På fritids har barnen ritat vad de gjorde i helgen.
Fredrik har spelat tv-spel…
Hugo kollade på Fångarna på fortet…
Tindra åkte skridskor…
Detta är vad Ines gjorde:
Kategori: Barn
Vad underbart det är att ha barnkalas på 160 kvadratmeter istället för 90! Märkte knappt de tio barnen.
Sexåringen tog kalasförberedelserna på största allvar.
Mamma fotade alltid våra kalasbord före och efter plundringen – men här gick det civiliserat till så det var ingen vits (förtydligande: detta är alltså en före-bild).
Fina kalasgrejer från Ikea.
Kategorier
Tjuvkik
Det är så mysigt att gå och kika in genom fönstren när det börjar mörkna. Allt ser så annorlunda ut utifrån.
Idag har vi jobbat på med veden ända tills det var så mörkt att vi knappt såg vad vi gjorde. Sen har vi ätit köttbullar och kollat på Harry Potter med våra underbara sommargrannar som äntligen är här för övernattning – en tillställning som barnen har peppat och preppat för sen i somras.
Vi har verkligen haft tur med barnen i byn – sommargrannarna som alltså är helt underbara, och i huset intill bor barnens skolkompisar som de också leker mycket med. Vi budade på ett annat hus innan vi köpte det här, och det låg i en by med bara pensionärer. Ren tur att barnen har en massa lekkompisar inom räckhåll, det är man inte bortskämd med på landet.
Egentligen var vi alldeles för trötta, men ingenting talar för att vi är piggare en annan kväll, så vi åkte till Älmsta och köpte pepparkaksdeg och pynt idag efter fritids.
Jag ska skriva Ines på mitt hjärta, sa Sixten.
Jag ska skriva gorilla, sa Ines.
Hattifnattar och JAS-plan.
Jag tror Ines har vänt på överkroppen på pepparkaksfiguren här, så att bröstvårtorna har hamnat under naveln. Ibland vänder hon på ansikten så munnen hamnar ovanför näsan.
Sen började jag göra placeringspepparkakor till julbordet, men det var nog en dum idé eftersom jag alltid är lite hipp som happ och Jonathans familj, som ska placeras, är pysslig på ett noggrannt sätt. Kanske säger jag att barnen har gjort peppisarna.
Kategorier
En dag i storstan
Ines hade en läkartid på Sachsska i förmiddags, så vi passade på att ta en heldag i stan. Så skönt att vara stockholmare igen för en dag! Vi käkade lunch på Kulturhuset med min syrra och hennes barn, och så gick vi tilll Rum för barn och målade lite.
En detalj ur Ines i övrigt abstrakta konstverk; en snippa.
Sen köpte vi lite presenter til kommande kalas och gick till NK och kollade in julskyltningen.
På hemvägen surade Ines lite för att bussresan var lång, och hon hävdade också att alt roligt fanns i Stockholm. Men just nu är hon ute i magasinet med Jonathan och snickrar och verkar väldigt nöjd. Jag för min del tyckte det var otroligt skönt att komma hem till lugnet, hälla upp ett glas vin och tända en brasa.
Ända sen vi flyttade hit har jag väntat på något slags bakslag, att det skulle dyka upp något riktigt jobbigt som vi inte hade räknat med. Men faktiskt. So far. Ingenting har hänt – inte en enda gång har jag ångrat att vi tog klivet och verkligen genomförde det vi fantiserat om i flera år, och lämnade vår lilla bubbla i Stockholm.
Egentligen har nog allt blivit som vi hoppades, och faktiskt saknar jag ingenting! Stockholm finns ju kvar inom räckhåll, jag är där någon gång i veckan, vill jag så kan jag gå på en konsert eller käka ute eller vad det nu är, och ta sista bussen hem eller sova över hos nån i stan. Och vänner och familj kommer mer än gärna hit och hälsar på!
Barnen var ju förstås det vi hade mest ångest över inför flytten – att rycka upp dem från Kärrtorp där de bott hela sitt liv, med kompisar och grannar och den kära gamla lägenheten. Och tänk om det inte funkar – ska man rycka upp dem igen då? Men de pratar knappt om Kärrtorp och verkar inte sakna det nämnvärt. En lite skumpig start på terminen här i Söderbykarl blev det, framför allt för Ines som reagerade mer på flytten än vad Sixten gjorde. Men vi bestämde oss till slut för att låta henne börja i skolan ett år tidigare, så nu går hon och Sixten i samma klass (skolan har en noll-trea och en fyr-sexa. I hela skolan finns omkring 50 barn – samma storlek som Sixtens klass i Skarpnäckskolan!) och det funkar helt suveränt. Vi märker så tydligt att barnen mår bra här – de har en annan frihet och är ute mycket mer, och de har kul med grannbarnen. Och så har det faktiskt blivit som vi hoppades att vi umgås mer som familj och hittar på saker tillsammans.
