Författare: Anna

På lördag förmiddag tog vi en promenad hemifrån till det närliggande Puerto Madero – ett helt ocharmigt område vid hamnen visade det sig. Lite Hammarby sjöstad sådär. Längst ut låg ett naturreservat för fåglar dit välbärgade Buenos Aires-bor verkar ta sig för att motionera. Vi hade tänkt oss att vi kunde sitta i skuggan under ett träd och glo på folk och fåglar och läsa lite. Men det såg ut ungefär såhär:

Med en dammig grusväg som löpte runt hela fågelreservatet i solgasset. Istället tog vi en taxi till en japansk trädgård, det var mycket härligare. Kolla New York-känslan nedan! Som ett Central park i miniatyr.

Och jakarandan (?) har börjat slå ut.

Sen åkte vi till Palermo Soho som var helt galet, undefär som Covent Garden i London (inte marknaden men området) – hysteriskt mycket folk, butiker och cafér och barer. På något sätt rätt härligt ändå. Tydligen fotade jag ingenting där, förutom den här bilden från ett helt rosa ställe där Linda åt något nyttigt och jag åt något onyttigt.

Det var väldigt varmt på dagen, säkert 30 grader, och på kvällen när vi gick ut för att käka middag var det fortfarande över 25. Den här bilden nedan är ju hela semesterkänslan sammanfattad tycker jag! Vi gick faktiskt tillbaka till ett ställe här i San Telmo som vi varit på tidigare, där maten var så himla god och helt opretentiös – jag åt en gryta med chorizokorv och Linda tog någon slags potatis- och osthistoira. El Refuerzo tror jag att det hette.

Sen åt vi glass på natten, för det gör man i Buenos Aires. Och dokumenterade såhär proffsigt.

Väldigt god glass i den här stan faktiskt!

Dagens höjdpunkt inträffade strax innan vi skulle gå hem – vi tog en liten sväng i området och ramlade rätt in i en candombe, som har rötter i den afro-urugayanska befolkningen, och som finns med på Unescos världskulturarvslista minsann! Kolla vad härligt:

I fredags gjorde vi en underbar utflykt till den lilla staden Tigre och vidare med båt ut till deltat. Å så fint det var! Vi åkte med den här båten…

Och klev av i Tres Bocas, ett litet samhälle med massor av fina sommarhus och enormt mycket grönska! Det är så otroligt vackert och vårlikt överallt, allt blommar och fåglarna kvittrar, och hemifrån kommer rapporter om snö. Det känns helt omöjligt faktiskt att det snöar någonstans just nu.

Vi tog en promenad och glodde på allt, sen åt vi en medioker lunch och några gubbar flirtade med Linda (enda uppvaktningen vi blivit utsatta för, antingen är det för att vi har blivit gamla, eller så är argentinare mindre flirtiga än andra. Hur som helst har det varit skönt.)

Tillbaka i den lilla staden Tigre passade vi på att testa mate, nationaldrycken i Argentina och länderna runtomkring. Varenda människa går runt med en matemugg i handen och en termos varmvatten under armen. Mate är ett slags te typ, framställt av den torkade växten yerba mate. Först smakade det grönt te, och efter en stund smakade det riktigt förjävligt beskt och äckligt. Nu vet vi det!

På kvällen gick vi till la Catedral, ett otroligt fint tangoställe, för att äntligen få glo på lite tango. Vi kom såklart tidigt pga är svenskar – vid tio bänkade vi oss för att kolla på tangolektionen. Vid midnatt började själva tangokvällen, men det var inte mycket drag på dansgolvet ens vid ett när vi höll på att svimma av trötthet och åkte hem. Men det var en fantastiskt häftig lokal, någon slags gammal industrilokal gissar jag, och underbart att hänga där.

Det här är nog den sämsta bilden jag har publicerat på bloggen, men jag ville ändå visa det här dansande paret som var så vackra att jag blev tårögd! Mannen ser ut som en vanlig gubbe i pensionsåldern, varken stilig eller speciell. Men han dansade så bra! Det är man så ovan vid som svensk, att se gubbar dansa. Tjejen var fantastiskt duktig, de hade sån känsla och de dansade ensamma dans efter dans. Underbart!

