Idag dök det upp ett tre år gammalt minne på Facebook:
Precis såhär kändes det, en dag när jag stod och gnuggade in starka kemikalier i min egen hårbotten för att förändra mig, tänkte jag: vad håller jag på med? Jag borde bejaka utvecklingen istället för att motarbeta den! Så jag slutade färga håret. Vilken befrielse! Jag fick mina första grå när jag var runt 20, men har egentligen alltid färgat håret, från det att jag började henna det i 10-11-årsåldern. Min egen hårfärg har varit en icke-färg, någon slags brun men helt utan glans.
Jag började min resa mot grått med att klippa av mig rubbet för att utväxten inte skulle bli så ful. Det var drastiskt! Såhär kort har jag inte haft sedan jag rakade av mig allt som 16-åring.
Det var riktigt snyggt detta, och så skönt med kort i nacken och inget som hängde i ansiktet. Men jag kände mig aldrig hemma i kort hår, det har liksom inte jag. Dessutom kräver kort frisyr en massa fix, och jag orkar aldrig styla.
Utväxten blev precis så jobbig som jag trodde den skulle bli – mitt hår är så tjockt så det fixar absolut inte såna här halvkorta frisyrer (inte utan styling i alla fall). Inget säger ”quinna, 40 plus, offentlig sektor” så mycket som den här frisyren. Under en lång period tänkte jag: Ylva Johansson varje gång jag såg mig i spegeln.
Men! Nu är jag ute på andra sidan! Kolla vad snyggt håret är! Det har aldrig varit så fint som nu. Jag ser tio år äldre ut, men tja, uppenbarligen är det så jag ser ut. Det är så skönt att inte hålla på och färga hela tiden, en sån befrielse. Det gråa är snyggare än alla andra färger jag någonsin haft.
Nuförtiden klipper jag topparna, tvättar en gång i veckan och använder hårinpackning. Inga mer kemikalier i avloppet (eeh, i alla fall inte från hårfärg), i sommar matchar jag mitt långa gråa hår med hippieklänningar och sandaler. Transformationen fullbordad!