Barnen kommer ju att bli lantisar – men jag vet inte om jag någonsin kommer sluta se mig som stockholmare. Eller ens om jag vill för den delen. Igår körde jag förbi kyrkogården i Söderbykarl, och tanken på att jag skulle bli begravd där kändes helt absurd. Även om vi har blivit otroligt väl emottagna av alla här – man har ju hört om vresiga rospiggar, men det har vi absolut inte märkt något av – så är jag ju inte en av dem. Och kommer nog aldrig bli. Men det gör inget!
Det enda som faktiskt känns jobbigt – och det visste vi ju – är att vara så långt ifrån Morris. Vi ses inte mycket nu när det är november och inte så lockande för honom att komma ut. Särskilt tråkigt känns det att småbarnen går miste om en vardag med sin storebror.
I lördags var vi inne hela dagen, småfixade och städade, hängde upp saker på väggarna och sånt. Jag var fortfarande svag efter en förkylning och tillbringade en del av dagen i sängen med Netflix. Jonathan blev rastlös såklart och gick ut och släpade runt lite grejer ute. Tre grannbarn tillbringade större delen av dagen i vårt hus – de lekte kurragömma och plockade fram en massa lego som alla hade glömt bort att vi hade.
Och jag började julpynta – jag stod inte ut längre i mörkret.
Igår var vi ute allihopa under de få ljusa timmarna. Vi var på ladutaket och rekade, och så tog vi en sväng med fyrhjulingen och kollade efter en bra julgran. Vi tänkte plocka ner två stora granar, göra ved av dem men spara topparna till julgranar – en till vardagsrummet och en till barnens rum. I år har vi plats för en riktigt fet gran!
Barnen försökte sparka ner ett träd..
Och Sixten samlade grejer som han tänkte kunde bli bra färg att måla med om man malde det och blandade med vatten.
Och så grillade vi korv till lunch.
En underbar helg; en innefixarlördag i lugnt tempo och en heldag ute på söndagen. Det enda som saknades var några vänner och ett glas vin, annars perfekt.
1984: En halvtimmes barnprogram om dagen och ingen video. Jag tittade på testbilden ibland när jag var sjuk. Det är sant. Jag minns också en lååång sjukvecka framför vinter-OS, men då tänkte jag faktiskt att det hade varit roligare att stirra på testbilden.
2014: Fri tillgång till precis vad man vill på Netlix.
1984: Dagbarnvårdaren Ethel Svensson kom hem till oss (och stoppade vitlök i öronen på oss, men det var nog inte standard) så att våra föräldrar kunde gå och jobba.
2014: Vi håller stressat koll på jobbmejlen från Netflix-soffan.
1984: Penicillin med banansmak. Det känns som om jag jämt hade öroninflammation och gick i de där gångarna mellan Sös och Sachsska.
2014: Alvedon och näsdroppar. Jag tror Sixten och Ines har fått varsin antibiotikakur någonsin i livet, Morris kanske två eller tre.
Jag älskar att ha barnen med i köket. De är så glada när de får hjälpa till och det är så fint när vi gör saker tillsammans. Det blir lite kladdigt men det gör absolut ingenting, de måste ju få pröva.
Skoja! Jag hatar verkligen när de ska vara med och baka. På riktigt. De är ju jättedåliga på att måtta, vispa, pricka bunken, forma lika stora bullar, pensla över hella bullen, strö på pärlsocker… Ja, allt helt enkelt.
Jag vill gärna vara en sån förälder som gillar att ha barnen med i köket – och jag minns hur sårad jag själv var när jag var liten och det enda jag fick göra i pappas kök var att riva parmesanost. Men jag står inte ut! Jag blir fort irriterad och försöker städa samtidigt som vi bakar för det blir så geggigt, och så slutar det nästan altid med att jag rycker slickepotten ur händerna på dem och räddar upp situationen.
Men nu var det faktiskt Sixtens matteläxa att baka något för att använda olika måttenheter, så jag bet ihop och lät barnen kladda. Jag skällde knappt på dem alls och rulltårtan blev riktigt god!
