Förra året kläcktes tre av tolv kalkonägg, och en kalkon levde till vuxen ålder men dog några dagar innan planerad slakt. I år kläcktes noll av tio ägg (en kalkon försökte ta sig ur ägget men dog på vägen, de andra dog i äggen). Däremot tre hönskycklingar – man vill gärna ha en hönskyckling för att lära kalkonerna att äta och dricka (!) så vi la i några hönsägg också.
Så nu har vi tre hönskycklingar som vi inte vill ha, och noll kalkoner 🙁
Nog för att de är söta meeeen vi har alldeles för många höns redan.
Men nu så! Jonathan har fått låna en mycket bättre, helautomatisk kläckare av en arbetskompis, och vet ni vad hon vill ha i utbyte? Våra tre kycklingar! Idag har jag beställt nya kalkonägg! Skam den som ger sig! Hurra!
I helgen tog jag och Jonathan en kvällspromenad med hunden i hästhagarna, och då knäppte jag en bild av gården som man ser så fint härifrån. Borde ju ha gjort det en kväll med en fin solnedgång, men men. Titta vad fint ändå! Allt är vårt!
Allra längst till vänster skymtar grannens hus, sen kommer vårt magasin där jag hade min loppis förut, och där vi stöpte ljus under eventet i julas. Just nu finns där inget särskilt, kanske blir en gårdsbutik?
Nedanför magasinet syns Jonathans avloppsväxthus. Till höger om det skymtar man våra (sönderblåsta) kåltält, där har vi våra trädgårdsland.
Sen ser man Morris hus, det röda som är lite bakom det vita. Det är en jättegullig parstuga från mitten av 1800-talet (gissar jag), där all Morris bråte finns. Själva Morris bor ju i Stockholm nu. Det kliar i fingrarna på mig att inreda till gästhus!
Sen kommer vårt boningshus, det stora vita. Vilket fantastiskt hus det är! 160 kvadrat enligt mäklaren, men vi tror det är större. Älskar vårt hus! Om jag bara fick upp tapeterna i vardagsrummet någon gång.
Sen ser man våra två bilar där nere på gårdsplan, spännande. Sen den stora ladan/stallet. Den svarta delen av taket är det som jag har lagt. Därinne har vi mest prylar (bilgrejer, odlingsgrejer, biodlargrejer) och snickarverkstad, och i den bortre änden är fårens stall där de går medan de är på välkomstbetet. På logen har vi hö såklart.
Framför ladan syns ett litet hus, det är fårens vinterstall. På framsidan av det finns Jonathans första växthus, vars tak vi tyvärr var tvugna att ta sönder när vi reste byggställning där.
Det lilla gula till vänster om växthuset är grisarnas hus. Snart flyttar de (och huset) till nya hagen.
Jag älskar vår gård mer och mer! Går och myser över allt vi har gjort och allt vi kommer göra.
Vår mark är 22 hektar stor och består mest av hagar/betesmark och vall. Men vi har också några små skogsdungar.
Jonathan jobbar just nu med att ta hand om vindfällena efter stormen Alfrida (det var några fler än vi trodde). Det är ett enormt slit eftersom vi inte har några maskiner, utom fyrhjulingen och en hembygd lunningsvagn som Jonathan har byggt.
Såhär gör han: fäster stocken vid kärran och släpar ut den med fyrhjulingen (fast det är väl inte lunning egentligen om den inte släpar i marken? Nåväl.)
Igår när jag kom bort till honom med hunden för att hjälpa till med sista stocken (eller egentligen flytta på stenen som låg som stopp till vagnen när det var dags att börja rulla – hårt jobb, men någon måste ju) så kände jag plötsligt ett sånt PIRR över att den här vackra skogen är vår, vi äger den här plätten på jorden!
Det är kanske inte så fint att känna sån glädje över att äga något, lite roffigt på något sätt. Och vi har ju rört oss massor i skog och mark som vi inte äger och njutit av det också. Men det är faktiskt något speciellt med att den tillhör oss.
Vi körde hem stocken till lagret som börjar bildas här i fårens andra välkomstbeteshage. Om någon månad kommer grannen och tar med sig allt till sågen, och sen har vi eget virke till vårt nya fårstall! Alltså fatta den känslan, att bygga något hemma hos sig själv, av träd som växt på ens egen mark! Konstiga saker jag blir exalterad över nuförtiden.
Alltså den här årstiden är så fin! Nytt liv överallt! Lamm, kultingar (inte hos oss då, Monika kommer att grisa i månadsskiftet juli/augusti), kalvar (hos grannen) och nu kläcks våra kalkon- och hönskycklingar.
Deras duedate är idag, men redan i förrgår började en kalkonkyckling bryta sig ut. Det piper om äggen och de rör sig. Kalkonkycklingen slog hål på ägget på två ställen, men verkar ha dött därinne, vi har inte sett eller hört något av den på ett dygn nu. Däremot har en liten marankyckling tagit sig ut nu på morgonen:
Nej, de är ju inte gulliga när de är nykläckta.