I torsdags gjorde vi en utflykt till den lilla sömniga, välmående och charmiga staden San Antonio de Areco, för vi ville se Pampas många hundra gröna mil. Staden ligger precis där Pampas börjar, och ja, omgivningarna bestod av gröna vidsträckta fält, det såg vi från bussen. Mycket vackert, men det gick ju inte att fota på något bra sätt.

Vi kom fram mitt i siestan, gatorna var tomma.

Hos psykologen har man det såhär mysigt i San Antonio de Areco.

Vi promenerade ut till en före detta estancia, numera ett museum – och det var det närmaste gauchos vi kom. Jag hade gärna åkt till en riktig estancia, sovit över och ridit häst, men det fanns inte direkt budget för det på den här resan.

Vid estancians grindar mötte den här lille vännen, och han följde oss sedan genom hela vårt besök. Det finns ju gott om gatuhundar här överallt.

Det var väldigt vackert här och kul att se, även om det var ett museum så var det ju en riktig estancia ändå, från början…

Resten av dagen strosade vi i stan, åt mat och fikade och shoppade lite. Och på kvällen blev det tango på torget, vilken flax! Sånger av Carlos Gardell framfördes, månen sken över stan och gatuhundarna strök sig mot våra ben.

Allt var toppen helt enkelt, tills vi skulle åka hem, och bussen inte kom. Vi hade köpt biljetter till sista bussen som skulle gå halv tio. Resan till Buenos Aires tar två timmar. Vi satt på en otäck busstation, omgiven av en massa skumma snubbar som kom och gick (alltså de var inte ett dugg hotfulla, men det är inte kul ändå att sitta omgiven av skumma snubbar), en skrapig högtalare serverade alla hits från 1980-talet, det blev kallare och kallare och myggen började bli riktigt jobbiga. Två hundar hade ettt tjafs, och den ena tog skydd under vår bänk. När en timme hade gått frågade vi en förbipasserande polis om det var normalt att bussen var såhär sen. Det var det. Efter två timmar började vi ändå kolla i någon turistbroschyr vi hade efter hotell i stan – men då kom faktiskt bussen! Phu.

I onsdags drog vi till Palacio Barolo för att se Buenos Aires från ovan. Byggnaden uppfördes runt 1920 och bygger helt på Dante Alghieris verk Divina Comedia, med en mängd olika symboler. Bottenvåningen i huset symboliserar helvetet, och toppen himlen. Här betraktar vi helvetet uppifrån skärselden:

Huset är ett kontorshus, men man kan gå en guidad visning och komma ända upp till toppen, som är ett litet fyrtorn. Det är ju väldigt högt – här hisschaktet:

Trappan upp var VÄLDIGT smal och brant på slutet, och på vissa ställen var man tvungen att böja sig ner under balkar och sånt för att komma fram. Jag har klaustrofobi och höll på att dö – en gång vände jag men Linda övertalade mig att fortsätta. Jag kom igenom nålsögat till slut och in i himlen, och det var så coolt!  Verkligen maffig utsikt.

En till kyrkogård hann vi med, Chacarita. Här var det lite mer nedtonat än Recoleta, och den enda kändisgraven vi kände till tillhörde Carlos Gardel, tangosångaren. Men den hittade vi inte. Nåväl, det var fint!

Vi tog en öl på ett litet hak som också var ett fotografimuesum. Mycket speciellt och lite gulligt!

Och sen leade vi rätt på den här porten och knackade på:

Och därinnanför, helt hemligt, låg världens finaste bokaffär Falena. Med vinbar, öppen spis, patio och grill.

Vi tog ett glas vin och satte oss på deras lilla takterass.

Och vår bekanta från Stockholm som nu bor i Buenos Aires, Kinga, anslöt lagm till de tände lyktorna. Så otroligt mysigt och fint!

Sen drog vi till en peruansk restaurang som jag inte vet vad den hette eller var den låg och drack pisco sour som var väldigt gott…
… och åt MAGISKT god peruansk mat! Jag och Kinga delade på grillat hjärta, som synes här, och en helt ljuvlig ceviche.

