Författare: Anna

Kategorier
Livet

I april, efter våren

I natt har jag gått upp varannan timme och tittat till tackorna, men ingen mer har lammat. Halv sex lämnade jag över bevakningen till Jonathan.

Hokus, Pokus och Filijokus är så otroligt pigga och fina, och Doris mår bra hon också. Funderar på att truga på dem en flaska lammnäring idag för att de ska vänja sig vid flaskan, kanske behöver de stödmatas längre fram, och då är det bra att de är vana vid den.

Det har snöat i natt och det blåser i trädtopparna så att Bodil blev rädd på morgonpromenaden. Men det är så det är i april. Efter våren kommer vintern. Jag är inte förvånad, besviken eler uppgiven. Det är bara att göra brasa, tända ljus, koka kaffe och vänta ut.

Jag har tänkt att jag ska ordna med försådden idag – plantera om rosmarinen kanske, så lite brysselkål, smultron och solrosor.

Sen ska jag styra upp lite jobbgrejer och som vanligt städa och tvätta. Jag förstår inte hur familjer med två heltidsarbetande föräldrar (eller en!!!) klarar sin vardag!

Jag tänker på alla som måste iväg till jobbet i det vidriga vädret, prestera och bli bedömda, uppföra sig och hantera andra människor. Idag känns det så skönt att stanna i huset, baka bröd och fixa med lammen, höra vinden dåna och elden spraka.

Och vänta på att våren ska komma tillbaka.

Kategorier
Får Lycka

Trillingar inatt

Här ser ni en trött men nöjd fårbonde som tar morgonkaffet mitt på förmiddan. Inatt började äntligen lamningen, men vilken dramatisk start det blev! Jonathan var nere klockan tre och ringde mig och sa att Doris fått ett vitt bagglamm, och att nästa var på väg. Jag väckte Ines och familjens vän Sanna som sov över, de var lovade att få vara med, så gick vi ner.

Lilla bagglammet Hokus som redan var född, så fin! Vit krusig päls och en liten svart prick på ena benet. Han var pigg och redan uppe och diade.

Andra lammet syntes på väg ut, men det hände inget fast Doris krystade som tusan. Jag kände efter och hittade bara ett ben under nosen. Det duger inte! Snabbt tvätta av, på med handskar och glidmedel och köra in armen. Jag fick trycka tillbaka lammet hela vägen in i livmodern och leta rätt på det andra frambenet. Det var faen inte lätt att veta vilka ben som var vilka, jag kände nämligen ytterligare ett lamm därinne. Men jag fick tag i rätt framben, och tacklammet Pokus kom ut!

Men även trean låg fel, hon kom med bara huvudet först och två bakslagna framben. Vi hann knappt ladda om förrän hela huvudet var ute, men det gick att trycka in och börja om, och sen kom även Filijokus ut levande och pigg. Hon är en exakt kopia av Pokus, så de får båda representeras av bilden ovan (sorry för usla bilder, det var rörigt och mörkt).

Vilket härke det var att reda ut det där! Jag har aldrig behövt rätta till fellägen förut, det var så svårt att känna vad som var vad, och så är det så trångt! Och så synd om Doris som blev fasthållen och bråkad med. Varje gång hon krystade fick jag pausa och hålla emot för att lammet inte skulle komma ut fel igen. Men allt gick som sagt bra! Så skönt!

Doris är en så duktig mamma, tar hand om alla tre, slickar, ger di och pratar med dem. Nu får de stå i lamningsboxen och bonda ordentligt i några dygn, och vi ska hålla koll så att alla tre lammen växer ordentligt och ingen hamnar på efterkälken. Det är inte alla tackor som klarar trillingar. Men gotlandsfåren är fantastiska!

Avslutar med en bild på Doris från härom dagen. Inte konstigt att det var tre därinne!

Kategorier
Grisar

Monikas deflorering

Medan jag var i Norrtälje och köpte skor till Jonas reste Monika hemifrån för att träffa en kille. Jonathan fotograferade avfärden:

Vår granne har köpt en galt som vi får vara med på. Omdömet från de som känner honom lyder: liten och feg.

Här är han – ingen skönhet om jag ska vara ärlig, men lite gullig kanske? Han verkar snäll och det är ju insidan som räknas.

