En annan sak jag ofta tänker på är hur de slet förr. Herrejävlar vad de slet! Bara att hålla värmen var ju ett jätteprojekt. Vi beställer hem ett sånt här lass och lutar oss tillbaka (ej sant, det är ett helvete att kapa och klyva allt detta, men ändå ingenting i jämförelse med förr). Och idag, när vi låg på knä i leran i hällregnet och satte potatis, då tänkte jag på hur de slet med potatisen förr. Säkert var de dyblöta för funktionskläder var ju inte uppfunna. Och så frös de. Och när de kom in hade elden slocknat så det var svinkallt.
Vi gick in i vårt uppvärmda hus, tog en varm dusch och sjönk ner i tv-soffan. Jag tänker nästan varje dag på det här nuförtin – eller i alla fall när det regnar – och känner mig tacksam över all lyx vi har.
Jösses vilken dag. Vi har vänt upp och ner på en hel hästhage där vi ska odla. Jag har suttit bakom ratten på traktorn större delen av dagen och fnissat högt för mig själv ibland åt det osannolika i att just jag skulle hamna just här – jag hade inte trott det själv för bara några år sen. Men det var otroligt kul! Och sjukt jobbigt, ingen styrservo såklart, jag har stått upp i hytten, spjärnat med benen och hängt med hela min kroppstyngd i ratten för att svänga.
Jonathan gick bakom med plogen, och det var såklart ännu jobbigare, men han har ju som sagt inget stopp. Bara tuffar på som en gammal traktor ungefär.
