Klicka på bilden och kolla på den superpedagogiska honungsslungarfilmen! En och en halv minut, i längsta laget för tiktokgenerationen – men ni andra kan luta er tillbaka och njuta 🙂
Kategorier
Ny film: vi slungar honung
Kategori: Bin
Kategorier
Vintermat till bina
Efter att vi snott all honung som bina samlat för att äta i vinter måste vi ju ge dem något annat. Det här är den knäppa delen av biodlingen – att man köper socker i affären för att man tagit honungen… I alla fall! Såhär går det till att invintra bina hos oss:
Just nu har vi tre kupor hemma på gården och en på Jonathans jobb i Norrtälje – den flyttar vi hem om några veckor. De tre ”huvarna” av frigolit är till för att skydda mot kyla och regn, och har lite olika utseende för att bina snabbt ska hitta rätt när de kommer flygande hem. Jag planerar dock att snygga till dem lite i vinter…
Flustret, alltså ingången, sitter längst ner. Och lyfter man av huven ser det ut såhär:
De två understa lådorna är där bina kommer bo i vinter. Eller egentligen sätter sig alla de övervintrande bina i en stor klump, ett klot, på ett ställe inne i lådan för att hålla värmen. Men de kommer att fylla alla ramar i de här två lådorna med sitt vinterfoder, hoppas vi. I den översta lådan, foderlådan, finns själva maten, alltså en sockerlösning.
Foderlådan utan lock. Och under den vita lilla hinken finns själva ”uppgången” från lådan under.
Bina kryper alltså upp genom den runda gången här, ner längs utsidan på ”röret”, fiskar upp lite sockerlösning och kryper tillbaka ner i kupan med den. Om den vita hinken inte funnits där och bildat en smal korridor hade bina flugit ner i sockerlösningen och drunknat.
Än så länge har de bara dragit ner några kilo var – man vill att de ska ha ungefär 18 kilo foder för vintern, men det kan ta tid säger Jonathan. Dessutom hade de en hel del honung kvar i ramarna, så de kanske inte tycker att det är någon panik. Förra året dog alla våra samhällen utom ett, så jag oroar mig lite ändå. Men drar de inte ner fodret är det inget man kan göra åt det, bara hoppas att de har tillräckligt därnere för att klara vintern, hålla tummarna och sen se om det finns något liv i vår.
En gång satt Alexander Lukas, ni vet Kalle Ankas tursamma kusin, vid en å och metade och önskade sig en miljon. Samtidigt, långt därifrån, drog en tromb in över Farbror Joakims pengabinge. Taket flög av och alla pengar sögs upp i tromben, som drog vidare – och släppte en fet sedelbunt precis vid Alexander Lukas!
Lite så kändes det för oss igår. Vi har haft otur med bina – båda våra samhällen här hemma dog i vintras, och vi har bara en kupa kvar som står vid Jonathans jobb. Men igår när Jonathan klev ut ur ladan hörde han ett jäkla muller. Han tittade upp och såg ett stort svart moln, en bisvärm! Han följde efter den bort mot vagnslidret och såg till sin förvåning hur den flyttade in i en av våra tomma kupor!
Jag var där idag och la på en ny yngellåda så de har någonstans att lägga sina ägg. Det är verkligen väldigt många bin! Men de verkar snälla, attackerade mig inte alls fast jag var där och stökade. När man tar emot en svärm vet man ju inte vad man får, det kan vara jobbiga bin och de kan ha med sig sjukdomar. Men vi blev glada!
(När det blir för trångt i en bikupa drar bina upp en ny drottning, och den gamla drottningen sticker därifrån med ett gäng bin. Det är så de förökar sig i det vilda. Bisvärmen sätter sig någonstans, på en trädgren eller under ett tak eller nåt, som en stor klump med drottningen i mitten. Sen sticker några spanarbin åt olika håll och letar efter en ny bra boplats. Någon hittade vår tomma kupa och tyckte den var perfekt! Vilken fatastisk grej ändå!)
Vilken bra dag vi hade igår – solen sken och vi hann göra så mycket! På förmiddagen utökade vi grisarnas hage eftersom grannarna önskade en bit av sin mark uppbökad. Grisarna var helt förfärade och vågade inte gå över gränsen där eltråden tidigare suttit, trots att vi lockade med en massa grönsaker och frukt. Till slut var det en som stack ut trynet och nappade åt sig något.
