Idag kände jag för första gången sen vi flyttade hit att jag faktiskt saknade Stockholm. Vi hade inte planerat något särskilt, vädret var trist och vi ville hitta på något med barnen. I Stockholm hade vi ju haft massor att välja på – ett museum eller en bio eller något på Kulturhuset kanske. I Norrtälje finns det en sak, om man inte går till badhuset, vilket vi inte ville eftersom Sixten fortfarande är lite risig efter megainfluensan; Pythagoras. Ett industrimuseum med gamla fabriksmaskiner och ett rum för barn. Bara det att rummet för barn var stängt för säsongen, och allt annat var dötråkigt för barn… Så vi tog en fika (delicatoboll eller munk från Ica) och åkte hem igen.
Igår när jag kom hem hade Jonathan byggt hyllan/fönsterblecket mellan bokhyllorna enl ök. Men jag är faktiskt inte helt nöjd, jag tycker det ser klossigt och klumpig ut, och det binder inte ihop hyllorna som vi tänkte.
Dels tycker jag att hyllplanet är för tjockt – men det hjälps inte säger Jonathan, är det tunnare så håller det inte – dels blev konsolen inte helt bra. Vi hade snackat om det innan men det blev liksom inte som jag tänkt.
Så nu behöver jag tips på hur vi kan göra! En tanke är att bara byta ut konsolen mot något smäckrare. (Ledsen för ostajlade bilder.)
Här står Ines och gråter efter en skidtur på cirka två minuter. Hon är på väg in. Pjäxorna var trånga och fötterna kalla och det var omöjligt att åka. Samtidigt stod Sixten i hallen, fullt påklädd, och vägrade komma ut.
Men jag stack ut på en liten sväng på egen hand, och det var så härligt! Ska försöka åka varje dag, det får bli min träning så länge snön ligger. Vet inte riktigt var jag ska åka dock, tror det är för mycket högt gräs på våra ängar för att det ska gå att göra ett spår där, och vägen sandas ju…
Resten av dagen har jag ägnat åt att köra upp ved – vi vet inte hur mycket snö fyrhjulingen klarar, så det var bäst att bunkra tänkte vi. Vi måste effektivisera vår vedhantering på något sätt – just nu klyver vi veden och kastar den i vagnslidret, och sen travar vi den på släpet som vi drar med fyrhjulingen upp till pannrummet som ligger i Morris hus, några hundra meter från vagnslidret, och så travar vi om den därinne. Minst ett led för mycket känns det som, med de dubbla travningarna.
Vi testade att plocka äpplena genom att lägga parasollet på marken såhär och skaka jättemycket på trädet. Inte så effektivt som man kunde tro!
Jomen alltså det här med självförsörjning. Jag fattar ju att det inte går på ett år – särskilt inte när man har så mycket annat att fixa med hela tiden (typ förvärvsarbete och annat världsligt). Men det har verkligen inte blivit några lager fyllda efter den här odlingssäsongen.
Vi odlade en del och åt upp allt bums helt enkelt. Jag kokade saft – vi drack upp den. Gjorde lite marmelad – vi åt upp den. Nu har vi lite potatis kvar i kylen, det är väl allt. Och en burk tomatchutney som jag gjorde igår på de sista gröna tomaterna (tänkte fota den, men den ser ut som en spya i en burk så jag avstod. Ni får föreställa er.)
MEN! Trots den usla äppelskörden – vi är i alla fall självförsörjande på äppelmos!
När jag sopar köket tänker jag ”Och kungens lilla piga hon har ett fasligt sjå…”
Sen vi flyttade hit har vår relation blivit så mycket mindre jämställd så jag står inte ut. Vi klev liksom automatiskt in i de klassiska könsrollerna mycket mer än tidigare – han lagar bilen och jag sopar i köket, ungefär.
På många andra sätt har vi det mycket bättre här, på det hela taget är vi lyckligare – men det här tar fan knäcken på mig. Vi pratar om det så mycket, och vi vill egentligen samma sak, men hittar ingen lösning.
Det känns (helt oventenskapligt naturligtvis) som att jag nu gör ungefär 75 procent av hushållsarbetet, 10 procent gör Jonathan spontant och resten får jag be honom att göra. Det är inte det att han inte vill, eller tycker att hushållet egentligen är min sak – men han ser inte vad som behöver göras. Eller ibland tycker han inte att det är så himla noga.
Hans återkommande argument när vi pratar om det här är att han gör andra saker som jag inte gör – och det är såklart sant. Och han tycker väl att han gör 75 procent av jobbet ute, att jag gör 10 procent spontant och resten får han be mig om.
Jag tyckte det var svårt att få vår relation helt jämställd redan när vi bodde i stan. Även om vi tog lika många vabdagar, föräldramöten och blöjbyten. Även om vi delade upp hushållssysslorna så att det skulle bli rättvist, så var det ändå jag som tog huvudansvaret och var projektledare. Och visst, jag tar på mig den rollen också, jag gillar att bestämma och vill gärna ha det på mitt sätt. Fair enough.
Men sen vi flyttade hit har det blivit så mycket svårare.
Jonathan är mer intresserad av utomhusarbetet, han är händigare och starkare. Men det betyder inte att jag är mer intresserad av städning. Jag inser att en del av lösningen är att jag kliver ut och tar samma ansvar för pumpen eller traktorn eller vedklyvningen som han gör. Men jag kommer aldrig dit, jag kommer inte ut ur huset!