Men om några timmar när den har torkat kommer den att vara en jättesöt liten dunboll! De får stanna kvar i kläckaren tills de är helt torra. Där ligger den som död och utslagen tills den plötsligt får ett ryck och börjar rumla runt och pipa som en galning. Jag hör den nu ända ner till köket fast den är på övervåningen. Jag inbillar mig att den letar efter sin förälder och får alltid lite hjärtknip tills det har kläckts fler och de blir ett gäng.
Imorgon ska Sixten praoa hos mig, vi ska rigga för kycklingarna i en låda med värmelampa, mat och vatten, och så ska vi hjälpa grannen att öronmärka sina griskultingar. Mysigt!
Igår flyttade vi alla tackor och lamm till sommarhagen. Så skönt! Där finns gott om bete som är bättre än allt kraftfoder i världen. Tackorna är lyckliga och käkar som galningar, lammen är lyckliga och rusar runt i den stora hagen, och vi är lyckliga över den minskade arbetsbördan. Nu behöver vi bara gå dit någon gång om dagen och titta till dem, fylla på vattnet och truga lammen på lammbaren.
Vi har nu sammanlagt 30 får i vår flock! De är så många! Känns fint. I höst efter slakten blir de 22 (om vi behåller Överlevaren). Nästa år lammar 14 tackor. Fett!
Nu går vi in i nästa fas, odlingen! Så himla taggad, jag har börjat rensa och förbereda trädgårdslanden och planera vad vi ska så i vilket land. Kan inte fatta att jag måste sitta vid skrivbordet idag och sen åka till Stockholm tre dagar i rad den här veckan! Vill bara ligga på alla fyra därnere och rensa. Det kanske är lite perverst på något vis, men jag gillar verkligen att rensa ogräs!
De olika fårraserna vi har är verkligen olika! Visst har det med individer att göra också, vissa är mer sociala och andra mer tillbakadragna, men man kan absolut se tydliga skillnader mellan raserna. Idag när jag var hos tackorna och lammen började ungtackorna ropa på mig från sommarhagen. Jag gick över till dem, och alla gotlänningarna sprang fram för att gosa (det vara bara det de ville tror jag, de hade gott om vatten och hagen är ju full med gräs).
Såhär ser det alltid ut: gotlandsfåren trängs och knuffas runt en för att få kli, Ingela (gotland/suffolk) står lite bakom, nyfiken men blyg, och Ylva (suffolk/finull) står längst bort och är harig. Att hon ens kommer så nära beror nog på flockinstinkten, hon vill inte bli lämnad ensam.
Och Vera, det här är hennes uppfattning om personal space. ❤️
Hur mår ni idag, denna torsdag i maj som känns som en måndag i april? Här regnar det snöblandat, jag plockade fram vinterjackorna till barnen och ska rota fram fiberduken till luktärterna och solrosorna, för ikväll blir det minusgrader…
Så vad gör man? Eldar i kaminen, tänder några ljus, skär en skiva av Elsa Billgrens ljuvliga citron- och vallmokaka som blev över efter gårdagens fika.
Jag ska förbereda en intervju som jag ska göra i eftermiddag med Karl Martindahl, som har skrivit en jättefin bok om hur odling blev hans terapi.
Jag ska ringa tandläkaren och veterinären, plocka lite, gå en promenad i snöregnet med Bodil och lyssna färdigt på Århundradets kärlekssaga inläst av Märta Tikkanen själv (rekommenderas!), åka och handla, hämta Ines på ridningen.
Just det, jag ville visa det här lilla miraklet också! Jag har i flera år försökt så smultron från frö, men aldrig lyckats. Det funkade inte i år heller, krukorna har stått i fönstret i många veckor utan minsta tillstymmelse till grodd. Till slut gav jag upp och köpte smultronplantor istället. Travade ihop krukorna på golvet och la några böcker ovanpå. Och efter någon vecka – tada! Då gick det bra att börja gro tydligen! Så skumt. Men bra!
Vi håller på och fixar i grisarnas nya hage, och såklart hittade Jonathan ett 300 kilos betongkar som han ville ha som vattenho. Det här är så typiskt oss – eller egentligen Jonathan – att börja försöka flytta en sån pjäs till rätt ställe och lägga i rätt vinkel, istället för att dra dit ett badkar (som ju som bekant ligger och skräpar i varenda kohage, även hos oss). Två timmar tog det att bända, kila in grejer, välta, välta igen, hämta stenbumlingar och kila in på rätt ställen.
Men det blev faktiskt bra! Karet står lite på sniskan, så att vattnet rinner ut åt ena hållet när det blir fullt. Tanken är att en liten pump ska pumpa upp vatten ur bäcken ner i hon, och när det rinner över blir det geggamoja till grisarnas gyttjebad. Hoppas det funkar! Skulle bli väldigt jobbigt att släpa vatten bort dit annars.
Om några dagar kommer Monika hem från sin dejt, då får de flytta dit. Om hon blev betäckt som vi tror/hoppas så kommer kultingarna i månadsskiftet juli/augusti. Hurra i förskott!
