Stackars stallkatten Nisse har blivit illa biten i röven – troligen av räven. Idag var han hos veterinären, blev härligt drogad och fick lite dött kött bortkavat (!). En antibiotikakur på det så är han fit for fight.
Men tills han blir bra får han bo inne och bära tratt. Bodil är så snäll och försiktig. Just nu i alla fall…
Ber om ursäkt för de sämsta bilderna sen digitalkamerans uppkomst – de är tagna med Jonathans mobilkamera.
Faktiskt mysigt att ha katten inne. Jag har nu blivit en sån som sitter och myser med sina olika djur på en fredagkväll. Nåväl.
Nejnej, jag fattar väl att det är långt till våren, den riktiga våren. Men idag fick jag ändå en första sniff när jag var ute och släppte ut hönsen – som faktiskt går ut nu när det inte är så mycket snö. Solen sken och fåglarna (vars namn jag inte vet men vars ljud alltid påminner mig om min födelsedag) kvittrade.
Nu har vi två tuppar i hönsgården – Sune till höger, och hans son Charlie till vänster. Det ska nog gå bra om inte Charlie sticker upp för mycket. Sune är en snäll tupp och de har nu 15 hönor att dela på i sitt harem. Längst bak syns Charlies syster Chaplin. De två är kläckta i äggkläckare och uppväxta i vårt vardagsrum – de var präglade på Jonathan som små och deltog ofta som statister i barnens lekar. Det var kul, men egentligen känns det så mycket bättre att låta hönorna ruva fram egna kycklingar. Då blir de uppfostrade och inslussade i gruppen på rätt sätt. Vi har en harmonisk hönsflock, inga slagsmål och ingen mobbing, förutom stackars Mumin som vi fick plocka bort. Men hon blev mobbad i sin nya flock också, så det var nog nåt knas med henne.
På bilden syns också några av de fyra som kläcktes i höstas någon gång. Alla hönor, vilken flax! De har inte fått namn än. Härom dan fick vi dessutom en höna av grannen som inte funkade i hans flock, hon verkar trivas fint.
Det är så kul med höns! Längtar tills de börjar värpa igen – de slutade tvärt allihop som på en given signal för några veckor sen. Nu äter vi köpeägg, de är så bleka.
PS: TACK för alla tips angående bokhyllorna! Elementskydd hade jag gärna haft, men ingenjörn har invändningar. Precis som ni trodde blev det bättre när det blev målat, och konsolen byter vi ut. Tror det bli helt okej.
I någon av mina självhushållningsböcker kallas den här perioden för djupvintern. Mycket bra benämning, det är precis så det känns. Vi är djupt inne i vintern nu. Begravda i snö och minusgrader. Vi läser sagor framför brasan, tar varma bad, smörjer in oss med oljor och krämer, ligger i soffan under filtar, går och lägger oss tidigt och sover länge.
Bodil är alltid där barnen är. Så gulligt att hon hela tiden söker deras sällskap.Här bökar hon runt under filten och kittlar barnens fötter.
I hönshuset är det inte så kul. De sitter 15 pers därinne och trycker, rädda för snö som de är. Några minusgrader bekommer dem inte, bara de har flytande vatten. Äggen är ibland frysta, då spricker skalet och vi får tina äggen och använda dem snart. Jonathan städade lite hos dem igår, och byggde en skyddad uteplats med hamlgolv. Charlie, Chaplin, Sune och Snövit Duva tog några tveksamma kliv ut i snön. Nu ger vi dem torkade nässlor från i somras eftersom de inte får tag på något grönt själva.Men det är en bra tid det här. Vi fixar inne – renoverar vardagsrummet, möblerar om, styr upp och sorterar, och så fantiserar vi om kommande utesäsong – vad ska vi odla, vad ska vi bygga?
Nu har Bodil bott här i drygt tio veckor. Hon är en självklar del av familjen, vi har hittat en del rutiner, även om vi fortfarande håller på att lära känna varandra. Vi testar grejer och ser vad som funkar. Ibland känns det såhär ungefär.
Jag bävar lite inför tonårsperioden som kommer snart – än så länge är hon ju en valp som håller sig till oss, och vi märker att hon vill vara till lags – även om hon inte alltid hajar hur. Men jag antar att hon kommer att ta sig allt större friheter, och strunta mer i oss och vad vi säger, när hon blir äldre.
Hon är mycket kärleksfull, positiv, glad och framåt. Alltid sugen på gos eller lek. Barnen är det roligaste hon vet, de har liksom blivit ett litet gäng de där tre – Bodil går efter dem överallt, viftar på svansen och undrar vad som är på g. När de går på muggen följer hon alltid med (vet inte vad de har för sig därinne, men de ropar alltid på henne när de ska på toa, och hon kommer alltid, glad och förväntansfull, och sen stäger de in sig). Hon sover varje natt i deras sängar, de älskar henne oändligt och hon dem.
Sen råkar hon ju rätt ofta göra illa dem, hon biter fortfarande i deras strumpor varje dag, hon kan liksom inte låta bli. Hon är rätt jobbig helt enkelt. Men de verkar älska henne lika mycket ändå.
Hon är smart också, hon älskar att träna och man märker att hon taggar till när hon förstår vad hon ska göra och får beröm. Hon kommer att bli en mycket bra hund!
Titta vad pytteliten hon var när hon kom till oss!
Nä hörrni, vad ska man ens blogga om. Dagarna är gråa, jag eldar i spisen och går i skogen med Bodil. Världen är en vidrig plats och Sverige är ett hårt och kallt land som inte förmår hjälpa dem som behöver hjälp, och alla pratar om volymer och söktryck och ingen pratar om solidaritet eller omfördelning av resurser.
Idag såg vi i alla fall en fin julgran på vår promenad, alltid nåt.
Jag tycker det är så knäppt att Bodil liksom är ett litet djur, som följer mig hack i häl genom huset på dagarna. Hon är med i vår familj, men hon är ju en annan art. Det är himla knäppt på nåt sätt tycker jag!
Hon har det bra i alla fall, sover i barnens sängar på nätterna, är rumsren nu och håller på att lära sig sitt, nej och kom (med varierande framgång). Jag behöver inte hålla koll på henne hela tiden, hon bajsar inte på mattan (så ofta) längre, och det mesta hon inte får bita på har vi redan flyttat på.
Bodil och Nisse har också blivit goda vänner, apropå olika arter. De kommunicerar ju inte riktigt med samma språk (Bodil viftar på svansen, studsar upp och ner, lägger framkroppen i backen och hoppas på lek, nosar artigt Nisse i röven, lägger tassen på Nisses rygg för att visa sig ball. Nisse kurrar och spinner, stryker sig mot Bodil och hoppas på gos. Fräser och klöser när Bodil blir för jobbig.) men de gillar varandra ändå.
Den här helgen får vi saker gjorda! Igår började vi slå ängarna, det måste göras innan den sista oktober.
Slåtterbalk alltså, jösses vilken läskig grej! De där små knivarna går fram och tillbaka och skär av gräset. Här ger sig månskensbonden iväg mot horisonten.
Under tiden städade jag ur hela hönshuset. Tömde, skurade, skrapade bort all skit, la in nytt hö i redena och nytt spån på golvet. Jag hängde också upp mat- och vattentråget för att de inte skulle bli så äckliga av hönsskit och spån som hamnar där.
Hönsen blev förfärade och vägrade gå in i det främmande huset på kvällen. Vi fick jaga in dem.
Idag sitter Jonathan i traktorn hela dagen igen, och jag och barnen har planterat lökar och bakat bröd. Blir nog kanelbullar också sen.
I skydd bakom morsan (blir ju inte de bästa bilderna när man fotar rakt in i hönshuset sådär).
Så gott som dagligen inträffar detta: jag sitter inne och jobbar, och hör hur en liten kyckling piper förtvivlat därute. Den har hamnat på fel sida av hönsgården – alltså på insidan eller utsidan, på andra sidan från Snövit duva och de andra kycklingarna. Snövit skrockar och lockar men fattar absolut inte hur hon ska lyckas återförenas med sin lilla unge. Och den ensamma kycklingen är för skärrad för att kunna tänka (välvillig tolkning) och flaxar bara fram och tillbaka och skriker för full hals. Jag fångar in kycklingen och lämnar av den hos Snövit, som burrar upp sig lite hotfullt för att markera att jag minsann inte får ta hennes ungar hur som helst.
Samma sak när jag kommer ut med maten – de får rester i en orange kastrull, och blir helt galna varje gång de får syn på den (men följer gärna efter en i trädgården för säkerhets skull bara man bär på något, vad som helst). Alla kommer springande och börjar äta, utom en stackars sate som har glömt hur man går ut ur hönsgården (genom den stora dörren alltså, som står på vid gavel hela dagarna) och desperat springer fram och tillbaka på fel sida om hönsnätet medan kamraterna sätter i sig all mat.
Ja, vad säger man. De är dumma i huvudet helt enkelt. När man sen kommer och lyfter upp den tomma kastrullen för att bära in den utbryter halv panik igen, alla kommer sättande – man bär ju på något – kanske blir det mer mat.
En som allra helst ligger i mitt knä och sover när jag jobbar.
Alltså ursäkta för livsnjutarskryt, men dagar som denna är ju mina bästa! (Väljer att utelämna en galloperande bihåleinflammation här.)
Jag har ju bloggat om det förut, kontrasterna som gör mitt liv så himla lylligt. Idag har jag suttit och jobbat till vedspisens trygga sprakande och varit ute med Bodil i höstsolen. Strax ska jag hoppa i klackarna, åka till stan och käka lyxmiddag på Oaxen med mina syrror.
Är det bara jag eller är det en ovanligt ful höst i år? Runt Morris födelsedag, det vill säga nu, brukar det ju vara sådär färgsprakande magiskt vackert. Förra året minns jag att jag liksom häpnade varje dag. Men i år känns det som att alla träd antingen är kala eller fortfarande gröna.
Vädret är i alla fall vackert, jag och Bodil är ute och leker i solen. Men hon är hemskt osugen på att gå ut på kvällen och morgonen när det är minusgrader. Vi får väl köpa ett sånt där täcke till henne, hon har ju knappt någon päls.
