Författare: Anna

Kära dagbok!

Igår vaknade jag vid sju och låg och drog mig en stund medan Jonathan gick upp med barnen. Jag hasade upp lagom för att hjälpa dem att komma iväg.  Sen gjorde jag frukost och satte mig och jobbade en stund. Förmiddagens jobb bestod av att titta på en dokumentär om robotar (ja, jag har världens bästa jobb).

Vi eldade i vedspisen såklart. Sen gick vi ut.

Det var ruggigt väder med plusgrader. Jag kastade upp snöbollar som Bodil hoppade upp och högg i luften. Sen gjorde jag en jättestor snöboll som hon jobbade länge med.

Till lunch åt jag rester av gårdagens middag, kycklinggryta och vitkålsspaghetti. Det såg så äckligt ut så jag tog bilden från Coop istället.

Jag skrev en stund, gick ut med Bobo igen, drack te och funderade på om jag skulle ta och sticka något till min brorsdotter som jag snart ska träffa. Det blir nog Lillans klänning (till vänster) eller Håkans finaste kläder (överst). Sen hämtade jag barnen. Jonahan jobbar sent på torsdagar, vi andra åt laxpasta och bakade bröd (det är alltså bara jag som äter det goda rågsurdegsbrödet, barnen bakar vitt bröd med jäst som de och Jonathan glufsar i sig). Sen gjorde Sixten matteläxan och kollade på Ninja Warriors och jag och Ines gosade med Nisse och läste KP innan de gick och la sig.

När Jonathan kom hem kollade vi på Aktuellt och snackade lite. Sen gick jag och la mig tidigt och läste en stund, för på fredagar jobbar jag i Stockholm och går upp tidigt.

Hejdå!

Om någon vecka fyller jag 39. Jag har nog levt halva mitt liv ungefär (eller lite mindre intalar jag mig).

Jag är inte längre ung – och jag känner mig inte så ung heller. När jag tänker på min barndom så är den i en annan tid. Verkligen.

Men jag är ju inte direkt gammal heller – gråhårig och lite rynkig visst, men inte skröplig liksom.

En trevlig ålder faktiskt! Allt det som 40-åringar säger till en när man är 20 är sant, bara det att då tror man fortfarande att livet är slut vid 30, så man orkar inte lyssna. Eller så kan man inte förstå. Jag trodde nog att 40-åringar sa det de sa för att försäkra sig själva om att livet fortfarande var värt att leva. Men det är alltså sant. Detta:

Jag känner ett lugn. Är tillfreds. Har slutat vara ängslig. Gillar lunken och vardagen. Jag kan inte förklara det riktigt, men jag känner mig lugnare helt enkelt. Och visare. För en 20-åring garanterat tråkigare, men det gör inget.

 

Jag har så smått börjat packa upp böckerna i bokhyllorna. Det tar sin tid – jag har ett väldigt sentimentalt förhållande till mina böcker. På riktigt blev jag lite pirrig när jag öppnade den första pocketlådan och såg Paul Auster ligga där och vänta på att dammas av. Jag måste ofta bläddra lite i böckerna för att riktigt minnas stämningen och hur det var att läsa dem. Många böcker är också starkt förknippade med en person eller en period i livet.

Herman Hesse fick jag av pappa när jag var tonåring, han (pappa alltså) har stått för min litterära fostran. Det var en högtidsstund att stå och vänta medan pappa gnuggade händerna och vandrade längs raderna i bokhyllorna hemma i biblioteket (jo det är sant, pappa hade ett rum som hette biblioteket – han bor i en sån där stor paradvåning med flera stora salar i fil) för att välja något som passade.

Just den här utgåvan av Dostojevskij är så rolig för att ungefär alla jag känner har den i sin hylla – med obruten rygg. Den fanns på bokrean någon gång under andra halvan av 1990-talet.Ett hus åt Mr Biswas! Den här boken älskade jag verkligen när jag läste den någon gång i gymnasiet, jag delar den med min vän Linda som jag delar ett par hundra andra läsupplevelser med. (Och få saker gör en ju så förtjust som när man känner till, tycker om och har läst personen som får nobelpriset, och med rätta kan ropa äntligen!)

Jag kände också en stor saknad till böckerna när jag packade upp dem. Jag läste så mycket förut – jag kunde ligga i soffan en hel dag, bokstavligen, och sträckläsa. Och min vision om livet på landet var att jag skulle sitta i en fåtölj framför brasan under den mörka årstiden – och i trädgården under den ljusa – och läsa. Plötsligt skulle jag ha både tid och ro. Men såklart hetsar vi på som vanligt, och jag har inte läst ut många böcker sen vi flyttade hit.

Men nu när det blir ordning i vardagsrummet ska jag se till att fixa en bra läsplats, och så ska jag sätta mig där istället för att lägga mig i tv-soffan – jo men det ska jag!