Här har Monika just klivit ur transporten. Hon blev snabbt vän med de andra gyltorna, och galten blev förtjust:

Sniff sniff! Det blev påsättning direkt, och Jonathan och Sixten blev vittnen till hur galten använde sin ”korkskruvsformade, navelsträngsliknande snopp”. Fattar inte att han inte fotade det.

Nu får Monika gå hos galten i ett par veckor tills vi tänker att hon säkert blivit dräktig. Det ska bli så kul med smågrisar!

När kultingarna kommer slaktar vi surpuppan Diana.

Kategorier
Besvikelser Får

En gråare fredagsmorgon

Det är så grått idag att jag var tvungen att tända ljus till frukosten. Jag dricker kaffe och försöker kvickna till samtidigt som jag planerar försådden. Fattar inte hur vi ska få plats med allt inomhus!

I morse vaknade jag av att grannen sköt en grävling precis utanför oss. Jag är trött efter att ha varit uppe och kollat till tackorna inatt, helt i onödan dock eftersom ingen har lammat än. Jag inser att jag gjort precis samma misstag som förra året när jag räknade ut lamningsdatumen – jag tittar på den enda tabellen som visar fel (Fåravelsförbundet, kom ihåg det till nästa år nu!), alla andra tabeller pekar ut idag som Bellas beräknade lamningsdag, och inte i tisdags, som vi utgått ifrån.

Igår var jag helt säker på att det hade satt igång för både Bella och Rut. Här ovan syns Bella ligga och stöna och flämta. Men jag har uppenbarligen svårt att skilja förvärkar från riktig förlossning, för det hände inget mer sen.

Men i morse gick Bella ifrån mitt i kraftfoderutdelningen, och det är otypiskt henne! Hon brukar klättra på de andras ryggar för att komma åt kornet. Det är ett tecken på att det är på G i alla fall.

Jag ska gå ut med hunden och kolla till fåren en gång till, hoppas att jag hinner till Norrtälje för att köpa vin och fredagsmys och såjord innan de sätter igång att lamma därute.

Sen tänkte jag städa, laga lammkotletter, simträna med Bodil och kolla på Our planet på Netflix med barnen.

Vad ska ni göra idag?

Kategorier
Trädgården

Fula våren

Än så länge är våren så ful, men det gör knappt nåt, man är ju så lättad över att det är plusgrader, solsken och barmark att man har överseende med fjolårsgräs, pinnar, döda löv och allt sabla SKRÄP som dyker upp överallt – varje dag fyller jag fickorna! Fattar inte, vi slänger aldrig något på marken, inte med flit i alla fall.

Men jag håller ändå på att göra lite vårfint i trädgården.

Jag har petat ner hyacintlökarna från i julas i vår enda rabatt, där jag tror att det också finns lite andra lökar, som tupaner och kanske krokus. Har också tänkt sätta solrosor där sen.

Sen har jag satt tre pioner som jag köpte på trädgårdsmässan, Shirley Temple heter sorten och den ger såna där riktiga maränger till blommor. Hoppas jag inte dödat dem på något sätt.

Och så köpte jag lite vår på Ica också. Krysantemum som luktar hallon!

Kategorier
Kalkoner Självhushållning

Kalkoner – nytt försök

Jag vill så gärna ha kalkoner, det är ju självhushållarens dröm! Vi äter i princip aldrig kyckling längre eftersom den kravmärkta är så fruktansvärt dyr. Men det är så gott, och så användbart! Lösningen är att ha egna kalkoner, en enda kalkon ger ju mängder med kött.

Men det gick inte bra för vår kalkonuppfödning förra året. (Kalkonen på bilden ovan är tyvärr inte en av kalkonerna som nämns i texten.)

Bara tre ägg av tolv kläcktes (dålig kläckare, och kanske gjorde vi något fel). En kyckling dog i plötslig kycklingdöd, och en till dog i tonåren någon gång. Den sista gick med hönsen och levde ända fram till jul, då den plötsligt dog bara dagar innan vi tänkt slakta den till nyårsmiddagen!

Här går en av tonåringarna. (Gud vad gräsmattan var sönderbränd förra sommaren, får magknip bara av att se det. Hoppas på en blötare sommar i år.)

