… så mognar fem liter jordgubbar, en kalkonkyckling blir svag och dör (det kvarvarande syskonet står och piper förtvivlat), grisarnas pöl blir en sjö tack vare ny pump, hönsen rymmer till finsidan av trädgården och lägger kryddland, rabatt, smultronland och rosor i ruiner… Ja och så börjar det regna!
Jag har varit i Dalarna på jobb, och det var kul, men det var så skönt att komma hem! Idag ska jag upp till grannen och hjälpa till vid klövverkningen (”nagelklippningen”) av hennes fina kossor. Sen kanske man ska koka lite jordgubbssylt? Äntligen har vi så mycket gubbar att vi inte hinner äta dem!
PS. Det här med kalkonen. Så trött på kalkoner nu. Kanske borde vi köpa några vuxna kalkoner och låta dem ruva och ta hand om sina sabla ungar själva?
Det går inte så bra för stackars Agneta, som vi fällde ett träd över i vintras, och som sen fick missfall. Vi tyckte att hon var på bättringsvägen – hon stapplade fortfarande lite men gick med flocken och betedde sig som vanligt. Vi kunde inte identifiera några skador på henne, så vi tänkte att hon hade knäckt ett revben eller så, det gör ju ont länge men läker av sig själv.
Men för några dagar sen blev hon plötsligt drastiskt sämre. Hon kunde inte stödja på höger framben utan hoppade omkring på tre ben helt plötsligt. Vi fattar ingenting! Vi har känt igenom hela benet noggrant och jämfört med det andra frambenet – ingen svullnad eller ömhet eller värme någonstans, inget verkar vara brutet. Vi har detaljgranskat klöven, inga skador eller någon vass tagg. Vi har klämt och tryckt på skuldran och ryggen, hittar ingenting och hon reagerar inte som att det gör ont på något särskilt ställe heller.
Så nu vet vi faktiskt inte vad vi ska göra mer. Pratade med en veterinär som tyckte att vi kunde ge smärtstillande och avvakta ett tag, men vad väntar vi på egentligen? Hon har fått smärtstillande under helgen och det verkar inte hjälpa alls. Även om hon inte visar några tecken på att hon har ont – hon ser ut som vanligt och äter som vanligt – så kan hon ju inte gå! Hon ligger mest på olika ställen, och vi får gå dit med hö till henne.
Så nu har vi bestämt oss för att skicka Agneta till de sälla jaktmarkerna (vilket inte låter som ett härligt ställe för får – de sälla betesmarkerna kanske?). Det känns hemskt, det var ju vi som orsakade hennes lidande från början, och det blev ingen kul sista tid i livet för Agneta. Samtidigt har vi gjort vad vi har kunnat, och det känns också som en lättnad att hon slipper må dåligt. Vi har lånat en bultpistol av grannen, ikväll kommer Jonathans arbetskompis och hjälper till vid slakten.
Och imorgon beräknas de första lammen komma. Livet och döden i fårhuset.
Edit: Nu är slakten avklarad, det gick lugnt och bra, och inga fel hittades på henne, inga frakturer, inga organ som var trasiga eller muskler som var avslitna. På nåt knäppt vis känns det skönt.
Det gick bra för Agneta, hon verkar nu helt återställd tycker jag. Men det gick inte så bra för hennes lamm, sorgligt nog.
Vi slutade ge smärtstillande förra helgen, och efter ett par dagar när det gått ur kroppen och hon fortfarande verkade okej kunde vi andas ut lite – men flytningarna fortsatte, så vi väntade ju bara på att hon skulle kasta.
Och det gjorde hon. I torsdags ringde Jonathan när jag var i Stockholm och jobbade, han hade hittat en blodig klump i djupströbädden. Det kändes så hemskt att det var vårt fel att lammet dog! Visserligen konstigt att det gick flera veckor mellan olyckan och kastningen, men det känns ju väldigt osannolikt att det skulle bero på något annat ändå.
Men sen tänkte jag: det är ju vi människor som är sentimentala och tänker att hennes barn dog. Agneta själv har aldrig lammat innan, hon visste inte vad som hände (även om hon förstås var stressad och det var jobbigt för henne), hon går inte runt och sörjer sitt döda lamm och kommer inte tycka att det är orättvist att de andra tackorna får sina om en månad.
Och efter att hon hade kastat blev hon sig själv, pigg och ”med”, helt som vanligt. Så det var ju en lättnad. Nästa år får hon träffa baggen igen.
Ibland är det så svårt att vara djurägare. Det är så svårt att veta om man gör rätt, och är man nybörjare kan man inte direkt lita på sin magkänsla.