Vi var lite sega i tisdags efter att ha kommit hem sent från Iguazú kvällen innan. När vi vaknade regnade det. Det här är utsikten från mitt sovrumsfönster – det framgår inte riktigt att det vräkte ner och åskade som fan!

Så vi drog till den engelska bokhandeln Walrus books för en revansch på vårt misslyckade besök i Ateneo i förra veckan.

Här var det ljuvligt fint, ett välsorterat urval som presenterades aptitligt. Väldigt dyrt dock! Men nu hade vi ju en gång föresatt oss att köpa böcker i Buenos Aires, så det gjorde vi…

Och sen åt vi godsaker och drack vin och läste.

Och jag fotade ett hus i vårt område som jag gillade.

Och just det, vi var på MAMBA, Buenos Aires moderna museum, också.

Där vi bland annt såg verk av den coola konstnären Hernán Soriano.

Och på kvällen tog jag mig i kragen och beställde in lite KÖTT – det måste man ju göra här – och det var fantastiskt gott och jag åt cirka en femtedel av den här måltiden.

Vi är tillbaka i Buenos Aires efter en helg i Iguazú nationalpark i Norra Argentina på gränsen mot Paraguay och Brasilien. Jag vet inte hur jag ska beskriva den här upplevelsen. Det var… ja, obeskrlivligt häftigt helt enkelt. Har aldrig sett något i närheten av detta.

Det känns redan helt overkligt att jag har varit där, när jag tittar på bilderna. Vi köpte en paketresa med flyg från Buenos Aires, transfer och guide båda dagarna, det var väldigt smidigt. Första dagen gick vi på den argentinska sidan och kom riktigt nära fallen. Vi tog en båttur nedanför också, och åkte in under några av vattenfallen. Sjukt läskigt och häftigt.

Den andra dagen var vi på den brasilianska sidan, varifrån man hade den bästa utsikten och översikten.

Varning för ormar! I informationsbroschyren vi fick varnade de för att stoppa in händerna i hål (!), och om man mötte en puma skulle man ställa sig på en sten och göra sig stor och väsnas. Åååkej liksom. Men allt vi såg var några ödlor, fåglar, fjärilar och de otroligt söta quati, en sorts tvättbjörnar…

… som jagade i grupp och rånade turister på deras matsäck. De kunde både bitas och rivas, så vi passade oss. Men otroligt söta var de allt!

Vi åkte också till gränsen mellan de tre länderna, där de två floderna Paraná (grön) och Iguazu (brun) möts. Här på andra sidan är Brasilien. Bilden på Paraguay blev så dålig så jag skippar att lägga upp den.

Puerto Iguazú var annars en himla ocharmig och fattig stad. Tur då att vårt hotell El Pueblito var fantastiskt fint! Verkligen mysigt och trevligt, lyxigt på ett härligt sätt, generöst och ja… trevligt.

Det var 30 grader varmt och soligt också, det kändes förstås fantastiskt att gå i shorts och bada i hotellets pool den sista oktober.

Jag är så himla glad att vi gjorde den här utflykten!

Idag promenerade vi ner till vårt grannområde La Boca, ett av Buenos Aires fattigare områden. Det var ordentligt nedgånget på sina håll, och vattnet nere i hamnen vid Riachuelo stank. Bland soporna simmade små sköldpaddor omkring.

Men i kvarteret kring gatan Caminito är husen målade i glada färger – och det har blivit en turistmagnet! Otroligt märklig stämning, det kändes som Gröna Lund, Christiania och Gamla Stan på en gång, samtidigt som att fattigdomen förstås inte försvinner för att husen är målade i glada färger.

Intill hamnen finns museet Proa, som har en fin takterass (och en intressant kaktus) där vi tog en fika. Bortsett från pustarna från Riachuelo var det fantastiskt härligt att sitta i solen och läsa en stund och få fräknar. Vi har haft lite otur med vädret hittills, men nu blir det bättre!

På hemvägen stannade vi på Hierbabuena, en restaurang och matmarknad med fantastiska juicer – jag tog en med spirulina och ingefära och allt möjligt nyttigt för att mota en förkylning i antågande.

Igår, torsdag, åkte vi till kyrkogården Recoleta för att glo på Evita Peróns grav. Det var coolt – katolska kyrkogårdar är ju typ som små städer med sina kryptor (eller alla katolska kyrkogårdar kanske inte ser ut så?). Det känns väldigt olutherskt och osvenskt i all sin sentimentala svulstighet. Här ovan till exempel står något i stil med ”Till minne av min oförglömlige make, oh, min GUD! Min GUD! Mitt hjärta och eviga bön”.

Många gravar har porträtt av döingarna, mycket spöklikt.

Till slut nådde vi familjen Duartes i sammanhanget oansenliga grav, där arbetarnas hjältinna Evita Perón ligger begravd. Check!

Efter det åt jag en fruktansvärt god hamburgare, och sen promenerade vi till världens näst vackraste bokaffär enligt the Guardian, El Ateneo Gran Splendid, belägen i en gammal teater. Det var fantastiskt vackert och pampigt.

Folk slår sig ner här och där på den mjuka heltäckningsmattan och börjar läsa i böckerna. Mycket mysigt.

Tyvärr var deras engelskspråkiga avdelning ett skämt – en hylla med gamla tummade pocketar av Danielle Steel och annan skit. Verkligen en besvikelse. Överlag verkar inte mycket vara tillgängligt på engelska, trots att Buenos Aires är en stor turiststad.

Men vi återhämtade oss från besvikelsen och slank in på ytterligare ett märkligt museum, ett för argentinsk folkkonst, men det var mer som en liten utställning med smycken och textilkonst. De hade ingen växel i kassan så vi fick gå in gratis.

Efter det tog vi en taxi till MALBA, museet för latinamerikansk konst, där det var stängningsfest för en Yoko Ono-utställning. Det var gratis inträde till hela museet, gratis vin och öl och bubbel i mängder, DJ-set och dansgolv och allt. Så härligt och samtidigt lite märkligt, men det är tydligen vanligt med den här typen av fester på museer, de får massor av spons och allt är gratis. Hur härligt som helst! Här en hippiefamilj som bidrar till ett konstverk, det var också härligt.

I onsdags reste vi över hela stan norrut till Núñez, där museet över militärdiktaturen finns. ESMA är både ett museum, ett kulturcentrum och något slags utbildningscentrum, beläget i den gamla marinskolan dit militären tog fångar under diktaturen. Vackra gamla förfallna byggnader och en spöklik stämning.
På väggarna bilder av de ”försvunna”, med information om deras öde. Så gott som alla mördades, många har fortfarande inte återfunnits.

Trappan upp till tortyrrummet…

Där fångarna ristade in bilder på väggarna och skrev sina namn.

Museet är inte ett traditionellt museum kanske – den enda egentliga utställningen var den inne i huset där fångarna hölls. Även om det var starkt att gå omkring i de faktiska rummen där allt hände, så blev det svårtillgängligt för mig eftersom det var väldigt textbaserat och så gott som allt var på spanska. Med lite bättre framförhålling hade vi kunnat boka en engelsk guidning.

Jag hade velat veta mer om bakgrunden till statskuppen, vad som hände och varför, och mer om förövarna och vilka de var. Det är möjligt att vi missade någon del i och för sig, eftersom det är ett stort svåröverskådligt område. Mest verkade besökarna bestå av skolklasser och folk som forskade eller jobbade där på ett eller annat sätt. Jag som har besökt förintelsemuseer i flera städer hade tänkt mig något mer åt det hållet. Men kanske ligger det här för nära i tiden för att handskas med på ett bra sätt? Jag tror att jag läste någonstans att en perrson som skulle vittna i en rättegång mot en av förövarna under juntan mördades så sent som 2006.

På kvällen gick vi till det bedårande Pulpería Quilapán, en liten bar nära oss i San Telmo som hade absintprovning!

Hela inredningen var som tagen ur en Kusturica-film med en miljon omöjliga små pylar – alltifrån bastubor till uppstoppade tuppar – som täckte väggar och tak.

 Vi var de enda gringas på stället, och blev nyfiket utfrågade av de andra gästerna efteråt.

En skäggig hipster höll en föreläsning om absintens historia, och sen fick vi våra glas.

Det smakade såhär: