Glöm nu inte orsaken till att vi firar jul, bland allt frossande i mat, godis och julklappar – lilla Jesusbarnets födelse! Det har jag kommit ihåg i år och gjort en julkrubba. Försökte få med barnen på det här projektet, men den enda som tyckte det var kul var jag. I den lilla glaslådan fick det inte plats några vise män, änglar eller annat krafs, jag har fokuserat på det viktigaste; Josef och Maria, Jesus och fåren (de små tussarna i förgrunden på nedre bilden, tillverkade av Affes dreads).
Efter att jag hade fött Ines tänkte jag direkt: aldrig mer. Nu är vi klara. Det är coolt att jag kände det så starkt rent fysiskt – det var en väldigt lätt och bra förlossning så det var inte det. Det var bara jag som var klar med barn.
Och jag har inte ändrat mig sen dess, och inte Jonathan heller – tre är lagom. Förutom att småbarn är tråkiga och jag inte skulle få sova när jag ville så tror jag att en till unge skulle vara en dödsdom för vårt äktenskap. Redan nu händer det här ungefär varje helg: Vi äter frukost. Jonathan reser sig och plockar undan i köket lite snabbt, sen går han ut och sätter igång med det han tänkt pyssla med under dagen. Jag går ett varv i huset och bäddar och plockar, ser till att barnen klär på sig, borstar tänderna och borstar håret, och kommer ut en timme efter Jonathan, skitirriterad såklart för att han har lämnat mig med allt. Jonathan argumenterar att man inte måste plocka hela tiden, men jag måste göra klart härinne innan jag kan gå ut och börja med något annat.
Och det är ju irriterande det här men man kan ju leva med det. MEN, om vi hade en till bebis. Då skulle jag aldrig komma ut ur huset. Jag skulle sitta och amma hela dagarna medan Jonathan pysslade med sitt därute. Jag är glad att vi fick våra ungar medan vi bodde i lägenhet i stan, det var så mycket lättare att leva jämställt där. Skulle vi få en unge till här skulle det gå åt helvete helt enkelt.
Det är så skönt att bara kunna kliva rätt ut i naturen som vi gör här! Sixten var hemma och hostade härom dagen, men orkade ändå med en liten skidtur. Pjäxorna står i hallen, skidorna utanför dörren.
Vi är ju ute flera gånger varje dag, i ur och skur, tack vare Bodil. Men även bortsett från det är vi ju ute minst en av två helgdagar och jobbar med något – idag har vi sågat upp och tagit hem en av de stora granarna vi tog ner förra helgen, barnen har byggt en koja och vi har eldat upp en massa granris, och så har vi dragit fram en ny höbal till fåren. Jag älskar att en så stor del av vårt liv pågår utomhus, helt naturligt och utan ansträngning.
Eftersom jag är så usel på att planera (eller egentligen på att följa min planering) så händer det här inför varje ledighet när jag ska lämna jobb i förväg: att jag måste jobba när alla andra sover.
Idag gick jag upp klockan sju, satte på kaffe och gjorde eld i vedspisen. Sixten låg redan med Bodil i tv-soffan därnere (Bodil lyfte på huvudet under filten, men orkade inte trassla sig ut när hon hörde att det bara var jag, utan la sig ner och somnade mot Sixtens mage igen. De gosar så otroligt mycket, barnen och hon.) och de andra snarkar på.
Nu börjar det ljusna lite därute, genom fönstret ser jag fåren traska omkring i sin hage. Jag ska skriva en text om inomhusodling, sen ska Ines till en kompis och jag och Sixten ska julbaka tänkte jag. Ikväll ska vi fira tidig jul hos min pappa och imorgon tänkte vi elda upp en massa granris som ligger och skräpar i skogen sen vi tog ner alla misslyckade och halvlyckade julgranar. Blir en bra helg!
Vi har börjat ta upp ett hål i golvet inne i en garderob på övervåningen för att förbereda för en kamin som ska stå i hallen där nere.
Och titta vad som låg i isoleringen mellan golv och tak! En liten sko! Borde passa ett barn i tioårsåldern kanske. Den måste ju ha legat där sen huset byggdes på 1930-talet. Å så spännande! Men hur tusan hamnade den där? Var det skoägaren själv som la dit den som en hälsning till framtiden? Man kan ju inte råka tappa sin ena sko ner i isoleringen utan att märka det… Aja, jag blev glad i alla fall, det enda vi har hittat tidigare är gamla proppar och ett snäckskal när vi renoverade badrummet, så det här var ju snäppet bättre! Vem vet vad som mer gömmer sig här i huset!
Edit: Precis som ”e” kommenterade här nedanför verkar det vara gammal folktro att stoppa barnskor i husgrunden eller bygga in dem på ett eller annat sätt, för att skänka lycka till hemmet och många friska barn till familjen! Fler barn vill vi inte ha, men lycka tackar man inte nej till – och inte vill vi förvägra framtida boede i huset det heller! Vi lägger tillbaka skon – tillsammans med ett litet meddelande i till framtiden!
I helgen skulle vi ta ner en stor gran, göra ved av den och använda toppen som julgran. Det snöade massor.
Vi blev försenade för att motorsågen och fyrhjulingen krånglade, och Jonathan hetsfällde granen så att toppen gick av. Det visade sig att toppen inte alls var så fin som den sett ut från marken, så det gjorde inte så mycket. Det fick bli en gran till barnens rum istället. Sen hetsfällde han en gran till på måfå, men den hade en ännu fulare topp.
Medan allt detta hände körde jag omkring barnen med fyrhjulingen – de åkte efter på en madrass.
Ojsan, jag gjorde en skarp sväng i hög fart för att överraska dem. De blev överraskade!
Här är barnens gran, den doftar i alla fall väldigt gott!
Igår fällde vi ytterligare en gran, vars topp faktiskt inte heller var så värst snygg, men vafan. Nu tar vi den.
Bodil har en hemlig kompis i skogen. Igår när Jonathan var ute med henne i mörkret hörde de ett konstigt djurläte, och Bodil försvann som ett skott! Hon var borta och störtade omkring inne i skogen länge – då och då såg Jonathan lampan på hennes halsband blinka till på olika ställen. När Bodil springer rakt emot en och man har pannlampa på sig lyser hennes ögon som lampor – men den här gången var det två par lysande ögon som kom skuttande bredvid varandra!
Bodil har haft kontakt med räven tidigare, två gånger har hon jagat iväg den när den varit här och slagit lovar kring hönsgården. Båda gångerna har de varit borta länge, vem vet vad de har haft för sig? Jag ser naturligtvis det här framför mig:
Och efter att ha googlat lite och hittat den här historien om en hund och en räv i Norge stärks min teori! (Obs, rekommenderar att titta utan ljud.)
På kvällen började Jonathan spela upp rävljud för att se om det verkligen var en räv han hört (det var det), och Bodil blev väldigt intresserad och började se sig om och speja ut genom fönstren!
Jag och Jonathan har gjort varsitt pepparkakshus i år. Hans hus föreställer vårt eget hus, fast med glasverandan vi planerar att bygga i framtiden. Mitt hus (som Ines har dekorerat) föreställer vårt hönshus. Som ni ser blev de inte riktigt prick lika fina. Här återger jag fritt ett samtal från igår kväll. Allt han säger stämmer faktiskt, men jag vill gärna framhålla att min inställning till livet kan vara användbar i andra sammanhang!
Jag: Varför ser ditt pepparkakshus ut såhär…
… medan mitt pepparkakshus ser ut såhär:
Jonathan: Det handlar delvis om engagemang, du bryr dig inte riktigt medan jag går igång på det. Jag planerar också bättre än vad du gör – jag tänker i förväg hur jag ska hålla de olika delarna för att få en bra vinkel när jag monterar och sånt.
Är det allt?
Nej, det handlar nog om en grundinställning till livet, som också avspeglar sig i pepparkakshusmontering; när jag tänker: ”vad kan gå fel och hur löser jag i så fall det?” så tänker du ”det här blir säkert lätt!”
Har du några knep för att lyckas, förutom inställningen till livet?
Istället för att doppa väggarna i smält socker och sammanfoga dem tar jag en sockerbit och doppar två av sidorna i smält socker. Sen använder jag den som vinkeljärn eller hur man ska säga, jag lägger den i hörnet så att båda väggarna fäster i den. Det blir jättestabilt!
