Kategori: Döden

Kategorier
Döden Kor

Hejdå Mållan

Idag slaktade vi Mållan.

Hon hade en hemsk juverbakterie som låg och lurade, som vi inte lyckades bli av med trots flera behandlignar. Jag ville inte att kvigorna ska smittas av bakterien, och dessutom vet man aldrig när Mållan kan bli sjuk av den, så det var slakt som gällde så snart Runar var stor nog att klara sig utan henne.

Slaktaren kom till gården imorse, Mållan klev ut på gårdsplan och fram till en hink med kross, sen var det slut. Hon dog bokstavligen med huvudet i en hink med kross. Hennes liv kunde inte ha slutat på ett bättre sätt.

Det känns också bra att hennes sista år blev fint på alla sätt. Förra hösten var jobbig när hon var sjuk av juverbakterien och vi var tvugna att ge henne sprutor som hon var paniskt rädd för. Men sen fick hon en fin dräktighet, en enkel kalvning och en härlig tid med sin kalv. Jag fick också mjölka ordentligt i flera månader.

Det är inte kul att slakta sina djur, och det ska det inte vara. Jag gruvar mig alltid inför själva slakten, men så fort skottet gått av så slappnar jag av. Nu är det klart!

Kategorier
Döden Får Grisar Livet

Hejdå killdjuren

Hos oss bor nästan bara tjejdjur. Killdjur är jobbiga att ha – ofta blir de bråkiga med åren, och så måste man ha dem åtskilda från tjejerna för att det inte ska bli barn jämt och ständigt.

Undantaget är hönsen, hos dem får det gärna bo en tupp som tar hand om damerna och beskyddar dem, och förstås befruktar äggen (men det gör ju inget så länge hönorna inte ruvar på dem). En hönsflock mår bra och känner sig trygg av en tupp (eller för den delen en ledarhöna).

Bob jobbar fortfarande hos Pia och Peggy som synes ovan, så han får gå kvar över tiden för nästa brunst också för säkerhets skull. (Bilden är från en påsättning den 11 januari, så om det tar sig kommer Pia att grisa runt den femte maj – mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.) Om några veckor får Bob åka till slakteriet och så hamnar han på grillen i sommar.

Baggen Ymer var en elak jävel. Eller han gjorde ju bara sitt jobb egentligen, men han stångade mig så jag hade ont i flera månader. Annars var han sådär lite överkelig som killdjur ofta blir faktiskt, kom och gnuggade sig mot en och ville bli kliad. Problemet var bara att han stank så att man fick lägga alla kläder i tvätten om man gosat med honom.
Ymer slaktades härom dan av Jonathan och hans arbetskompis som är jägare. Hans liv fick sluta på bästa tänkbara sätt för ett djur – han blev ledd åt sidan och så pang var han död, innan han ens hade hunnit fatta misstankar.

Det där med slakt har jag nästan vant mig vid. Inför själva dödandet har jag alltid lite ångest, men sen går det snabbt och odramatiskt och jag tänker efteråt att det inte var så farligt. Just nu kokar jag hundmat av Ymer, skinnet ligger saltat och väntar på att frysas in och skickas med nästa års leverans till garveriet.

Kategorier
Döden Gnäll Katastrofer av mindre eller större omfattning Kor

Vilken vecka

För mig är det ingen större skillnad på heg och vardag – är det helg så är barnen hemma också, det är väl det. Så fredagar är inte så speciella för mig som de är för folk med vanliga jobb, men nu känns det ändå skönt att den här veckan är slut! Den har känts lite såhär:

De här två döda mössen låg utanför vår ytterdörr i säkert två dagar. Välkomna hem till oss liksom.

Här är veckan som är anledningen till mitt gnäll:

Måndag: död och förstörelse.
Det blåste som fan. Delar av vårt ladutak blåste av. Vi körde sista gänget med lamm till slakteriet. Stackars Mållan som är så spruträdd fick en spruta.

Tisdag: mer död.
Melissa slaktades och lämnade en stor blodpöl på gårdsplan. Mållan fick spruta. Det är jobbigt att sätta fast henne och ge henne sprutan för att hon får sån panik.

Onsdag: missförstånd och misshandel.
Jag gick upp klockan fem och åkte med Bodil till veterinären för kastrering. När jag var nästan framme ringde Jonathan och berättade glatt att Bodil spytt på natten. Såklart ville de inte söva henne då, så jag fick åka hem igen. Vi sprutade Mållan igen.
Jag föll handlöst baklänges när vi skulle rulla in en torvbal i ladan och satte mig pladask på kanten av en lastpall och fick århundradets största blåmärke på röven.

Torsdag: spruta och knäppis.
Mållan fick sin sista spruta! Men det jobbigaste i torsdags var att åka och köpa en hövändare hos en riktigt skum person som pratade väldigt mycket om att han fått morfin en gång och råkat säga att han skulle skjuta Stefan Löfven, och då hade poliser stormat hans hem…

Fredag: tandis.
Jag drog ut en visdomstand. Som tur var visste jag inte när jag åkte till tandis att den skulle dras ut, det bestämde vi där. Tycker det är superläskigt att dra ut tänder, men tandläkaren och sköterskan var snälla och sa åt mig att andas lugnt och att allt skulle gå bra. Och det gjorde det!

Men nu tar vi helg! Ikväll blir det fredagsmys och imorgon vaknar vi till beskedet att Joe Biden vunnit valet i USA och världen kan bli lite lite mer normal mitt i allt det onormala. Eller hur?

Kategorier
Döden Kor

Hejdå lilla Melissa

Melissa var grannens kviga som jag tog hand om tillsammans med Mållan och Linda. Hon var knasig och hispig och gick absolut inte att binda upp – och därmed inte att hantera. Vi tänkte att hon kanske skulle lugna sig när hon fick en kalv, men när hon fick missfall kände vi att hon inte var något att satsa på ändå.

Hon fick följa med Mållan hem till oss som sällskap ett tag, men igår kom slaktaren.

Vi släppte ut Melissa på gårdsplanen, och hon hann precis få syn på den framställda krosshinken och – föreställer jag mig – tänka: ”ooh, kornkross”, så var det slut.

Slaktaren tog med sig hennes kropp, och kvar i gruset låg en blodpöl. Det kändes hemskt och ganska sorgligt faktiskt. Hon var väldigt söt och gullig trots allt Melissa. Men knäpp.

Kategorier
Döden Får

Hejdå lammen och Bella

Igår kväll lastade vi 13 lamm och Bella i grannens hästtransport och körde mot slakteriet. Vi känner oss alltid lite sorgsna när vi gör det, och den här gången en extra mycket eftersom Bella fick åka med.

Bella var vårt första goselamm, hon var så otroligt söt när hon var liten, titta bara:

Och hon var den fösta tackan född på gården som lammade. Men det var något knas med henne. Båda hennes lamningar har varit krångliga, och på slutet blev hon halt utan att vi kunde förstå vad det var – vi hittade inget fel varken på benet eller klöven eller någon annanstans. Så det var ändå rätt beslut.

Det värsta är att ta in dem i transporten när man ska åka hemifrån, de är så nyfikna och går självmant in för att kolla vad för kul som ska hända. Sen när vi väl kommer fram till slakteriet känns det okej ändå, lammen går själva ut ur transporten in i en egen box där de sover över natten, och redan innan vi har åkt har de käkat lite hö och lagt sig till ro och idisslar.

Men jag tänker att det ändå är bra att det känns lite att slakta sina djur. Även om man vet att de haft ett lyckligt liv – ska man nu äta kött så är det här det allra bästa – så dödar man dem faktiskt. Det är ju nåt fel på en om man inte reagerar på det alls.

Kategorier
Döden Grisar Självhushållning

Grisslakt

Grisarna äter oss ur huset! Så det var hög tid att två fick åka till slakteriet. Nu har vi fyra kvar som får gå och växa på sig, två till slaktar vi inför julen och de sista två, Pia och Peggy, kommer få gå kvar och träffa galten.

Igår kväll backade vi till vår hemgjorda djurtransport som vi kan dra med fyrhjulingen, och lockade grisarna med bröd.

Alla var intresserade!

När de två största grisarna, två kastrater, var inne i transporten och stod och mumsade så stängde vi och rullade hem.

Grisarna fick vara i fårens gamla vinterstall över natten, och det gillade de eftersom de älskar att böka i djupströbädden!

På morgonen kom en kompis med sin hästtransport och körde grisarna till ett slakteri i närheten. Jag tycker alltid det är lite jobbigt att skicka djur till slakt, men jag tänker att de har ett riktigt bra djurliv in i det sista.

Nu blir det fint kött, korv, bacon och leverpastej! Hurra ändå!

Kategorier
Döden Höns Katastrofer av mindre eller större omfattning

Massakern i hönsgården

Vi tar en bild på Bodil från kvällspromenaden istället för bilder på lemlästade höns.

Näe hörrni, 2020 är ett äkta skitår. Igår morse klockan halv fyra väckte Jonathan mig och sa att räven varit hos hönsen. Den hade tagit med sig sex stycken, lämnat två skadade och resten döda, utspridda i trädgården. Vi fick nacka en direkt och gå runt med sopsäck och samla lik.

Den sista stackaren som satt i hönshuset och darrade verkade okej tyckte vi först. Hon åt och drack och värpte till och med. Men hon kunde inte lyfta på huvudet, något hade gått sönder när hon blev biten över nacken. Vi fick ta bort henne också.

Så nu är det mol tyst i hönshuset och trädgården. Vi har inte varit utan höns sen vi skaffade dem för fem år sen. Det känns verkligen tomt.

Men! Vi lånade kläckaren av Jonathans kompis igår, beställde avelsägg som hämtas idag, och om två veckor kan vi hämta hem några värphybrider! Och vi passar på att renovera hönshuset och stängslet medan det är tomt.

Det blir nog bra till slut. Men otroligt tråkigt på alla fina kycklingar vi hade kläckt fram, som blivit stora och nästan var värpklara…

Kategorier
Döden Livet

Vi fångade en räv

När jag och Jonathan var i fårhagen utbröt tumult i skogsdungen intill. Bodil var inblandad, det frästes och morrades och tumlades runt. Vi rusade dit, och där stod Bodil över en räv! Titta vad fin den är!

Vi höll undan Bodil och ringde på barnen så alla fick komma och titta på honom, han var så söt! Men när vi släppte honom visade det sig att han hade ett skadat ben – troligen var det därför Bodil fick fatt i honom. Grannen fick komma och skjuta honom.

Vi har sett en räv halta omkring uppe vid vägen ibland, kanske var det han. Jag har tyckt så synd om den. Men så är det ju för vilda djur, de bryter ett ben, de haltar omkring tills de återhämtar sig, eller svälter ihäl eller dör av skadan. Hur som helst, den här herren lider inte längre i alla fall!

Bodil blev biten i nosen men inte så farligt. Hon var väligt missnöjd med att bli avbruten, och när räven sen bet Jonathan i armen (genom jackan, det gick bra) så ville hon förstås störta fram och rädda honom.

Kanske känner Bodil och räven redan varandra … troligen har de känt doften av varandra, kanske har Bobo jagat honom förr, vem vet vad hon gör när hon brakar runt i skogen i mörkret på kvällspromenaderna.

Om ni vill se en liten film på räven så titta på Lilla Ekens instagram!

Kategorier
Döden Får

Hejdå Rut

Något knas var det med Rut. Båda hennes lamningar har varit svåra, hon har fått dödfödda och missbildade lamm och så har hon haft svårt att repa sig efter digivningen. I år gick hon inte upp i vikt utan blev istället svagare och drog sig undan under sommaren. Vi bestämde redan i våras att vi skulle slakta ut henne, efter den hemska förlossningen med två döda och så Överlevaren som var så svag. För några veckor sen tog vi hem henne till stallet så hon fick vila och äta i lugn och ro. Hon fick bo med Överlevaren som var nykastrerad och under uppsikt.

I fredags var det dags. Jonathans arbetskompis som är jägare och hjälper oss med slakt kom hit klockan sju på morgonen. Jag gick in i stallet och kliade henne lite och då kändes det lite hemskt att hon skulle dö, men så fort det var gjort kände jag mig bara lättad. Det var skönt för henne att slippa eländet.

Kategorier
Döden Grisar Livet

Läget hos grisarna

Den observante läsaren noterade att Diana låg på tallriken redan i förra inlägget – hon åkte till slakt i måndags.

Det gick lugnt och fint till, vi öppnade djurtransporten och ställde in mat, och Diana gick in utan att tveka. Sen fick hon mer mat och ägnade hela resan till slakteriet några kilometer bort till att äta. Även där verkade hon lugn och inte alls stressad när hon klev ur transporten och in i en box.

Monika är nu ensam i några dagar innan kultingarna kommer. Och det är inte långt kvar! Nu har magen sjunkit ner, juvret fyllts ordentligt, bröstvårtorna är stora som sugproppar. Om vi har räknat rätt på hennes brunster så kommer kultingarna på onsdag! Då är både jag och Jonathan på jobbet, men grisar brukar inte behöva assistans… (Men vi kan också ha räknat fel och då är det mycket längre kvar, svårt att veta på en förstföderska där det inte syns lika tydligt när det är dags.)

Vi ska bygga en mindre inhägnad av lastpallar runt stian, så att inte en nyfödd kulting vimsar iväg i hagen och fryser ihjäl – det är ju Monikas första kull så det är inte säkert att hon har full koll från dag ett. Och så ska vi ge Monika nytt hö att bädda med. Ett tydligt tecken på att grisningen är på G är att suggan/gyltan börjar bädda i huset. Så gör ju får också, fast de står mest och sparkar/skrapar i djupströbädden.

Så spännande med kultingar! Hoppas Monika låter oss gosa med dem. Hon är en snäll gris, och vi är ofta i hagen och gosar med henne nu så att hon ska känna förtroende för oss.