Blygrå himmel idag, ett hopplöst februariregn faller. Jag fokuserar på annat.
Vi har pratat om det kommande året, vad vi vill göra innan nästa vinter, och insett att det inte är realistiskt att hinna bygga ett stort växthus och nytt hönshus den här säsongen.
Detta är vad vi ska satsa på:
+ Bygga ut det befintliga hönshuset. Flocken har växt och behöver mer plats på sittpinnarna och fler värpreden.
+ Skaffa bin! Gå på kurs, bygga kupor, slunga honung. Eller vad man nu gör.
+ Skala upp odlingarna rejält! I år vill jag ha ett lager i jordkällaren när hösten kommer. Saft, sylt, inläggningar, rotfrukter, frysen full med godsaker. Förra året åt vi upp alllt à la minute. Vi har ett till växthus (avloppsväxthuset) och flera nya stora trädgårdsland.
+ Jag ska renovera alla fönster på övervåningen.
+ Vi ska borra för bergvärme – eller i alla fall undersöka möjligheterna. Nu är vi trötta på slitet med veden.
Varje dag får hon flera långa promenader i naturen, hon springer fritt i skogen, sniffar runt och gör vansinnesrusningar över ängarna. Ofta leker hon med grannhunden (eller ja, retar grannhunden till vansinne snarare. Men på lek!).
På dagarna slaggar hon framför vedspisen när jag sitter och jobbar.
På kvällarna ligger hon hos oss i soffan och gosar.
På nätterna sover hon hos barnen – varannan natt hos Sixten, varannan hos Ines. Oftast ovanpå dem eller helt gömd under täcket.
Allra lyckligast är hon nog över barnen. Hon följer dem överallt och de har så kul ihop. Utan dem skulle hennes dagar vara betydligt mindre fartfyllda.
Barnen är så bra men henne också, så himla säkra och tydliga och orädda och kärleksfulla. Ah, fantastiskt. Jag blir rörd när barnen springer iväg uppför trappan, med Bodil förväntansfullt hack i häl.
Nu är Bodil nästan sju månader, vi väntar med viss bävan på första löpet och slyngelåldern, som förväntas inträda nu snart. Än så länge är Bodil en lydig, om än inte fullärd, liten varelse. Hon sitter, väntar, stannar och kommer när vi ropar, låter bli sängarna hon inte får vara i, stjäl inte mat hon inte får ta, jagar inte hönsen.
Det ska bli så fint att dela de närmaste 10-12 åren med henne!
Idag kände jag för första gången sen vi flyttade hit att jag faktiskt saknade Stockholm. Vi hade inte planerat något särskilt, vädret var trist och vi ville hitta på något med barnen. I Stockholm hade vi ju haft massor att välja på – ett museum eller en bio eller något på Kulturhuset kanske. I Norrtälje finns det en sak, om man inte går till badhuset, vilket vi inte ville eftersom Sixten fortfarande är lite risig efter megainfluensan; Pythagoras. Ett industrimuseum med gamla fabriksmaskiner och ett rum för barn. Bara det att rummet för barn var stängt för säsongen, och allt annat var dötråkigt för barn… Så vi tog en fika (delicatoboll eller munk från Ica) och åkte hem igen.
Det här brödet är lätt det godaste jag någonsin bakat – och dessutom väldigt enkelt! Och hållbart! Det tar tid, men det sköter ju sig självt för det allra mesta.
Det är verkligen inte svårt att baka surdegsbröd. Bara man har tid och ork att vänta. Jag gjorde en surdegsgrund såhär:
+ Jag blandade en matsked rågmjöl och två matskedar ljummet vatten i en glasburk.
+ Lät den stå på spiselhällen ett tag och gona sig.
+ Sen i rumstemperatur över natten.
+ Sen ställde jag den i kylen. Då var den bubblig och fin, såg ut som gammal spya och luktade surt.
+ Efter två dygn fyllde jag på med en matsked rågmjöl.
+ Lät stå i något dygn till.
+ Matade den igen med lite rågmjöl och vatten.
Jag är absolut ingen expert, kan inga knep, mäter inte exakt. Men det här har alltid funkat för mig (utom när jag frös in en vetesurdeg, den lyckades jag inte väcka igen även om det tydligen ska funka). Och misslyckas man är det ju bara att börja om, vad har man förlorat, några matskedar rågmjöl? (Och hopp. Och tid.) Såhär ser min surdeg ut:
Efter rekommendation från en av er provade jag Johannes surdegsbröd från Farbror Grön:
Dag 1
1-2 dl surdegsgrund
6 dl vatten
6,5 dl rågmjöl
Blanda allt i en bunke. Täck bunken med plastfolie och låt stå dragfritt till nästa dag.
Dag 2
5 dl ljummet vatten
3 dl vetemjöl
9 dl rågmjöl
25 g salt
1-2 msk honung
2 dl solrosfrön
2 dl linfrö
2-5 tsk kummin eller anis, fänkål eller torkade korianderfrön
Blanda allt till en grötig deg. Låt jäsa i bunken 3-10 timmar, beroende på hur länge du orkar vänta och vad som händer i bunken (jäsningen måste komma igång ordentligt).
Smöra två brödformar och smeta ut degen i dem, släta ut med blöta händer. Låt jäsa tills degen når kanten på formen, 1-5 timmar. Pudra med mjöl.
Gädda i 250 graders ugnsvärme i 40 minuter, sänk temperaturen till 180 grader och grädda ytterligare 15 minuter ungefär.
Jag tycker så mycket om att vara hemma. De allra flesta dagar är jag ju det – sitter och jobbar i värmen från vedspisen, lallar runt och småfixar, målar något, skruvar ihop något, bakar något. Går i skogen med Bodil. Och jag känner mig så himla tillfreds med det! Känner mig aldrig ett dugg uttråkad eller isolerad.
En dag i veckan jobbar jag i Stockholm, då passar jag på att luncha med någon, och nästan alltid hittar jag på något efter jobbet. Och det är kul, men det är sällan jag blir besviken om Stockolmsresan blir inställd.
Jag är ju en social person, älskar att ha gäster och umgås med folk – men jag måste liksom inte. Jag trivs utmärkt i mitt eget sällskap också.
Är det medelåldern?
Den där rastlösheten är helt borta – känslan att man kanske missar något om man inte är där.
Nejnej, jag fattar väl att det är långt till våren, den riktiga våren. Men idag fick jag ändå en första sniff när jag var ute och släppte ut hönsen – som faktiskt går ut nu när det inte är så mycket snö. Solen sken och fåglarna (vars namn jag inte vet men vars ljud alltid påminner mig om min födelsedag) kvittrade.
Nu har vi två tuppar i hönsgården – Sune till höger, och hans son Charlie till vänster. Det ska nog gå bra om inte Charlie sticker upp för mycket. Sune är en snäll tupp och de har nu 15 hönor att dela på i sitt harem. Längst bak syns Charlies syster Chaplin. De två är kläckta i äggkläckare och uppväxta i vårt vardagsrum – de var präglade på Jonathan som små och deltog ofta som statister i barnens lekar. Det var kul, men egentligen känns det så mycket bättre att låta hönorna ruva fram egna kycklingar. Då blir de uppfostrade och inslussade i gruppen på rätt sätt. Vi har en harmonisk hönsflock, inga slagsmål och ingen mobbing, förutom stackars Mumin som vi fick plocka bort. Men hon blev mobbad i sin nya flock också, så det var nog nåt knas med henne.
På bilden syns också några av de fyra som kläcktes i höstas någon gång. Alla hönor, vilken flax! De har inte fått namn än. Härom dan fick vi dessutom en höna av grannen som inte funkade i hans flock, hon verkar trivas fint.