Men skam den som ger sig. Jag har beställt 12 nya ägg – ett dog i frakten, så elva kandidater hamnar i kläckaren om någon vecka när den är ledig (vi lånar av en kompis som kläcker hönskycklingar just nu). Håll tummarna för oss!

Kategorier
Livet

Så många liv

Ett liv rymmer så många liv. När de där minnena dyker upp på facebook får man små glimtar av tidigare liv man levt, kolla bara på den här packningslistan för en helg hos mamma på landet år 2009:

För några veckor sen åkte vi till stan och gick på museum, och då fick jag också flashbacks till vårt förra liv. Vi gjorde helgutflykter till Junibacken och Skansen med matsäck och 40 blöjbyten, vi var vakna på nätterna för att barnen aldrig sov, vi vabbade varannan vecka, vi släpade matkassar från Konsum på torget hem till lägenheten, vi stod i lekparker och frös och puttade gungor, vi satt på golv i barnens rum och andra barns rum… Vi läste samma bilderböcker varje kväll…

Det var ett härligt liv! Väldigt slitigt, men på ett helt annat sätt än vi sliter nu, när barnen åker buss från skolan, fixar eget mellis (och middag ibland) och går och lägger sig när man ber dem. Det jag inte kan förstå är hur Jonathan kunde stå ut med det där livet, med helgerna på museum menar jag. Han måste ha varit sjukt understimulerad – visserligen hade han hela tiden olika projekt på gång, men det var ju bara idiotiska grejer som att bygga ett vindkraftverk till balkongen av saker han hittat i grovsoprummet*). Och så alla prylar han samlade på sig (bland annat från grovsoprummet), som vi knödde in i alla garderober, källarförråd, extra källarförråd som vi snodde, och så snickis, rummet i källaren som Jonathan hyrde:

För Jonathans del kändes valet att köpa en gård helt självklart, men ingen trodde att jag skulle hamna här, allra minst jag själv. Men det blev så rätt.

Om tio år kommer minnena från idag inte kännas som ett annat liv, kanske att jag tänker: åh, det var innan vi byggde nya fårstallet, så opraktiskt vi hade det, ungefär.

*) Detta var tydligen inte bara ett ”idiotiskt projekt” utan en prototyp till ett riktigt vindkraftverk som han skulle bygga på sina föräldrars landställe.  Av andra grejer han hittat i grovsoprummet.

Kategorier
Döden Får

Farväl Agneta, och förlåt

Det går inte så bra för stackars Agneta, som vi fällde ett träd över i vintras, och som sen fick missfall. Vi tyckte att hon var på bättringsvägen – hon stapplade fortfarande lite men gick med flocken och betedde sig som vanligt. Vi kunde inte identifiera några skador på henne, så vi tänkte att hon hade knäckt ett revben eller så, det gör ju ont länge men läker av sig själv.

Men för några dagar sen blev hon plötsligt drastiskt sämre. Hon kunde inte stödja på höger framben utan hoppade omkring på tre ben helt plötsligt. Vi fattar ingenting! Vi har känt igenom hela benet noggrant och jämfört med det andra frambenet – ingen svullnad eller ömhet eller värme någonstans, inget verkar vara brutet. Vi har detaljgranskat klöven, inga skador eller någon vass tagg. Vi har klämt och tryckt på skuldran och ryggen, hittar ingenting och hon reagerar inte som att det gör ont på något särskilt ställe heller.

Så nu vet vi faktiskt inte vad vi ska göra mer. Pratade med en veterinär som tyckte att vi kunde ge smärtstillande och avvakta ett tag, men vad väntar vi på egentligen? Hon har fått smärtstillande under helgen och det verkar inte hjälpa alls. Även om hon inte visar några tecken på att hon har ont – hon ser ut som vanligt och äter som vanligt – så kan hon ju inte gå! Hon ligger mest på olika ställen, och vi får gå dit med hö till henne.

Så nu har vi bestämt oss för att skicka Agneta till de sälla jaktmarkerna (vilket inte låter som ett härligt ställe för får – de sälla betesmarkerna kanske?). Det känns hemskt, det var ju vi som orsakade hennes lidande från början, och det blev ingen kul sista tid i livet för Agneta. Samtidigt har vi gjort vad vi har kunnat, och det känns också som en lättnad att hon slipper må dåligt. Vi har lånat en bultpistol av grannen, ikväll kommer Jonathans arbetskompis och hjälper till vid slakten.

