Ett av mina roligaste jobbuppdrag är att göra trädgårdsfilmer för TT Nyhetsbyrån. Jag ser gärna mig själv som lite av ett internetfenomen sedan jag började med detta, rörlig bild är ju framtiden för tidningarna tänkte jag, och jag hade redan byggt upp en väldigt framgångsrik youtubekanal i fantasin när det visade sig att filmerna nästan bara visades i väntrum på vårdcentraler och tandläkarmottagningar och så. (En milstolpe i min karriär var en gång när jag faktiskt satt i ett väntrum och såg mig själv på tv! Två väntande tanter glodde länge på mig.)
Hur som helst! Nu har tidningarna hajat galoppen (väntrummen har ju alltid varit lite av trendsetters) och mina filmer finns att beskåda både här och där! Här kan ni tex se hur man viker egna fröpåsar – något som verkar kräva stor koncentration, av mitt minspel att döma. Klicka på bilden och kolla på filmen!
En riktigt stor fläskig spegel, gärna med guldram, till sovrummet. Just nu hänger där en ful väggspegel från Ikea, som jag blir irriterad på varje dag. Den här dödssnygga kommer från Oscar och Clothilde som ju har exremt snygg inredning som jag aldrig köper pga har inte råd. Letar efter en liknande på Blocket och loppisar, men borde nog snarare hänga på Bukowskis antar jag…
En fotokurs. Jag är så himla dålig på att fota, blir alltid besviken på mina egna bilder för att de inte ser ut som jag tänkt mig. Jag har fått en hyfsat bra kamera som jag inte riktigt lärt mig än pga är teknikfiende. Jag tror att en kurs skulle sätta igång mig lite och vara förlösande!
En röjsåg. Kommer nog köpa en snart känner jag. Jag är så trött på allt gräs och all sly som bara frodas omkring mig, jag vill tukta naturen! Vi brukar låna mammas någon gång om året, och den här sommaern köpte vi en på en loppis för en hundring, men den var inte superbra direkt…
Oftast ska jag ju inte iväg på morgnarna. Den första timmen går åt till att kratta för de andra (packa ryggsäckar, borsta tänder, hitta strumpor och vantar, avstyra olika slags sammanbrott och sammandrabbningar), samtidigt som jag bäddar och plockar lite, sätter på en tvättmaskin och tänder brasor i kaminen och kakelugnen. Släpper ut hunden på en kiss i trädgården och öppnar för hönsen.
När alla har dragit försöker jag göra lite yoga (detta kan ej kallas rutin ännu eftersom det har pågått i två morgnar, men man hoppas ju), och sen gör jag iordning min frukost och sätter mig här en stund!
Tänder löjligt många ljus och värmer fötterna vid brasan. Bloggar, kollar lite nyheter, sitter och glor, lägger upp en plan för dagen. Sen sätter jag mig vid skrivbordet däruppe och jobbar.
Så otroligt skön start på dagen! Jag är så lycklig och tacksam över att jag har lyckats inrätta mitt liv på det här sättet.
Lavendel är så fint och luktar så gott, men jag vet aldrig riktigt vad jag ska göra med den. Jag bakade skorpor i somras och det blev gott, och nu har jag provat att göra egen badolja med lavendel!
Först lät jag blommorna torka i två veckor sådär. Sen använde jag det här receptet, dvs jag blandade lavendelblommorna med olja (mandelolja tog jag) och lät det dra i ugnen i fem timmar på 50 graders värme.
Det doftade gott! Jag silade oljan och hällde upp den på en flaska. Titta så fint!
(Det tog ca två minuter innan Jonathan frågade vem som hade sparat sitt kiss i en flaska i badrummet.)
Jag överdoserade lite i badet, men det är härligt att bli sådär riktigt marinerad i olja tycker jag! Aaah lavendelmyyys, bring it on hösten, jag är redo!
Varför är det så svårt att fota mat? Ni får ta mitt ord på att det var jättegott!
Vilken braksuccé, denna hemodlade, hemplockade, närslaktade och hemlagade middag jag serverade min familj igår! Detta är vad vi åt:
+ En rostbiff av grannens (kravmärkta) kossa, ugnsstekt på franskt vis, det vill säga låg temperatur tills den är genomrosa. Salt och peppar är allt som behövs till så förträffligt kött, så mört att det smälter i munnen, till och med gott för en köttskeptiker som jag.
+ Potatis och pumpa penslat med olja, vitlök, salt och rosmarin. Några smörklickar på, in i ugnen på hög värme tills allt är frasigt och gyllenbrunt.
+ Smörstekta blodriskor från egen skog. Jag har varit skeptisk mot dem förut, men det blev riktigt gott! Tur det, med tanke på att blodriskor är den enda ätliga svampen jag har hittat i år (som jag kan identifiera alltså), förutom några sommarkantareller.
+ Mangold. Fräst i olivolja med vitlök, pressad citron över, salt och peppar. Blev så otroligt gott – och fatta hur nyttigt det är!
Av allt detta var citronen, oljan, kryddorna och smöret det enda som inte var hem- eller lokalproducerat! Och den enda transporten utöver det var en bilresa tur och retur mellan grannen och slakteriet, sammanlagt tre mil kanske. Så nöjd.
Vi hade en så mysig söndagsfrukost igår! Sixten hade planerat en överraskning och jag assisterade. Vi gick upp klockan sex och skjutsade Morris till Norrtälje, han skulle jobba. Sen packade vi en korg, väckte Jonathan och Ines och sa åt dem att möta oss vid grillplatsen.
Där dukade vi upp kaffe, mackor, fikabröd, yoghurt, juice och bananer med choklad i att grilla.
Bodil var artig och delade filt med maten utan att tigga eller sno.
Och Ines passade på att gosa med baggarna i hagen intill.
Det är så fantastiskt lyxigt att kunna kliva ut genom dörren och ha en frukostpicknick, bara sådär. Vi gjorde sånt ganska ofta i stan också eftersom vi bodde nära en skog, men det var alltid förenat med en massa planering på något sätt, plus att det ju inte var vår egen skog! Stor skillnad. Allt det här är vårt! Det är en mäktig känsla faktiskt, att äga mark.
Vi tog in tackorna från sommarhagen till stallet när de skulle klippas för några dagar sen, och det var en pers. Allihop sprang glatt efter mig när jag sprang ut ur hagen med hinken, men sen vågade de absolut inte hänga med in i stallet.
Längst fram står Agneta och Bella, kolla vad fluffiga de var innan klippningen…
Här tvekar de, vänder…
… och springer i full karriär tillbaka ut på gårdsplanen. Det visade sig att rätt metod varken var att locka med hink eller försöka mota/fösa dem i rätt riktning, utan att ha is i magen och låta dem gå och beta en stund, gosa lite med dem, för att sedan långsamt förflytta sig mot stallet. Det funkade! De blev nyfikna och följde med in till slut.
Här står de nöjda och nyklippta och mumsar hö. Men vi bestämde oss för att inte släppa ut dem i sommarhagen igen utan ta träckprov, avmaska och skicka ut dem i vinterhagen direkt, för att slippa behöva göra om hella flyttkarusellen.
De hade knappt några parasiter alls visade det sig, så vi behövde inte avmaska. Däremot visade det sig vid klippningen att Lilla Mys juver fortfarnde var fyllt, det vill säga Bella diar fortfarande! Hon är alldeles för stor för det, plus att Lilla My måste vara i form till betäckningen, så vi bestämde oss för att skilja mor och dotter åt för ett tag.
Och här, efter klippningen! De går knappt att känna igen, de ser liksom ut som en helt annan art utan all ull.
Idag släppte vi ut tackorna i vinterhagen och tog upp tacklammen, Agneta och Bella, till oss i trädgården. De får gå här tills efter betäckningen – de är så små tycker vi, så vi väntar med att betäcka dem till nästa säsong. Många betäcker årslamm, och vi var i valet och kvalet, men när vi såg hur små de var utan päls bestämde vi att de får vänta. Särskilt Agneta är tunn över baken, men hon har ju en tvilling, Lars. (Bella hade Ulla, men hon dog ju efter en vecka.)