Jag tycker det är ovärdigt vår generation att den här diskussionen ens finns kvar. Våra mödrar drev den här kampen på 1970-talet, varför pågår den fortfarande? Det är otroligt frustrerande att fastna i ett så klyschigt mönster, att vi inte är bättre eller liksom större människor än så.
Ibland undrar jag om folk som bara ger upp jämställdheten har ett lyckligare liv. De som inte ens försöker. Man har liksom olika domäner; en sköter hushåll och barn, en sköter bilen, borrar upp hyllorna och drar in pengarna. Ansvarsfördelningen är tydlig och ingen förväntar sig någon hjälp av den andre inom sitt eget område. Då blir en sovmorgon på mors dag en romantisk överraskning!
Men vill man inte ha det så, då får man istället stånga sig blodig varje dag och undra om man kanske egentligen inte är skapt för tvåsamhet.
Jag byggde ju en gladiolusrabatt i våras, och så planterade jag en ros som jag fick i present. Och det är egentligen det enda som har hänt i trädgården den här säsongen känns det som. Rabatten blev dessutom lite hejsansvejsan som framgår av bilden, tror jag satte lökarna för ytligt. Jag tog in blommorna istället, och det blev ju väldigt… hm, rosa.
Jag har lite svårt med trädgården känner jag. Vill gärna ha en prunkande blomsterprakt och så, men jag vet inte hur jag ska få till det. Jag har ingen vana, ingen koll, ett stort motstånd mot att sätta igång. Men det är väl bara att börja gräva antar jag. Får läsa på lite till nästa säsong. Jag har i alla fall köpt en massa vårlökar som jag tänkte peta mer i den misslyckade gladiolusrabatten.
Nej, den här helt naturliga saltdeodoranten fungerade såklart inte. Jag har kämpat på i några veckor, men både jag och den luktar mer och mer gubbe för var dag som går. Återgår till konventionell deo igen.
En annan sak som inte funkade något vidare var schampot från Maria Åkerberg. Mitt hår har aldrig mått sämre! Det blir som svinto ungefär. Men jag tänkte ändå ge det ett tag – tydligen ska det ju vara en omställning från konventionellt till ekologiskt/naturligt schampoo…
Den här sommaren ser jag verkligen fram emot att ta tillvara det naturen bju på! Plocka, sylta, safta, torka, frysa, och plocka fram en liten bit sommar mitt i mörka midvintern.
Förra sommaren var allt kaos eftersom vi precis flyttat hit – jag störtade ut en tidig morgon och rafsade vinbären av buskarna och slängde in i frysen, det var allt jag hann med, vi var upptagna med att försöka hitta stekpannan och osthyveln och lista ut hur tusan vedpannan fungerade. Några skogspromenader var det inte tal om!
Men idag var Jonathan och barnen i skogen på förmiddagen och kom hem med det här:
Och det här:
Barnen rensade svampen som hamnade i en god kantarellpasta med parmesan, och jag bakade en kaka med blåbären, smultronen och några jordgubbar.
Höftade lite, men ungefär såhär gjorde jag:
Smeten:
3 dl socker
3 dl mjöl
150 g smält smör 4 ägg 1 tsk salt
1 tsk bakpulver
Blandade allt – torra ingredienser först. Smörade en form och bröade med kokosflingor. Hällde i smeten. Doftade lite bourbonvanilj över bären och rörde om. Tippade bären över smeten. Gräddade i ca 35 min i 175°.
Kakan blev så gul av våra lyckliga hönors ägg att Jonathan trodde det var saffran i. Och så blev den fantastiskt god!
PS. Några som inte var lyckliga var kycklingarna i äggen i äggkläckaren – de dog allihop innan de kläcktes. Så snopet! I vardagsrummet står en tom kycklinghage som aldrig kom till användning. Snyft.
Först ut att renoveras är badrummet, skrev jag den 26 augusti. I oktober lyckades vi få hit en hantverkare. Han sa att han kunde klämma in det efter jul.
Efter jul sa han att det nog skulle bli i slutet av januari.
I slutet av januari sa han början av mars.
I början av mars sa han om tre veckor.
Nu säger han den 7 april.
Vi har köpt en toa på Blocket – ett oupppackat felköp för halva priset! Och härom dan åkte jag till en villa i Bromma och köpte handfat och kranar, krokar och hyllor i… hm, kejserlig stil kanske man kan kalla det. Lite mer Liberace än sekelskifte kanske, men ändå fint. Saknas bara ett gjutjärnsbadkar. Tror det blir bra! Om hantverkaren någonsin kommer.
Vi såg en annons i Norrtälje tidning: ”Äntligen dags för den årliga jätteloppisen i Älmsta!” eller något sånt. Gott om parkeringsplats, fika serveras. Såna loppisar burkar vara guldlägen för att köpa barnkläder, vardagsföremål och saker som vi tycker är fina men tanter tycker är skräp. Höga förväntningar alltså.
Men vilken besvikelse – i lokalen fanns tre bord med cd-skivor, kassettband, mcdonaldsleksaker och alldeles för dyra tavlor med gråtande barn. Jag blev irriterad och gick och fikade med barnen, men Jonathan tog en titt och hittade ändå ett tält, två sovsäckar, två lampor till rimliga priser, och bäst av allt: den här fina emaljvasen för 30 spänn!
På vägen hem svängde vi förbi en annan loppis där Jonathan köpte besynnerliga saker som en stor tunna, två väggventiler och några snörstumpar för en spottstyver, och jag dealade till mig dessa båda underbara piedestaler för 200 kronor totalt:
