så segt. Jag jobbar ju i Stockholm och då blir inget gjort alls. Det som tar mest tid är att skrapa bort den gamla färgen, ta bort kittet och plocka ut fönsterrutorna. Jag tror att jag lagt kanske fyra-fem timmar per fönster bara på att skrapa. Sen är det ju extremt lång torktid på linoljefärg, två dygn har jag kört mellan varje strykning – och så tre strykningar per fönster. Per sida – insidan blir vit och utsidan ska ju målas kromoxidgrön.

Jag kladdar också ganska mycket, hur mycket jag än anstränger mig För att vara noggrann så råkar jag ändå slafsa till det titt som tätt. Inget blir perfekt. Tur att jag började med övervåningen ändå, så syns det inte så mycket utifrån.

Hur som helst, jag är klar med fönstren i sovrummet! Så skönt! Det blev jättefint!

Kategorier
Grisar

Gulligulligulligull

Alltså kolla här på de tolv små trynena som föddes natten till lördag:

Vi var hos Monika i fredags kväll och märkte att något var på gång. Hon hade bäddat fint med gräs och pinnar inne i huset och vankade oroligt omkring och buffade i bädden. Till slut la hon sig med huvudet under en stog hög med hö och låg och flåsade. Vi lämnade henne ifred.

Gick tillbaka efter fredagsmyset vid tio, ingenting. Gick och la oss. Jonathan vaknade vid fyra på morgonen och gick bort för att titta till henne – och då låg tolv små kultingar där och diade! Eller två var helt nyfödda och låg fortfarande vid Monikas bakdel, så Jonathan lyfte fram dem till varsin spene. Griskultingar är väldigt pigga redan när de föds, nästan så att de kravlar sig ut själva, och börjar genast leta efter en spene. Både lamm och kalvar är vingliga första stunden, men inte kultingar.

De är så otroligt fina! Monika verkar rätt cool med att vi hanterar kultingarna, men vi är försiktiga i början för att inte störa deras anknytning. När Monika äter passar vi på att kika lite närmare på dem och gosa lite lite.

De är väldigt försigkomna fast de är så rysligt små, de travar omkring och undersöker allt och kollar läget utanför huset. Jag längtar tills de är lite större och springer omkring i hela hagen och leker (nu är de i en mindre inhängnad för att inte bli borttappade).

Vi hade inte vågat hoppas på tolv stycken levande, friska och starka. Så skönt! Vi är så lyckliga!

Kategorier
Grisar

Hej på dig Monika

Monika din gullegris, när kommer dina bebisar? Nu släpar juvret nästan i marken, magen är enorm och snippan är svullen och dallrig som en stor öh… geleklump kanske.

Monika är pigg och glad, kommer skumpande så fort vi närmar oss hagen och börjar grymtprata intensivt med oss. Jag undrar om hon fattar att hon är dräktig? Mycket går ju på instinkt och är styrt av hormoner, men ändå. Hon kanske bara känner ett behov av att börja bädda och göra iordning, utan att fatta varför. Jag undrar vad hon tänker om att det sprattlar inne i hennes mage – eller djur kanske inte funderar utan mer accepterar sakernas tillstånd, hakuna matata sådär.

Men tackor kan bli hemskt förvirrade första gången de lammar. Annika blev ju helt bestört när hon fick syn på sin lilla Håkan, jag antar att det kan hända grisar också? Om de hetsar upp sig ska man ge dem en pilsner, då blir de fulla och beskedliga och ligger still så att kultingarna får dia, haha!

Men nu är vi trötta på att vänta Monika, kläm ut dem!

Kategorier
Okategoriserade

Lammen flyttar hemifrån

Nu är det nästan tre veckor sen lammen lämnade sina mammor. De behöver avskiljas efter ungefär 100 dagar, när bagglammen börjar bli könsmogna.

Vi hade byggt ihop grindar till en inhängnad dit vi lockade hela flocken. Vi backade till djurtransporten (som Jonathan har byggt!) och började plocka ut först tacklammen, sen bagglammen. Det var väldigt roligt för mig som stod och vaktade dörren till transporten att titta på Jonathan när han red omkring på lammen därinne – de är förvånansvärt starka ändå.

