Dagarna är så korta nu! Förutom att jag tror att det är läggdags vare dag klockan fyra, så får vi ju ingenting gjort. På sommaren går vi alltid ut igen efter middagen och fortsätter med något projekt, nu har vi bara några få timmar med dagsljus på helgen att spela med. (Och just nu säger de på Aktuellt att vi hittills haft 11 soltimmar i november – det är så knäckande, står inte ut!)
Igår var vi tvugna att ta ut en ny höbal till tackorna, och jag kunde inte göra det ensam på dagen, så vi fick jobba med pannlampa när Jonathan kommit hem från jobbet. Det känns som att vi lever i ett kompakt mörker och det enda vi ser av världen är det som pannlampans ljus faller på. Men om sex veckor vänder det. BUHU.
Bodil tycker i alla fall att det är spännande med mörkret. Vi sätter en lampa på hennes halsband för att hålla reda på henne.
Vatten till hönsen och tacklammen som går tillsammans på baksidan av tomten. Det är inte optimalt att de delar vattenhink eftersom hönsen slabbar så, men det går ju inte att hindra dem från att dricka ur samma. 
Tar in ägg – dagens skörd: ett.
Tur att jag tog med korgen.
Det här är väl det sorgligaste man har sett! Mitt försök att pynta vårt fulaste bygge någonsin med julbelysning! Så deppigt. Men det är fint när det är mörkt!
Tacklammen får hö…
… och gullegrisarna får sin goda gröpe. De hör skramlet från hinken när man är på väg och kommer sättande! Eller, de springar faktiskt alltid fram. Om en granne går förbi ute på vägen springer de alltid dit för att hälsa. De är så nyfikna.
Sen går vi till tackorna borta i sommarhagen och fyller på vattnet och river fram nytt hö åt dem i höhäcken.
Fåren själva stod och tryckte uppe i skogen och hade ingen lust att hälsa idag. 
Den här vyn från fårhagen mot stora vägen är så fin! Förutom att ingenting egentligen är fint i det här vädret.
Men en bra sak med november är att man ser saker som annars är täckta av lövverk. Som den här gulliga mossbetäckta bergsknallen bakom Morris hus!
Nästan alltid rörelseoskärpa på Bodil…
Och på kvällspromenaden gick jag och Jonathan till kantarellstället och kollade efter sommarkantareller, och där fanns det! Så lylligt! Älskar verkligen att plocka mat i skogen.
… men det funkade inte, så vi köpte två supertama får som skulle fungera som länk mellan oss och vildfåren.
Sirpa och Ripa gjorde succé! Så gosiga och fina.
Men hon repade sig! Det gjorde inte fegisarna, de blev aldrig tama, så dem käkade vi upp.
Så plötsligt – BAM – kom räven och käkade upp halva gruppen.
”Du va en del av mitt hjärta” plitade Ines ner på korset. Alla grät på begravningen och barnen sjöng Du gamla du fria tror jag.