Ibland är mitt liv så fint att jag faen får nypa mig i armen. Igår hade jag en lugn dag vid skrivbordet, första på evigheter – tills grannens kviga skulle kalva! Kalven var för stor, och hon kunde inte krysta ut den.
Jag cyklade över för att assistera, och kom några minuter före veterinären. Klövarna syntes på kalven, men inte mer, och mellan varje krystning försvann de in igen. Veterinären la en snara runt varje framklöv, och jag drog i repet medan han drog i klövarna och huvudet (och grannen höll i svansen, haha). Jag sa till grannen innan vi började att det var lite läskigt för att det är så stora krafter vid kalvningar, man får verkligen dra (har jag sett på Mandelmanns, hehe) – men ändå blev jag överrumplad över HUR hårt jag behövde dra! Tog i för kung och fosterland, klämde fingrarna så de blev blå i de där repen, använde hela min kroppstyngd, och veterinären sin, och till slut så slank han ut, en präktig tjurkalv!
Titta så fin! Kalvar är liksom vackra tycker jag – det kan ju kossor också vara – med stora ögon och långa ögonfransar.
Lilla vännen! Helt kladdig och darrig, vinglig och vimsig. Vilken chock ändå att födas!
Äntligen måndag och alla har åkt hemifrån! Jag gick upp och assisterade i morgonkaoset med gympapåsar, praolappar, hårborstning, allmän uppmuntran och avstyrande av diverse sammanbrott. Sen gick jag en sväng med Bodil och matade grisen och vattnade ungtackorna i sommarhagen (hurra, de har flyttat från trädgården!). Tvångsmatade lammen lite vid lammbaren (vi försöker få trillingarna att äta lammnäring ur en hink med nappar för att avlasta morsorna – de är inte intresserade) och släppte ut dem. Nu har vi alltså bara får på två ställen – ungtackorna i sommarhagen som sagt, där det redan finns bete så det räcker, och så tackorna med lamm i välkomstbetet. De får kraftfoder som behövs för mjölkproduktionen, och lammen får (tillgång till) stödmatning. Dessutom vill vi stänga om dem i stallet på nätterna eftersom Jonathan såg ett lodjur (!) för någon vecka sen.
Titta på den här lilla knasbollen, en av Ullis trillingar som föddes sist. De är så söta! Jätteöron, små huvuden och långa halsar. Ingen av dem har fått namn – det blir lätt så på slutet – har ni några förslag? Det är en grå tacka, en vit bagge (bilden) och en svartvitspräcklig bagge med svart runt ögonen som en banditmask 🙂
Morgonen fortsatte i husmoderns tecken – jag hängde tvätt ute. Älskar att göra det! Överlag gillar jag ju husmorssysslor, men detta är det mest romantiska jag vet och sammanfattar hela vitsen med att bo på landet; att stå där i fågelkvitter, humlesurr och hönskackel och skapa ordning och reda, och så doftar det ljuvligt att krypa ner i nybäddat med lakan som hängt ute. Körsbärsträdet blommar snart:
Sen tog jag ett varv i trädgården och vattnade överallt där jag försökt så nytt gräs efter förra sommarens katastroftorka och en del andra katastofer. Vete tusan hur det går – det står på paketet att sådden ska hållas fuktig under grotiden, men då skulle jag ju behöva vattna varannan timme? Jaja, här och där kommer det upp några strån i alla fall, och resten täcks väl av maskrosor eller något annat grönt ändå? Bar jord är ju inte naturens grej liksom. Vår gräsmatta är ganska vanskött, men såhär års är den riktigt fin! Nyss har de där söta gula små lökarna blommat över, som täcker hela gräsmattan. Nu blommar något blått, och så sticker det upp pärlhyainter här och där, och tulpanerna och påskliljorna är på G. Blir lika förvånad varje vår eftersom jag glömt bort vart jag petat ner lökar på hösten.
Här nedan syns inte vår vackraste plats i trädgården direkt, men inte den fulaste heller! Vår enda rabatt! Just nu blommar där några tulpaner, och senare kommer förhoppningsvis solrosor. Kanske petar jag er något mer. Här har jag också satt en massa hyacintlökar från i julas, så nästa år då?
Jag gick in och gjorde second breakfast och satte mig här, vid skrivbordet, för första gången på veckor:
Tog ur innerfönstren och öppnade, dagen till ära! Tuppen gal därute, jag är LYCKLIG över mitt liv! Vill inte ändra på något!
Idag ska jag göra undan lite administration som räkningar, fakturor, moms och tråk, så ska jag boka lite jobb och skicka en pitch på en rolig radiodokumentär jag har tänkt göra, och sen ska jag gå och titta till grannens kossa som ska lamma när som helst, eftersom hon inte är hemma idag (grannen alltså – kossan står i en box i lagårn).
Sen är det ju halvdag imorgon och ledigt på onsdag! Hurra! Och det är bara sex veckor till sommarlovet! Galet! Så många utropstecken nu!