Fönstren gör jag genom att krossa karameller eller halstabletter i en mortel och strö ut pulvret i fönsterhålet före gräddning.
Så fort jag har tagit ut plåten ur ugnen lägger jag mallen ovanpå bitarna och ser om de har svällt i ugnen och behöver skäras till igen för att få rätt passform.
Går igenom gamla bilder och drömmer om riktig snövinter. Såhär såg det ut i januari när det var 26 minusgrader, och jag och Bobo gick en liten liten promenad:
Visst syns det att det är fruktansvärt kallt? Det gjorde ont att andas och jag var rädd att Bodil skulle förfrysa tassarna. Och det kom enormt mycket snö! Helt fantastiskt.
Hela världen krymper ju här ute när det blir så mycket snö – man kan bara gå på de plogade vägarna eller de gångar man skottar upp till komposten, soptunnan, vedboden, hönshuset… Men ändå! Det är så fint! Och så vitt och rent! Och så roligt för barn och hundar. Hoppas det kommer mängder!
Nu jobbar jag inte i Stockholm längre nästan alls, och dessutom har min arbetsbörda minskat rätt rejält sen i somras. Det är otroligt skönt att slippa gå upp klockan sex och åka kommunalt i rusningstrafik i Stockholm, och det är SÅ SKÖNT att inte alltid ha en stressklump i magen över allt jag inte hann när jag går och lägger mig på kvällen. Nu ser mina dagar mer ut såhär:
Jag går upp med de andra på morgonen (jamen såklart jag går upp, nån måtta får det väl vara) och hjälper dem iväg. Just nu är det tända ljus och tomtegröt framför julkalendern, så mysigt! När de har åkt tar jag ut Bobo på en morgonkiss, sen går jag ett varv och bäddar och plockar i huset, kanske drar jag igång en tvättmaskin. Sen fixar jag frukost, tänder i vedspisen och sätter mig vid skrivbordet. Ibland har jag en intervju inbokad på förmiddagen, i så fall är det ofta enda gången jag pratar med någon (människa alltså, ehe) på hela dagen.
Idag är det grått och en plusgrad därute, och så snöar det. Jag jobbar under förmiddagen, sen brukar jag ta lunch lagom till lunchekot, som jag lyssnar på i lurarna medan jag går en sväng med Bodil. Vi går i skogen och över fälten, hon rusar som en galning och jag hasar efter. Vi ger hönsen, katten och fåren mat och vatten, och gosar/skrämmer dem lite (tydlig arbetsfördelning här). När vi kommer hem värmer jag gårdagens rester till lunch – ibland kollar jag ett avsnitt av en serie eller rentav sover middag (!) innan jag sätter mig och jobbar igen. Vid fyra ungefär åker jag och handlar och hämtar barnen.
Jonathan kommer hem, och efter middag, läxor osv lägger vi barnen och sjunker ner i soffan och kollar på Aktuellt eller någon serie. Sen går jag och lägger mig och läser lite i en bok innan jag däckar.
Jag gillar det här livet väldigt mycket. På riktigt, jag gillar att vara ifred och lufsa runt och sköta mitt. Jag gillar att tända ljus och boa in mig, jag älskar att vara hemma hos mig själv och fixa. Jag vill inte åka till en arbetsplats och vara där mer än hälften av min vakna tid.
MEN. Jag blir ju otroligt seg ändå – särskilt såhär års. Dessa gråa november/decemberdagar är det ibland som att jag aldrig vaknar. Aldrig taggar till. I flera veckor har jag tänkt att jag ska sortera in en stor bokhög som ligger på bordet i vardagsrummet, men det händer liksom inte för att jag är så trött av att sitta upp hela dagen så jag måste ligga ner, ungefär.
Även om man är trött när man jobbar på ett jobb så går man ju hemifrån varje dag, sminkar sig, tar på sig riktiga kläder (det händer att jag har samma kläder i ett dygn, att pyjamas och mjukisbyxor blir ett – borde jag avslöja det här?), pratar med andra människor som förväntar sig svar, såna saker som gör att man måste ta sig samman lite.
Jaja. Aldrig är man nöjd, men egentligen är jag nog det – jag bara önskar mig lite mer självdisciplin.