Och imorgon beräknas de första lammen komma. Livet och döden i fårhuset.

Edit: Nu är slakten avklarad, det gick lugnt och bra, och inga fel hittades på henne, inga frakturer, inga organ som var trasiga eller muskler som var avslitna. På nåt knäppt vis känns det skönt.

Kategorier
Gnäll Slit och släp

Takhelvetet

Vi slet så med att lägga om ladutaket för några år sen, det känns som att vi höll på hur länge som helst och bar ner tegel och skruvade upp plåtar. Jag gjorde jobbet på taket eftersom Jonathan är höjdrädd. Och tja, vad ska jag säga, det var första gången för mig och det blev inte perfekt. Någon nockpåt har väl flaxat iväg, även om det mesta verkar sitta fast.

Halva taket hade redan plåt så den gjorde vi inget med. Men nu har spikarna i den gamla plåten börjat släppa, när det blåser så lyfter taket som ett sabla segel.

Så igår reste vi byggställningen igen och jag klättrade upp.

Jag är egentligen inte höjdrädd, men det här är faktiskt lite läskigt även för mig. Det är högre än det ser ut – varje våning i byggställningen är två meter. Jag märker när jag klättrat ner efter ett par timmar att jag är helt slut, förmodligen för att jag spänner mig hela tiden.

Det är hur som helst värre för Jonathan. Här står han och försöker knyta fast en plankbit som jag behöver i ett snöre, utan att titta för att han inte vågar rikta blicken uppåt.

Utsikten är i alla fall fin! Det är väldigt härligt att ta en liten paus och sitta och glo på allt ur en ny vinkel. Närmast till vänster syns grishagen och grisarna, på andra sidan uppfarten vårt trädgårdsland.

Åt andra hållet ser man fårens vinterhage (och fåren – men man ser skuggorna mer än själva fåren).

Jag tröttnade igår när jag för andra gången tappade ner biten till skruvdragaren. Så nu ska jag ut och ta itu med resten, bara det slutar snöa…

Kategorier
Får

Sista förberedelserna

Nu har jag gjort de sista förberedelserna, nu kan lammen komma! Jag värmde upp med fika och en extra koll på Gård och djurhälsans lamningsfilm för att fräscha upp kunskaperna.

Det känns som att vi har koll, men vi har ju bara haft två lamningar och det finns en massa situationer som kan uppstå som vi inte har erfarenhet av alls. Lite nervöst!

Fellägen till exempel, att lammet inte ligger rätt och därför inte kan komma ut, har vi aldrig råkat ut för. Händer det måste man stoppa in handen (och halva armen) hela vägen in i livmodern, rätta till och dra ut! Och det är inte lätt att veta vad som är vad därinne.

Men att förbereda sig ordentligt, det ger en illusion av kontroll i alla fall. Jag gick igenom alla prylar, rengjorde och sorterade upp i plastpåsar.

Det mesta här i lådan är sånt som behövs om man behöver gå in i tackan – rengöring, glidmedel, handskar, såna saker. Här ligger också sond och nappflaska till lamm som inte kan eller orkar dia.

Sen gick jag ut och gosade med tackorna. Nu när det drar ihop sig vill man gärna vara med dem en stund varje dag och kolla läget.

Bella borde lamma först, hon fick träffa baggen några dagar tidigare än de andra. Tisdag är hennes due day, men det kan ju bli några dagar tidigare eller senare.

Men hon är inte den som ser mest redo ut tycker jag. Hon är ju liten och nätt så hon är inte så tjock fast det snart är dags, men lyfter man på svansen och kollar juver och könsdelar så ser hon inte ut att vara på g alls.

Denna stackare däremot, Doris, hon verar vilja lamma vilken dag som helst. Det är för tidigt för henne så det dröjer nog någon vecka till, men hon har ont och stånkar redan. Magen har sjunkit ner också.

Jag lider med henne, det är inte bekvämt alls att vara höggravid! Ska bli så spännande när lamningen sätter igång. Ska jag livesända lamningarna i år tycker ni?