Bella är så otroligt söt och tillgiven, hon är verkligen min favorit. Se så kolsvart hon är egentligen, när den bruna solblekta ullen åkte av!
Nu går Bella och Agneta runt i trädgåren och är ängsliga, de bräker förtvivlat efter sina mammor (som går i hagen 40 meter bort och ignorerar dem, kanske lättade över att äntligen få vara ifred) och efter oss, så fort vi visar oss. Bella gråter mest. När jag stod i köket fick de syn på mig genom fönstret och började bräka väldigt upprört (Jonathan hörde att de sa: ”vi är för små för att vara ensamma!”). Nu går de därute i mörkret och ropar, det är lite hjärtknipande faktiskt. Hoppas de vänjer sig snabbt.
Igår tog jag upp alla lök, och det blev ganska mycket! Det här borde vi väl klara vintern på?
Nu ligger den på matbordet i vardagsrummet och torkar i några veckor.
Vitlöken gick det inte så bra för, men den kom i jorden ett halvår för sent så det var väl inte så konstigt. Jag kan ha rensat bort några vitlökar som jag trodde var grässtrån i början på säsongen också. Och lämnat ganska många grässtrån som jag trodde var vitlökar… Nåväl.
Jonathan har brutit foten – eller han fick en spricka i den när han spelade fotboll med Bodil och landade fel. Detta hände medan jag var på filmpremiär i Stockholm och drack gratis skumpa. Han fick krypa hem och lägga sig i soffan och bli omhändertagen av barnen. Men Bodil kunde inte brytt sig mindre, haha, hon har absolut ingen känsla för när vi är ledsna eller har ont, som en del hundar har.
Förutom att det är väldigt synd om Jonathan, som hoppar runt på kryckor och har jätteont, så känns det hopplöst att försöka hinna med allt den här hösten. Han kommer ju vara i princip helt arbetsoduglig de närmaste fyra-fem veckorna, och vi har 20 hektar ängar att slå och ett fårstall att bygga och en massa ved att ta upp och en massa skörd att ta tillvara…
Nu är det väl ingen katastrof om vi inte hinner – fåren behöver inte stallas in förrän i januari. Slår vi inte ängarna får vi inget gårdsstöd, men det kan vi leva utan. Om skörden förgås finns ju mat på Ica. Men tänk vad sårbart livet var förr, när det verkligen var avgörande att alla på gården var arbetsföra, vilken katastrof att bryta foten just när potatisen skulle tas upp.*
Barnen fick någon slags knäpp idag och började julpyssla. De har satt som mål att vårt hem ska vara ”det pyntigaste huset i Norrtälje kommun” i jul – så då är det väl bäst att börja i tid.
Även julmusik krävdes – här får Ines feeling och sjunger med Tommy Körberg.
God jul!
*Såklart är det en katastrof för dagens bönder också, men de svälter väl inte ihjäl under vintern ändå.
Kolla vilken pjäs vi köpte på Blocket i somras – en handvevad mangel!
Jag har önskat mig en så länge, och så dök det upp en i närheten för 100 spänn! De kanske inte är så lättsålda – den är både enorm och svintung. Men vi har ju plats!
Jag skulle vilja putsa upp den lite, kanske med något slags vax? Den gnisslar lite också och borde kanske oljas, men jag är så rädd att det hamnar olja på något ställe som kommer i kontakt med tyget man ska mangla.
Alltså den är så otroligt vacker! Även om vi aldrig skulle använda den pryder den sin plats som inredningsdetalj.
Idag provade jag att mangla ett örngott.
Det blev väldigt platt, men också ganska skrynkligt. Jag tror att jag måste anlita ett barn till att veva medan jag sträcker tyget.
Jag planerar att från och med nu mangla alla dukar, kökshanddukar och lakan. Inget går upp mot att sova i nymanglade lakan, det säger min faster!