Sen bökade de sig in i den nya delen av hagen, de kanske inte ens märkte att de gick över gränsen eftersom de hade trynena begravda i jorden. Hur som helst är det så härligt att se dem böka och smaska!
Jag såg mig om i hagen och gottade mig åt allt de har; ny mark att böka på, en stor hage att skutta i, ett fint hus att sova i, sol och skugga på olika platser, vatten och geggamoja. Vad mer kan en gris önska!
Kolla på Pia här ovanför, vad fin hon är när hon är nybadad. Hon ser ut som att hon är doppad i choklad.
Sen åkte vi till vår bikupa som står vid Jonathans jobb (Jonathan har tagit den proffsiga bilden). Det är vårt enda levande samhälle eftersom de andra dog under mystiska omständigheter i vintras. Men det är superstarkt, vi la på en extra yngellåda så det kan växa ännu mer, sen tänkte vi göra några avläggare (alltså sno en del av bina med en ny drottning) så att vi får bin här hemma igen. Jag vill ha mycket bin och få mycket honung! Jonathan har tröttnat på bina, men planen är att jag ska ta över mer av arbetet med bigården.
När vi kom hem började vi rigga med stegar och grejer på taket till Morris hus, där vi måste byta en massa trasiga tegelpannor. Jättetråkigt jobb, men det kommer kännas så skönt när det är gjort och man inte behöver ha ångest för att det fina huset står och förfaller.
Kategorier
Honungen – vilken nåd
Vi har börjat förbereda för honungsskörden. För några dagar sen satte Jonathan in en bitömmarbotten i en av kuporna – den gör att bina kan krypa ner i kupan från skattlådorna, där honungen finns, men inte ta sig upp igen. När skattlådorna är helt tömda på bin kan man ta hem dem och tömma dem på honung. Men om man låter bitömmarbotten sitta för länge börjar bina lagra honung i den istället, och det hände såklart.
Den honungen var så speciell! Helt pinfärsk och därför supernyttig med mjölksyrebakterier och antiinflammatoriska effekter och allt vad det är. Dessutom hade den väldigt speciell smak, den var syrlig! Kanske har bina flugit på lind? Svårt att veta vilken dragväxt som ger den här smaken, har aldrig känt någt liknande.
Men den var så god! Jag och Ines åt havregrynsgröt med honung och kanel till frukost idag. Vilken nåd, som Underbara Clara säger!
Kategorier
Årets lilla honungsskörd
Det har inte gått så bra för våra bin. Nästan alla dog i vintras – vissa svalt ihjäl, vissa kanske frös ihjäl, och myror tog sig in i vissa samhällen och käkade upp binas mat. Men ett samhälle överlevde i alla fall! Det har stått hemma hos Jonathans bikompis, och han ringde och sa att han skördat lite honng till oss. Vi trodde inte vi skulle få något alls, så vi blev glada såklart! Förra året fick vi 60 kilo tror jag, i år blev det kanske åtta. Men ändå!
Det blir ingen försäljning i år, men i alla fall tillräckligt till oss själva!
Honungen är mycket mörkare i år än förra året. Jag kan inte riktigt avgöra någon smakskillnad – men såklart är den helt ljuvligt god!
Även om snön ligger djup så pågår intensiva förberedelser inför våren såhär års. Vi beter oss som att allt är normalt trots att vi uppenbarligen gått in i en ny istid.
Jonathan har draigt igång förodlingarna så smått, tomaterna har fått flytta till fönstret från värmegolvet i badrummet.
På kvällarna trådar vi ramar till bikuporna. Tänk att det en dag kommer att bli så varmt att bina vaknar! Är orolig för att de kan ha dött i vinter allihop – ett samhälle vet vi har gått under, för de drog inte ner sockret de fick i höstas, som de hade behövt för att klara vintern.
I helgen har vi förberett för fåren i stora stallet. Under vintern bor fåren i lilla stallet och går i vinterhagen, men vartefter de lammar ska de få flytta över till en avdelad del av stora stallet (som i övrigt mest innehåller Jonathans snickarverkstad och all vår bråte) och gå i en liten hage där utanför. Vi har byggt en grind till lammkammaren, lammens egna lilla crib där tackorna inte kan gå in, där de kan chilla under värmelampan och ha sitt käk ifred. Sen har vi byggt en grind ut mot resten av stallet så man lätt kan komma in till fåren.
Och så har vi byggt en slags entré kan man säga, så att vi kan växla mellan två hagar utanför – för att minska parasittrycket kör vi vartannat år tänker vi.
