I morse när klockan ringde vid sju var det 20 minusgrader ute, och knappast mer än 15 grader på undervåningen i huset. Brr! Barnen lufsade iväg till den första fritidsdagen efter lovet, och grannen kom lägligt nog och plogade precis när Jonathan skulle gå ut med skoveln. Riktigt mycket snö nu! Det är så otroligt vackert och uppfriskande. Gör hela skillnaden såhär års ju. Med snö = älskar vinter, utan snö = vill dö, längtar bara till våren.Bodil var ute en snabbis imorse, själv har jag inte stuckit ut nosen än, men borde gå till pannrummet och starta en brasa.
Snart.
Vi värmer oss vid vedspisen och har det mysigt. Älskar att jobba hemma dessa dagar.
I boken vi läser för barnen just nu ligger ett bokmärke från Pocketshop med texten
Ta semester från semestern
Varje dag tänker jag att jag skulle vilja göra det, när jag läser om andras lata jullovsdagar; de äter knäck och läser julklappsböcker i soffan. Men samtidigt är jag himla glad att vi får saker gjorda här, det är så kul! Nu är jag klar med golvet i vardagsrummet (och detta är sista gången jag lägger upp en bild på ett tomt golv, lovar):
Här har det inte torkat än – jag hoppas det ser lite mindre ojämnt ut sen, att de där fläckarna sjunker in… Annars ser det fortfarande ut ungefär som när det var obehandlat, vilket ju var min avsikt. (Den mörka randen i högra hörnet är lack som jag inte pallade att ta bort, vi ska ändå bygga bokhyllor där…)
I övrigt har vi varit ute i skogen idag och tränat Bodil på att sitta och vänta…. Och såklart på att springa efter barnen och bita dem i benen. Hon är lite som ett jobbigt småsyskon, hon är prick där de är hela tiden. Men de gillar det!
Och den här lilla hunden fick sitta och vänta länge för jag glömde att lösa henne från kommandot när jag platsat henne.
Vi tänkte att vi skulle slipa golvet i mellandagarna, så vi kastar ut granen redan då. Därför tog vi in den igår så vi får njuta av den i tio dagar i alla fall – så lång tid det brukar ta innan man tröttnar på det barrande skrället. Barnen dundrade på med kulorna…(Jag kanske måste arrangera om lite sen…) Och för första gången i sitt liv blev Bodil riktigt rädd. Amstaff är en orädd ras, hon är positivt nyfiken på det mesta, och struntar i sånt som många andra hundar är rädda för – gevärsskott, motorsågen, stora maskiner av olika slag, större hundar. Men igår fick hon syn på en fasansfull varelse som på något sätt tagit sig in i vårt hus och stod under granen och glodde hotfult: halmgrisen! Hon morrade och skällde en lång stund, tog skydd bakom mig och darrade. Vi tog bort den till slut och la den i en kartong, och Bodil bevakade kartongen hela kvällen så att grisen inte skulle ta sig ut.
+ Sitter i trappan och håller uppsikt över trädgården och vägen genom fönstret. Skäller upprört om någon jävel går förbi. Kommer det en häst blir hon riktigt förbannad.
+ Äter äckliga saker. Hon äter verkligen allt från bajs till tuschpennor.
+ Gömmer saker. Alla hennes tuggben och leksaker försvinner efter ett tag. I morse hittade Ines en gömma under gästsängen, där Bodil brukar åla in. Det ligger en madrass där under så det är extremt trångt, hon pressar verkligen in sig.
+ Leker med barnen eller trakasserar dem på olika sätt. Hon sitter tålmodigt och väntar utanför när de stänger in sig med bilbanan, som hon absolut inte är betrodd att leka med.
Leker de inte med henne så biter hon dem i hasorna. Det gör hon egentligen närhelst hon har lust, oavsett om de leker med henne eller inte.
+ Rusar omkring som en galning så att alla mattorna ligger upphasade mot väggarna.
+ Ligger och trynar i soffan eller någon annanstans. Helst tillsammans med Jonathan.
+ Kör arga leken med den andra hunden som ibland syns i ugnsluckan och i kakelugnsluckan.
Nu har Bodil bott här i drygt tio veckor. Hon är en självklar del av familjen, vi har hittat en del rutiner, även om vi fortfarande håller på att lära känna varandra. Vi testar grejer och ser vad som funkar. Ibland känns det såhär ungefär.
Jag bävar lite inför tonårsperioden som kommer snart – än så länge är hon ju en valp som håller sig till oss, och vi märker att hon vill vara till lags – även om hon inte alltid hajar hur. Men jag antar att hon kommer att ta sig allt större friheter, och strunta mer i oss och vad vi säger, när hon blir äldre.
