Kategorier
Djur

Mina löjliga djur

Jag hade bara tänkt berätta vad jag gjorde imorse, men när jag kollar på bilderna jag tog ser jag att alla djuren håller på och larvar sig.

Morgonens första uppgift, efter att ha släppt ut Bodil på en kiss och öppnat till hönsen, är att ge Frida och Flora lite kornkross i varsin balja. Frida verkar missnöjd på nåt vis?

Jag binder fast kalvarna en stund medan de äter för att de ska vänja sig vid att stå uppbundna – när vi ska mjölka dem i framtiden eller behöver göra något med dem vill vi binda fast dem, och då ska de vara lugna och vana vid det, därför övar vi.

Sen börjar stora hösläparrundan. Såhär års är det mycket kånkande hit och dit eftersom djuren är så utspridda. Här får kalvarna hö i vinterhagen.

Och tackorna i sommarhagen (fast själva tackorna var någon annanstans). Hit släpar jag ju inget hö, men jag river fram nytt åt tackorna så de kan komma åt. Balen står i mitten under taket så de når inte in till den. Vi har just flyttat den portabla foderhäcken till en ny bal som ni ser.

Och slaktlammen fick också hö. Vi vill ju helst inte att deras pälsar ska bli fulla med hö eftersom de snart ska bli fina skinn, men det är helt omöjligt att slänga in hö utan att slänga det på dem.

Grisarna får också alltid mat i skallen. Men de bryr sig inte ett dugg, står bara och smaskar. Varje gång jag lägger upp en sån här bild vill jag tillägga att hela deras hage inte är såhär lerig, det är bara närmast staketet.

Sen gick jag tillbaka till kalvarna, gosade lite och släppte loss dem. Kolla Floras uppfodrande blick; ”jag har ätit klart för länge sen, var har du varit?”

Sen åkte jag med Bodil, som också ser väldigt löjlig ut pga rädd, till veterinären. Hon gillar inte att åka dit efter att vi lämnade henne där och hon fick sova i en bur. Hon matvägrade och satt bara och glodde helt apatiskt, stackarn. Men idag fick hon följa med hem i alla fall!

Kategorier
Barn Djur Framtidsfantasier

Kommentera mera

Alltså vad glad jag blir när ni kommenterar på bloggen! Det är så knäppt att bara skriva rätt ut i intet, så kul när ni ger er tillkänna. Jag ser ju på statistiken att några läser i alla fall, men jag vet ju liksom inte vilka ni är (utom mamma, hej mamma!) (skojar, min mamma brukar påstå ibland att hon läser bloggen, men jag vet att hon inte gör det).

Jag tänkte svara på Joannas frågor som en äkta influencer:

Vi namnger inte alla djur – hönsen har inga namn (våra första hade det, och en svart höna kallade vi för Hulken, men sen tror jag att hon dog och vi började kalla en annan höna för Hulken, och kanske ytterligare en efter henne… någon har också hetat Nya Hulken…).

Tackorna har namn men några namn kommer vi inte ihåg. Eller vi har dem uppskrivna tillsammans med tackornas individnummer, men vi vet inte alltid vem som är vem när vi ser dem. De som ser lite speciella ut eller är lite speciella kommer man ihåg namnen på, som Bella, Vera och Filijokus (ovan).

Med grisarna har vi gjort så att vi har döpt de två som vi vet att vi ska behålla för avel; Peggy (den fläckiga) och Pia (den svarta). De vi kommer slakta har inga namn – och vi kan inte heller se skillnad på dem, så det vore meningslöst.

Apropå grisarna – ja vi kommer sälja griskött! Slaktar två grisar senare i vår. Tänkte också öppna en gårdsbutik där vi säljer fårskinn, honung, kött och ev lite grönsaker om vi får ett överskott. Och så ett litet sommarcafé. Mysigt va? Om det inte blir utegångsförbud…

Angående fler djur så hoppas jag att vi kommer att skaffa kor på riktigt. Just nu hjälper jag vår granne med hennes kor, och jag ska mjölka när de kalvar. Jag skulle hemskt gärna ha två egna kor, men Jonathan är inte övertygad.

Vilken bra idé att intervjua barnen! Ines i alla fall – de andra skulle inte vara så sugna, haha 🙂 Men Ines har alltid något att säga, och hon är den som är med mest i arbetet på gården.

Kategorier
Djur Framtidsfantasier Livet Självhushållning

Korna

Nu ska jag berätta något kul: om några veckor flyttar fyra fjällkor till oss! Två kor, en kviga och en tjurkalv. Det är vår grannes kor som ska bo här över vintern, och en av dem kommer att kalva hos oss i vår. Sen kanske vi köper korna och de bli kvar här! Efter en vinter och en kalvning med efterföljande mjölkning så vet vi ju om vi trivs med att ha kor, och om vi orkar med och hinner.

Här är de i kvällssolen från i somras, Linda, Melissa, Mollan och lille Olle. De är så fina. Det ska bli så spännande att ha dem här och lära känna dem ordentligt.

När vi pratade med grannen härom dan och planerade lite insåg vi hur dålig koll vi har. Tydligen kommer dessa djur äta omrking 37-40 balar hösilage i vinter! Och dricka 175 liter vatten per dygn! Vi måste på något sätt siza upp…

Men tänk vad fantastiskt att ha egen mjölk. Jag älskar mejeriprodukter! Smör, grädde, yoghurt, mmm.

Grannen säger att det är när man skaffar kor som man blir bonde på riktigt. Korna är hjärtat i ett lantbruk.

🙂

Kategorier
Djur Höns Kalkoner

Fler djurungar

Alltså den här årstiden är så fin! Nytt liv överallt! Lamm, kultingar (inte hos oss då, Monika kommer att grisa i månadsskiftet juli/augusti), kalvar (hos grannen) och nu kläcks våra kalkon- och hönskycklingar.

Deras duedate är idag, men redan i förrgår började en kalkonkyckling bryta sig ut. Det piper om äggen och de rör sig. Kalkonkycklingen slog hål på ägget på två ställen, men verkar ha dött därinne, vi har inte sett eller hört något av den på ett dygn nu. Däremot har en liten marankyckling tagit sig ut nu på morgonen:

Nej, de är ju inte gulliga när de är nykläckta.

Men om några timmar när den har torkat kommer den att vara en jättesöt liten dunboll! De får stanna kvar i kläckaren tills de är helt torra. Där ligger den som död och utslagen tills den plötsligt får ett ryck och börjar rumla runt och pipa som en galning. Jag hör den nu ända ner till köket fast den är på övervåningen. Jag inbillar mig att den letar efter sin förälder och får alltid lite hjärtknip tills det har kläckts fler och de blir ett gäng.

Imorgon ska Sixten praoa hos mig, vi ska rigga för kycklingarna i en låda med värmelampa, mat och vatten, och så ska vi hjälpa grannen att öronmärka sina griskultingar. Mysigt!

Kategorier
Djur Halleluja Livet

En till djurförlossning!

Ibland är mitt liv så fint att jag faen får nypa mig i armen. Igår hade jag en lugn dag vid skrivbordet, första på evigheter – tills grannens kviga skulle kalva! Kalven var för stor, och hon kunde inte krysta ut den.

Jag cyklade över för att assistera, och kom några minuter före veterinären. Klövarna syntes på kalven, men inte mer, och mellan varje krystning försvann de in igen. Veterinären la en snara runt varje framklöv, och jag drog i repet medan han drog i klövarna och huvudet (och grannen höll i svansen, haha). Jag sa till grannen innan vi började att det var lite läskigt för att det är så stora krafter vid kalvningar, man får verkligen dra (har jag sett på Mandelmanns, hehe) – men ändå blev jag överrumplad över HUR hårt jag behövde dra! Tog i för kung och fosterland, klämde fingrarna så de blev blå i de där repen, använde hela min kroppstyngd, och veterinären sin, och till slut så slank han ut, en präktig tjurkalv!

Titta så fin! Kalvar är liksom vackra tycker jag – det kan ju kossor också vara – med stora ögon och långa ögonfransar.

Lilla vännen! Helt kladdig och darrig, vinglig och vimsig. Vilken chock ändå att födas!

Ännu mer sugen på en kossa nu!

Kategorier
Djur Döden Får Katastrofer av mindre eller större omfattning Livet

Svåra beslut

Ibland är det så svårt att vara djurägare. Det är så svårt att veta om man gör rätt, och är man nybörjare kan man inte direkt lita på sin magkänsla.

Fåret på bilden har inget med texten att göra.

Det är alltid en avvägning när ett djur mår dåligt – tillkalla veterinär, avvakta, avliva? Om man kunde se in i framtiden, det vore så skönt! Om jag kunde veta att Agneta skulle beta på välkomstbetet med två pigga lamm i april. Eller om jag kunde veta att hon inte kommer bli bra. Ja då skulle jag ju veta vad vi skulle göra!

Agneta fick ju ett träd över sig förra helgen. Sen dess har vi haft henne installad, med Bella som sällskap, för att kunna övervaka henne. Vi har konsulterat en vän med koll som tyckte att så länge hon äter och dricker så är det okej. Självklart har hon ont efter en sån jättesmäll, men hon borde inte vara allvarligt skadad eftersom allmäntillståndet ändå är gott. Att en tacka skulle kasta, dvs få missfall, efter trauma hade vår vän aldrig varit med om.

Och Agneta åt och drack, idisslade, kissade och bajsade och blev långsamt bättre – rörde sig mer, reste sig direkt när man kom in i stallet. Piggare i ögonen och öronen vända rätt ut som en vingmutter.

Men i förrgår upptäckte jag att hon fått en brun flytning. Inte bra såklart. Hon hade också feber. Kisade med ögonen, öronen slokade lite. Så troligen håller hon på att kasta ändå.

En kastning sköter tackan själv, man behöver inte göra något mer än att låta naturen ha sin gång och förstås hålla koll på allmäntillståndet, det säger alla vi har pratat med. Men det händer inget mer, hon har en flytning, verkar besvärad, hon har lite feber. Men inga värkar, hon krystar inte, det kommer inte ut några döda små lamm.

Vi har efter konsultation med tre olika veterinärer valt att avvakta och ge henne smärtstillande. Så nu är hon pigg och äter med god aptit.

Men. Hon kan ju inte gå på smärtstillande hur länge som helst. Vi väntar några dagar, men vad gör vi sen? Ringer hit en veterinär för flera tusen som kanske inte kan göra något? Tar fram bultpistolen, fast kanske i onödan? Låter henne vara tills hon dör eller blir frisk?

Vi vill självklart inte att hon ska lida. Att det dessutom är vårt fel att hon har det såhär känns ju fruktansvärt (hon skulle ju rent teoretiskt kunna kasta av en annan orsak än olyckan, men det känns ju ändå väldigt osannolikt).

Det är ens ansvar som djurägare att se till att djuren har det bra. Och när man inte kan erbjuda ett bra liv är det också ens ansvar att avliva djuret som lider. Men när vet man?

Kategorier
Barn Djur Grisar Kaos Livet Lycka

Kalashelg

I helgen hade vi släktkalas för Sixten och Ines. Tror vi var 30 pers totalt! Som vanligt blev det kaotiskt men kul.

Diana och Monika spanade in mopsen Dolores, och Dolores spanade in grisarna. Vilken kulturkrock! På våra kalas kör vi upplägget: lunch, gå ut och hälsa på djuren, fika. Utmärkt!

Grisar får kli. Diana var inte dräktig trots allt, sista chansen för henne att grisa var nu i helgen. Nu funderar vi på att bjuda hit en galt till Monika och slakta Diana. (För resten, vad fult det är nu. Detta är precis så som jag inte vill att det ska se ut hos oss – nu är jag hemmablind och märker det visst inte ens förrän jag ser det på bild. Bajs och bök (kan man iofs inte göra något åt), bildäck och lastpallar… När vi flyttade hit tänkte jag att vi aldrig skulle bli såna som har trasiga vitvaror i trädgården, men nu har vi faktiskt en torktumlare på baksidan av huset sedan något år tillbaka… Oh well.)

Morris lillkusin Dylan var också här och uppvaktades ivrigt av de stora barnen.

Sen plockade Jonas fram skäggagamen Gecko, och det är ju en given succé i alla sammanhang.

Och just det! Jag fyller också år snart och fick en massa presenter! Så himla fina grejer! Birgittaljus, en liten loppisvas, massor av bad/spa/kroppsprodukter, ett gott te, och bäst av allt: fem böcker som jag är väldigt sugen på att läsa! Kan inte tänka mig bättre födelsedagspresenter.

Kategorier
Djur Döden Grisar Självhushållning

Grisaslakten

I dag slaktade vi julegrisarna. Två av de tre smågrisarna, de som visat sig minst tama, slaktades idag. Jag har inte fotat så mycket men jag tror ändå att de flesta av er inte vill se.

Vid nio i morse kom Jonathans arbetskompis som är jägare över för att hjälpa oss. Vi hade stängt in smågrisarna i lilla stallet och tog ut dem en i taget. Bultpistol och så avbloda. Jag var inte med hela tiden, men tyckte ändå inte det kändes så farligt faktiskt. Grisarna var glada och nöjda in i det sista, och så pang bom klart. Det måste ju vara det bästa ändå, även om det såklart är lättare på ett sätt att skicka dem med slaktbilen och få tillbaka dem vacuumförpackade och uppmärkta.

Men jag gillar också att vi gör det själva, vi klarar oss själva. Nu hänger grisarna i ladan i några dagar innan vi styckar dem och rimmar skinkorna. I kylen ligger levrarna som ska bli leverpastej.

PS. Ibland när jag skriver såna här grejer kan jag liksom inte fatta att det är jag som gör det. Att det är JAG som lever det här livet och skriver blogginlägg om grisslakt. Det är märkligt hur livet blir. Absolut inte som man trodde – men BRA.

Kategorier
Bodil Djur Får Grisar Höns Hund

Morgonrundan

Varje morgon efter att alla har åkt och jag har gått ett varv i huset och röjt upp efter morgonkaoset brukar jag och Bodil ta en runda till djuren. Vi börjar med att blanda grismaten – komposthinken (eller numera grishink, eftersom grisarna äter nästan allt som tidigare gick till komposten) med innehåll fylls på med kornkross och varmt vatten och får svälla en stund.
Gröpe kallas denna smarriga rätt, som luktar tryggt och mjukt och gott (lite beroende på vilka matrester som ligger i botten förstås), som gröt.Vatten till hönsen och tacklammen som går tillsammans på baksidan av tomten. Det är inte optimalt att de delar vattenhink eftersom hönsen slabbar så, men det går ju inte att hindra dem från att dricka ur samma. Tar in ägg – dagens skörd: ett. Tur att jag tog med korgen. Det här är väl det sorgligaste man har sett! Mitt försök att pynta vårt fulaste bygge någonsin med julbelysning! Så deppigt. Men det är fint när det är mörkt! Tacklammen får hö…… och gullegrisarna får sin goda gröpe. De hör skramlet från hinken när man är på väg och kommer sättande! Eller, de springar faktiskt alltid fram. Om en granne går förbi ute på vägen springer de alltid dit för att hälsa. De är så nyfikna.
Bodil är inte helt avslappnad med grisarna än, som synes.
Sen går vi till tackorna borta i sommarhagen och fyller på vattnet och river fram nytt hö åt dem i höhäcken. Fåren själva stod och tryckte uppe i skogen och hade ingen lust att hälsa idag.  Den här vyn från fårhagen mot stora vägen är så fin! Förutom att ingenting egentligen är fint i det här vädret.
Snacka om att man längtar efter vit, ren, förlåtande snö nu! Så långt kvar. Så mycket geggamoja. Men en bra sak med november är att man ser saker som annars är täckta av lövverk. Som den här gulliga mossbetäckta bergsknallen bakom Morris hus!

Innan jag gick in klättrade jag upp på taket till cykelskjulet för att lägga tillbaka några tegelpannor som jag flyttade när jag målade. Älskar att klättra upp på grejer – även inomhus – och se tillvaron ur ett annat perspektiv.

Jag tycker att vårt liv börjar falla på plats nu. Vi har rutiner för det mesta, smarta lösningar till djuren för de flesta situationer, ganska mycket kunskap och koll. När vi skaffade grisarna var det inte en så stor sak egentligen, vi anpassade en hage och byggde ett mattråg. Det känns som att saker och ting flyter på här på gården nu, inga paniklösningar utan vi är beredda på det mesta. Skön känsla!

Kategorier
Djur Grisar Självhushållning

Imorgon kommer de!

Vilka då?
Grisarna!

Nu blir det grisar ändå, det kan inte hjälpas. En dräktig sugga och tre eller fyra smågrisar på ca sex månader av rasen linderödssvin. Vi tänker att vi slaktar småttingarna hemma före jul – egen julskinka! Woho! Vilken grej.

Idag har jag och Jonathan satt upp elnätet tvärs över fårens vinterhage så grisarna får ha halva. De får bo i fårens vinterstall tills fåren flyttar dit i vinter någon gång, och tills desss har vi byggt ett hus åt dem tänker vi.

Det ska bli så spännande! Tänk att vi ska få griskultingar, så otroligt gulligt. Vi vet inte när suggan blev betäckt så det är oklart när det är dags för henne att grisa. Men man behöver inte övervaka grisningar som man gör med lamningar, de sköter det själva.

Så spännande detta!

Listan över djur jag har men aldrig trodde att jag skulle ha:

får

höns

kalkoner

grisar

Återkommer imorgon med en rapport!