Jag gillar att bygga såhär – slanor från hassel och så skruv. Inga sabla ritningar eller vattenpass – bara måtta, håll ihop, skruva. Ser så fint och lantligt ut också! Vi får se hur bra det håller. Ibland tänker jag på högen av skruvar vi kommer lämna efter oss till eftervärlden när allt annat har förmultnat. Om någon gör en arkeologisk utgrävning här om tusen år och funderar på hur man levde på en gård i början av 2000-talet.
När vi tog ner hasselsnår passade vi på att dricka årets första utekaffe (eller andra – jag satt ju i en snöhög på altanen i ca tre minuter i förra veckan) på den första lilla fläcken barmark som smält fram. Man är så patetiskt tacksam för det pyttelilla såhär års! Solen värmde, jag fick fräknar och Jonathan blev röd som en kräfta!
Kategorier
Hemslungat
För några veckor sen slungade vi vår första honung! Det var en så mäktig känsla att ta tillvara allt som bina har slitit med åt oss hela sommaren, helt och hållet från det som växer på våra egna marker! Och som alltid när jag och Jonathan jobbar tillsammans blir jag lite förtjust, älskar känslan av att jobba sida vid sida med vårt gemensamma projekt.
Först hämtade vi hem alla skattlådor fulla med ramar fulla med vaxkakor fulla med honung.
Sen skrapade vi av vaxlocken som bina täckt alla celler på vaxkakorna med. Det var kladdigt och segt och härligt. Det doftade så underbart!
Honungen i de olika ramarna hade väldigt olika färg, beroende vad som blommade när just den honungen tillverkades. De ljusa ramarna var maskroshonung, vi hade enorma mängder maskrosor i år. De mörka ramarna kanske är skogshonung tänker jag, kuporna står i ett skogsbryn.
Sen satte vi ner ramarna i själva slungan. Det är en handvevad makapär från 1950-talet som vi fått till skänks av biodlarföreningen Jonathan är med i, mot att vi skänker den vidare när vi köper en mer modern…
Vilket jag hoppas att vi gör redan till nästa år, för det var fruktansvärt jobbigt att slunga honungen.
Vi vevade som galningar för att komma upp i rätt hastighet, och tungt var det.
Så började honungen långsamt att rinna ut genom tappkranen i botten på slungan. Vilken lycka! Honung är så vacker när den är flytande, bärnstensfärgad och blank.
Vi silade honungen från vaxrester och lät den rinna ner i en jättestor hink.
Sen åkte jag och barnen till Kroatien, och Jonathan gjorde lite magic (rörde i en ymp, det vill säga honung från en tidigare skörd tror jag? Som ska hjälpa honungen att stelna på ett bra sätt… typ), och när vi kom hem:
Tadaa! Honungen tappad på burkar, redo att njutas! Som ni ser är slutresultatet väldigt ljust – mycket maskroshonung tänker vi.
Den är så god och vi är så stolta över den första produkten från gården som vi kan sälja.
Kategorier
Hur bina har det
De verkar ha det bra, tack. De gör en massa honung – vi har tagit några vaxkakor med ljusgul rinnig mycket god maskroshonung. Idag åt vi pannkakor på egna ägg med egen honung. Minsann!
Jonathan har gjort tre stycken avläggare, alltså delat de gamla samhällena för att skapa nya. Här nedan bor två av dem. Så festligt att de hittar hem tack vare mönstret ovanför flustret, som alltså är deras ingång.
Idag berättade Sixten för mig att vi har 10 000 bin. I augusti slungar vi för första gången. Ser enormt mycket fram emot det!
Vi skaffade två bisamhällen förra året. Jag har väldigt dålig koll på det där, det är Jonathan som sköter allt. Men jag ser otroligt mycket fram emot att ha egen honung! Både till oss själva och att sälja. Härom dan kom Jonathan och Ines hem med en vaxkaka där bina börjat bygga drönarceller – det skulle de inte göra, så vaxkakan fick inte vara kvar i kupan. Där fanns en liten slick honung som vi alla jublade över – så god! Het färsk och dessutom gjord på våra egna blommor. Härlig känsla!
Kolla på den här vaxkakan, är det inte fantastiskt att bina bygger såna? Egentligen är det så mycket som är fantastiskt med bin, de är otroligt välorganiserade, effektiva och arbetsamma (som bekant). Jag inser att jag är en ignorant människa nu, men alltså de är ju så små så det känns som att de inte borde veta vad de gör. Men det gör de alltså, mycket väl!