Hon är mycket kärleksfull, positiv, glad och framåt. Alltid sugen på gos eller lek. Barnen är det roligaste hon vet, de har liksom blivit ett litet gäng de där tre – Bodil går efter dem överallt, viftar på svansen och undrar vad som är på g. När de går på muggen följer hon alltid med (vet inte vad de har för sig därinne, men de ropar alltid på henne när de ska på toa, och hon kommer alltid, glad och förväntansfull, och sen stäger de in sig). Hon sover varje natt i deras sängar, de älskar henne oändligt och hon dem.
Sen råkar hon ju rätt ofta göra illa dem, hon biter fortfarande i deras strumpor varje dag, hon kan liksom inte låta bli. Hon är rätt jobbig helt enkelt. Men de verkar älska henne lika mycket ändå.
Hon är smart också, hon älskar att träna och man märker att hon taggar till när hon förstår vad hon ska göra och får beröm. Hon kommer att bli en mycket bra hund!
Titta vad pytteliten hon var när hon kom till oss!
Nä hörrni, vad ska man ens blogga om. Dagarna är gråa, jag eldar i spisen och går i skogen med Bodil. Världen är en vidrig plats och Sverige är ett hårt och kallt land som inte förmår hjälpa dem som behöver hjälp, och alla pratar om volymer och söktryck och ingen pratar om solidaritet eller omfördelning av resurser.
Idag såg vi i alla fall en fin julgran på vår promenad, alltid nåt.
I helgen gjorde Bodil Stockholmsdebut (nåja, hon är ju född i Huddinge, men såg inte mycket mer än en lägenhet och en skogsglänta under sina åtta veckor där).
Omedelbar succé!
Hon tog sig an Vitabergsparken med entusiasm. Promenaden tog sin tid eftersom hon ville hälsa på alla – det gör man ju på landet – och hon var salig över enorma utbudet av kiss och bajs från andra hundar.
Hundrastgården skippade vi. Dels för att Bodil ju är lös jämt här hemma – det är ingen grej för henne direkt – och dels för att det kanske skulle finnas en liten chihuahua där som hon kanske skulle råka… äta upp. Man vet ju inte.
Barnen var också på ett strålande humör, vilda över att få leka i lekpark. Jonathan var den enda som surade, han kan absolut inte handskas med stadsmiljö längre.
Jag blir ofta stresad när jag vabbar för alla jobbgrejer jag inte hinner med. Men idag är jag hemma med hostiga Sixten och bestämde mig för att bara skita i jobbet. Sixten hostar så han kräks emellanåt, och det är ju inte så kul, men annars har vi pysslat…
Och varit ute med Bodil och lekt kurragömma i säkert en och en halv timme!
Nu pysslar Sixten vidare med sin äggkartong som håller på att förvandlas till ett djur, och Bodil har däckat i en bilstol i hallen.
Jag ska städa lite och sen ska vi baka till Morris kalas i helgen.
Såna här dagar hör till mina bästa! Att bara skrota runt med ett av barnen en hel dag och inte känna några särskilda krav. Jaa vad lylligt.
Jag tycker det är så knäppt att Bodil liksom är ett litet djur, som följer mig hack i häl genom huset på dagarna. Hon är med i vår familj, men hon är ju en annan art. Det är himla knäppt på nåt sätt tycker jag!
Hon har det bra i alla fall, sover i barnens sängar på nätterna, är rumsren nu och håller på att lära sig sitt, nej och kom (med varierande framgång). Jag behöver inte hålla koll på henne hela tiden, hon bajsar inte på mattan (så ofta) längre, och det mesta hon inte får bita på har vi redan flyttat på.
Bodil och Nisse har också blivit goda vänner, apropå olika arter. De kommunicerar ju inte riktigt med samma språk (Bodil viftar på svansen, studsar upp och ner, lägger framkroppen i backen och hoppas på lek, nosar artigt Nisse i röven, lägger tassen på Nisses rygg för att visa sig ball. Nisse kurrar och spinner, stryker sig mot Bodil och hoppas på gos. Fräser och klöser när Bodil blir för jobbig.) men de gillar varandra ändå.
En som allra helst ligger i mitt knä och sover när jag jobbar.
Alltså ursäkta för livsnjutarskryt, men dagar som denna är ju mina bästa! (Väljer att utelämna en galloperande bihåleinflammation här.)
Jag har ju bloggat om det förut, kontrasterna som gör mitt liv så himla lylligt. Idag har jag suttit och jobbat till vedspisens trygga sprakande och varit ute med Bodil i höstsolen. Strax ska jag hoppa i klackarna, åka till stan och käka lyxmiddag på Oaxen med mina syrror.
Riktigt mycket snö nu! Det är så otroligt vackert och uppfriskande. Gör hela skillnaden såhär års ju. Med snö = älskar vinter, utan snö = vill dö, längtar bara till våren.
Bodil var ute en snabbis imorse, själv har jag inte stuckit ut nosen än, men borde gå till pannrummet och starta en brasa.