Det är så kul med höns! Längtar tills de börjar värpa igen – de slutade tvärt allihop som på en given signal för några veckor sen. Nu äter vi köpeägg, de är så bleka.
PS: TACK för alla tips angående bokhyllorna! Elementskydd hade jag gärna haft, men ingenjörn har invändningar. Precis som ni trodde blev det bättre när det blev målat, och konsolen byter vi ut. Tror det bli helt okej.
Igår när jag kom hem hade Jonathan byggt hyllan/fönsterblecket mellan bokhyllorna enl ök. Men jag är faktiskt inte helt nöjd, jag tycker det ser klossigt och klumpig ut, och det binder inte ihop hyllorna som vi tänkte.
Dels tycker jag att hyllplanet är för tjockt – men det hjälps inte säger Jonathan, är det tunnare så håller det inte – dels blev konsolen inte helt bra. Vi hade snackat om det innan men det blev liksom inte som jag tänkt.
Så nu behöver jag tips på hur vi kan göra! En tanke är att bara byta ut konsolen mot något smäckrare. (Ledsen för ostajlade bilder.)
Nu har jag sprayat igen. Efter att jag piffade till några soffbord med mässingsspray har jag inte kunnat sluta tänka på den. Sprayen alltså. Köpte några vita ramar på Ikea sist jag var där:
Spayade med Metallic gold från Plastikote:
Å så fint! Och så enkelt! Och ändå på sätt och vis skapat av mig!
Jag har tänkt i en evighet att jag ska beskära våra vinbärsbuskar rätt rejält eftersom de knapp ger någon skörd. Det skulle göras innan buskarna fick knoppar visst, men vem tusan trodde att de skulle få knoppar i januari? Jag tog ett djärvt beslut att beskära ändå.
(För resten, varför hänger det ut en sladd genom fönstret på Morris hus…?)
Jag har väldigt vaga uppfattningar om hur man gör när man beskär. Gick loss med sekatören på allt som såg gammalt ut.
Eventuellt får vi inga vinbär alls den här sommaren, men det är ju ingen större skillnad mot förra sommaren då vi fick en halvliter ungefär. Ett fint ris fick vi i alla fall, som doftar svartvinbär!
Jag har ägnat en stor del av helgen åt att skrapa och kitta tre fönster som vi ska använda som vitrinluckor i bokhyllorna. Jag blir så otroligt förtjust när något praktiskt går min väg. Jag är inte händig direkt, har inget tålamod alls. Oftast faller det på att jag blir frustrerad för att något inte funkar. Men ibland kan jag snöa in på grejer – som att skrapa fönster! Gick hur bra som helst. Har träningsvärk idag i armarna, ryggen och rumpan (?).
Det visade sig att jag var mycket bättre än Jonathan (som alltså är mycket händig) på att kitta, och då blev jag övermodig och lovade att jag skulle restaurera alla fönster på övervåningen i sommar… Blir kul (det går bra att håna mig för detta uttalande senare), det är så härligt att jobba med linolja, linoljekitt, linoljefärg. Det luktar gott och känns skönt.
Andra saker vi har gjort i helgen är att avlusa barnen (därav Ines slicka frisyr), gå på hundfik med Bodil (Jonathan och barnen), ha övernattningsbesök av våra sommargrannar, barnens vänner, gå på hundpromenad med vår granne Kristina, grilla korv i trädgården, baka bullar och bröd, städa och göra hemgjorda talgbollar till fåglarna.
Och så har vi tagit bort plastskynket som hängde mitt i vardagsrummet för att skydda tv-hörnan från byggdamm från bokhyllorna. De är nästan klara – resten av belysningen ska installeras, de ska kvistlackas och målas, och så ska fönsterluckorna målas och hängas på plats. Nästa helg kanske det är dags att packa upp böckerna? Pirr!