Författare: Anna

Jag önskar att jag var en sån där människa som gjorde något för andra, på riktigt alltså. När jag var liten fantiserade jag om att jag levde i ett ockuperat land under kriget – jag var med i motståndsrörelen och gömde judar i mittt hus. Jag räddade någon och visade att det fanns godhet kvar i världen. Jag var en hjälte.

Jag läser på fejan om mina vänner som bjuder hem EU-migranter på middag och startar privata insamlingar till dem. Jag beundrar dem och önskar att jag var som dem. Jag brukar hälsa på vår lokala tiggare i Älmsta, vi känner ju igen varandra och jag ger honom några spänn ibland. Men jag har ju inte dirket gett honom ett jobb eller bjudit hem honom att använda min tvättmaskin.

Jag köper tiggarnas och de hemlösas tidningar, jag är månadsgivare i Amnesty – men mest av allt är jag en sån som delar saker på fejan med några upprörda utropstecken, eller sitter och hetsar upp mig över ett glas vin med mina vänner som jag inte direkt behöver övertyga om nåt, de är redan på mitt lag.

Men härom dan, när jag tänkte lägga upp en bild på fejan på vårt av hönsen uppsprätta salladsland (på riktigt, det var liksom mitt största problem den dagen) möttes jag av det här:

Time-fotografen på plats säger att det är första gången han sett kollegorna gråta när de tagit sina bilder, rapporterar min kompis som la upp bilderna.

Försök att titta på barnens förtvivlade ansikten utan att gråta! 

Jag kommer aldrig att bli en av de där personerna i blå väst som delar ut vatten och tar hand om de här panikslagna människorna. Men för att kunna stå ut blev jag i alla fall månadsgivare till UNHCR.

Och nu använder jag min makt som bloggare för att nå ut till mina 37 läsare (hej mamma) (skoja, min mamma läser inte min blogg): Du kan i alla fall göra något! En hundring i månaden, vad är det? En och en halv stor stark? Två paket cigg?

Här blir du månadsgivare.

PS. Vi har Jonathans kompis fina hund här på några dagar. Hon låg och sov när jag började snyfta lite över världseländet, och då vaknade hon direkt och kom för att trösta mig! Jag är så glad att vi snart har vår egen hund.

Vi har verkligt haft flax med grannarna här! De hade ju lika gärna kunnat vara ett gäng tråkmånsar eller för den delen rena galningar. Men det är de alltså inte!

Mittemot oss bor Johan, som svarar på våra hönsfrågor, lånar ut sin äggkläckare och kläcker ägg åt oss när vi misslyckas själva. Vi fick också vår fina tupp Sune av honom.

I torpet ovanför oss bor sommarfamiljen vars barn är helt underbara och leker så otroligt bra med våra. De hänger hos oss hela sommaren och känns nästan som en del av familjen.

Så har vi en till barnfamilj i byn – Sixten och Ines är skolkompisar med barnen och de leker mycket hemma också. Pappan hjälper oss med allt vi inte vet om vårt nya liv – när vedpannan eller pumpen pajar springer vi till honom.

Ekobonden Moa köper vi kött av, hon har sina kossor på vår mark, och Ines leker med hennes äldsta.

Den andra ekobonden i byn, Kristina, doktorerar på SLU i ekologiskt hållbart småskaligt jordbruk (chansar lite på termer och titlar här) och har tillsammans med en annan granne, professor Mats (okej, jag vet att han är professor emeritus, men jag vet inte riktigt i vad – geologi typ? Det har med jord att göra…) erbjudit sig att skräddarsy en utbildning åt Jonathan som han behöver för att få ett bidrag som han vill ha för att dra igång sin svampodlarverksamhet (!). Det är så bra så det är inte sant att de finns här! Jonathan
har blivit lite som deras adept. Kristina har dessutom hund, kossor, får och hästar, allt av största intresse för barnen. De cyklar ofta bort till henne och hänger med hennes djur.

Och i grannbyn bor Karin och Sverker och Tom, en annan Stockholmsfamilj, våra landsmän i diasporan. Vi gillar samma saker, har samma syn på livet och samma mål med tillvaron härute på landet. Karin är dessutom journalist och frilansar som jag. Hon och jag har lite andra bizniz ihop också, men det berättar jag om en annan gång.

Sommaren va, så fantastisk! Även om den här sommaren har varit rättså bedrövlig, försöker jag insupa och spara det jag får för att plocka fram i vinter. När det blir mörkt klockan tre, när man måste ta på sig jacka och mössa för att gå ut och hämta ved, när man måste skotta fram bilen på morgonen.

Då ska jag komma ihåg det här:

Att sitta barfota på trappen och dela frukostmacka med en katt.
Att böja sig ner i ett dike och plocka en fantastisk blombukett att ta in.
Att äta vinbär och hallon direkt från buskarna.
Att gå ner till trädgårdslanden och planera dagens middag utifrån vad som finns där.
Att äta på altanen och sitta kvar till klockan nio medan barnen leker i trädgården.

Att sticka näsan i en ros… Det finns så många färger och dofter och känslor i naturen just nu som inte finns på vintern.