Efter ett litet irriterande missöde där vi råkat sätta en tacka bland baggarna så hamnade till slut alla på rätt plats. Nästkommande dygn ägnades åt att fånga in rymmarlamm med mammalängtan, sätta upp nya eltrådar och täppa till rymningsvägar.

Tacklammen fick gå på baksidan av trädgården och äta all hemsk sly som växer där. Men igår började de skrika för de goda buskarna var slut och det fanns bara äckligt gräs kvar. Så vi hoppades att bandet till mammorna skulle vara brutet och att tackorna sinat ordentligt, och så lät vi lammen komma tillbaka till sommarbetet (inte bagglammen såklart, de går i hästhagen).

Här kommer Goliat. Så roligt att se när tackorna och lammen hälsade, de var vänligt nyfikna och nosade på varandra. Några lamm kände igen sina mammor och försökte dia, men det tilläts inte.

Stenen, hon är så söt med sin lilla kalufs.

Nu får alla tjejerna gå i sommarhagen tills baggen kommer i oktober, då får tacklammen som inte ska betäckas komma tillbaka till trädgården.

Vilken logistik!

Kategorier
Livet Slit och släp

Vad jag har för mig

Varje morgon innan resten av familjen vaknat åker jag till Stockholm och jobbar. På kvällen kommer jag hem efter att de andra ätit middag, och börjar genast med fönsterrenoveringen. (Ett fönster är klart – ett!!! Det minsta!!! Jag har kladdat lite som synes, men det syns knappt nerifrån marken…)

Under tiden börjar barnen skolan, skörden mognar, grisen grisar (snart)… livet pågår helt enkelt, och jag missar allt. Tänk att folk sitter på jobbet 40 timmar i veckan! Inte klokt! Jag längtar hem. En och en halv vecka till!

Kategorier
Döden Grisar Livet

Läget hos grisarna

Den observante läsaren noterade att Diana låg på tallriken redan i förra inlägget – hon åkte till slakt i måndags.

Det gick lugnt och fint till, vi öppnade djurtransporten och ställde in mat, och Diana gick in utan att tveka. Sen fick hon mer mat och ägnade hela resan till slakteriet några kilometer bort till att äta. Även där verkade hon lugn och inte alls stressad när hon klev ur transporten och in i en box.

Monika är nu ensam i några dagar innan kultingarna kommer. Och det är inte långt kvar! Nu har magen sjunkit ner, juvret fyllts ordentligt, bröstvårtorna är stora som sugproppar. Om vi har räknat rätt på hennes brunster så kommer kultingarna på onsdag! Då är både jag och Jonathan på jobbet, men grisar brukar inte behöva assistans… (Men vi kan också ha räknat fel och då är det mycket längre kvar, svårt att veta på en förstföderska där det inte syns lika tydligt när det är dags.)

Vi ska bygga en mindre inhägnad av lastpallar runt stian, så att inte en nyfödd kulting vimsar iväg i hagen och fryser ihjäl – det är ju Monikas första kull så det är inte säkert att hon har full koll från dag ett. Och så ska vi ge Monika nytt hö att bädda med. Ett tydligt tecken på att grisningen är på G är att suggan/gyltan börjar bädda i huset. Så gör ju får också, fast de står mest och sparkar/skrapar i djupströbädden.

Så spännande med kultingar! Hoppas Monika låter oss gosa med dem. Hon är en snäll gris, och vi är ofta i hagen och gosar med henne nu så att hon ska känna förtroende för oss.

Kategorier
Självhushållning Skryt

Självhushållarens drömmiddag

Det är nog bara i augusti vi lyckas med detta, men vilken lycka det är att komponera en hel måltid där alla ingredienser är producerade på gården!

På hundpromenaden igår morse kikade jag på kantarellstället, och visst – mängder! Jag fick ta av mig tröjan och lägga svampen i den.

På eftermiddagen åkte jag till slakteriet och hämtade köttet från Diana som numera bökar på de sälla bökmarkerna. Sen en sväng till trädgårdslandet såklart.

Rödbeta, vad är vackrare? Mmm. (Men inte i en latte på söder då, hehe.)

Det blev stekt fläskkotlett, gräddstuvade kantareller, rostade rotsaler och egen tomat och gurka! Allt utom smöret och grädden kom från Lilla Ekens Gård. Medan jag lagade maten blev jag så förtjust att jag var tvungen att bjuda över mamma för att skryta, haha. Det blev så himla gott alltihop, och vilken tillfredsställelse.

PS. Vad är knepet för att fota mat så det ser gott ut? Detta ser ju enbart flottigt ut och inte läckert alls. Men det var det, ni får ta mitt ord på det.

Kategorier
Livet

Är jag ens stockholmare längre?

Jag jobbar i Stockholm igen, och igår svängde jag förbi Hornstull i väntan på att familjen skulle komma till stan, vi skulle gå på nattbio i Rålis. 

Jag bodde vid Hornstull för hundra år sen, då var det fortfarande Knivsöder, mest vanligt folk, knegare och a-lagare. Hornstull var den otrendiga avkroken på Söder, det var på Nytorget allt hände.

Jag vet ju att Hornstull är hipsterhippt sen länge, den där gallerian är ju inte ny ens för mig (även om jag knappt varit där). Men ändå. När man inte exponeras för det där dagligen får man ju ett annat perspektiv på det.

Det finns bara ett ord för Stockholm och det är: löjligt.

Folk ser utklädda ut! De har liksom klätt ut sig för att gå hemifrån, de går omkring och visar upp sig för varandra som malliga barn som rotat i utklädningslådan. Jag skäms lite när jag tittar på dem.

Jag gick till Vurma för att äta en macka, och där säljer de visst rödbetslatte nuförtin. Okej, så rödbetslatte?!? Ursäkta men jag kan inte uttrycka det på något mer sofistikerat sätt: det är löjligt. Det är ängsligt, bajsnödigt, löjligt.

När jag skulle ta bussen över bron kom 54:an istället för fyran, okej, det var ju nygammalt – men det var tydligen inte vanliga 54:an, den här hade en annan sträckning. Man har verkligen tappat kontakten med en stad om man inte längre har koll på dess kollektivtrafik! Hur som helst var bussen så knökfull att jag inte iddes tränga mig på. Jag har helt vant mig av vid att stå och trycka mig mot främmande människor och andas in deras utandningsluft.

Så jag började promenera över bron, och här kommer den enda ljuspunkten i denna dystra historia om staden och dess barn som blev främlingar för varandra. Jag fick syn på platsen nere vid klipporna på Långholmen där vi alltid nattbadade som unga. Efter utekvällar i augusti simmade vi nakna i Mälarens ljumma vatten, i mörkret med stadens ljus omkring oss – då ägde vi staden och var en del av den! Det var fint. Så visst älskar jag Stockholm ändå – tack vare dess 20 år gamla meriter.

Naturligtvis är det inte bara staden som har förändrats på de fem år som gått sen jag flyttade, det har ju jag gjort också. På jobbet satt två kollegor och pratade om fiffiga tjänster där man kunde beställa hjälp med allehanda sysslor, som att köra sopor till tippen eller sätta ihop en Ikeamöbel. Väldigt praktiskt om man ”behövde borra upp en gardinstång” och ”inte har en händig karl hemma” (!!!!) . Hjälplösa människor tänkte jag, vem kan inte sätta ihop sin egen Ikeamöbel?

Jag är absolut ingen händig person, det kommer inte naturligt för mig. Jag är uppväxt i ett hem där Ikeamöblerna rasade för att hälften av skruvarna blev över när bygget var klart, och där köksluckans trasiga gångjärn var lagat med tejp (helt sant, sån där genomskinlig tejp som man slår in julklappar med). Det har definitivt funnits en tid då jag inte kunde borra upp en gardinstång på ett vettigt sätt. Men att bo i ett hus, på en gård, utan att kunna använda en skruvdragare, det går liksom inte. Jag har lärt mig så mycket de senaste åren. Jag tapetserar och lägger om tak och renoverar fönster.

Det där samtalet fick mig att fundera; är jag ens stockholmare längre?Och om inte – vad är jag då? Jag känner mig ofta som en främling bland lantisarna också. Både och, varken eller, hur ska det gå. Är det inte såhär folk som byter land brukar säga – de går runt i Sverige och känner sig som främlingar och fantiserar om sitt gamla hemland, men när de återvänder märker de att de inte hör hemma där längre och att alla ser dem som svenskar.