Fåret på bilden har inget med texten att göra.
Det är alltid en avvägning när ett djur mår dåligt – tillkalla veterinär, avvakta, avliva? Om man kunde se in i framtiden, det vore så skönt! Om jag kunde veta att Agneta skulle beta på välkomstbetet med två pigga lamm i april. Eller om jag kunde veta att hon inte kommer bli bra. Ja då skulle jag ju veta vad vi skulle göra!
Agneta fick ju ett träd över sig förra helgen. Sen dess har vi haft henne installad, med Bella som sällskap, för att kunna övervaka henne. Vi har konsulterat en vän med koll som tyckte att så länge hon äter och dricker så är det okej. Självklart har hon ont efter en sån jättesmäll, men hon borde inte vara allvarligt skadad eftersom allmäntillståndet ändå är gott. Att en tacka skulle kasta, dvs få missfall, efter trauma hade vår vän aldrig varit med om.
Och Agneta åt och drack, idisslade, kissade och bajsade och blev långsamt bättre – rörde sig mer, reste sig direkt när man kom in i stallet. Piggare i ögonen och öronen vända rätt ut som en vingmutter.
Men i förrgår upptäckte jag att hon fått en brun flytning. Inte bra såklart. Hon hade också feber. Kisade med ögonen, öronen slokade lite. Så troligen håller hon på att kasta ändå.
En kastning sköter tackan själv, man behöver inte göra något mer än att låta naturen ha sin gång och förstås hålla koll på allmäntillståndet, det säger alla vi har pratat med. Men det händer inget mer, hon har en flytning, verkar besvärad, hon har lite feber. Men inga värkar, hon krystar inte, det kommer inte ut några döda små lamm.
Vi har efter konsultation med tre olika veterinärer valt att avvakta och ge henne smärtstillande. Så nu är hon pigg och äter med god aptit.
Men. Hon kan ju inte gå på smärtstillande hur länge som helst. Vi väntar några dagar, men vad gör vi sen? Ringer hit en veterinär för flera tusen som kanske inte kan göra något? Tar fram bultpistolen, fast kanske i onödan? Låter henne vara tills hon dör eller blir frisk?
Vi vill självklart inte att hon ska lida. Att det dessutom är vårt fel att hon har det såhär känns ju fruktansvärt (hon skulle ju rent teoretiskt kunna kasta av en annan orsak än olyckan, men det känns ju ändå väldigt osannolikt).
Det är ens ansvar som djurägare att se till att djuren har det bra. Och när man inte kan erbjuda ett bra liv är det också ens ansvar att avliva djuret som lider. Men när vet man?
I dag slaktade vi julegrisarna. Två av de tre smågrisarna, de som visat sig minst tama, slaktades idag. Jag har inte fotat så mycket men jag tror ändå att de flesta av er inte vill se.
Vid nio i morse kom Jonathans arbetskompis som är jägare över för att hjälpa oss. Vi hade stängt in smågrisarna i lilla stallet och tog ut dem en i taget. Bultpistol och så avbloda. Jag var inte med hela tiden, men tyckte ändå inte det kändes så farligt faktiskt. Grisarna var glada och nöjda in i det sista, och så pang bom klart. Det måste ju vara det bästa ändå, även om det såklart är lättare på ett sätt att skicka dem med slaktbilen och få tillbaka dem vacuumförpackade och uppmärkta.
Men jag gillar också att vi gör det själva, vi klarar oss själva. Nu hänger grisarna i ladan i några dagar innan vi styckar dem och rimmar skinkorna. I kylen ligger levrarna som ska bli leverpastej.
PS. Ibland när jag skriver såna här grejer kan jag liksom inte fatta att det är jag som gör det. Att det är JAG som lever det här livet och skriver blogginlägg om grisslakt. Det är märkligt hur livet blir. Absolut inte som man trodde – men BRA.
Den första december är det dags för grisslakt! Det blir lagom för att rimma skinkan den åttonde, vilket blir lagom för att den ska bli klar till jul.
Jag tänkte göra leverpastej också, barnen är galna i det! Antingen blir det succé eller så känns det väldigt äckligt… Vi får se!
När jag sa till Jonathan att jag gärna ville ta vara på… så avbröt han mig och sa med uppspärrade ögon: BLODET? Men nej, palt och blodpudding skippar vi. Vi är inte där än.
Men vi kanske lämnar in några bitar för rökning? Alla gillar bacon väldigt mycket och det vore ju helt galet att köpa bacon när vi har hemslaktat griskött!
Lilla My var vårt hispigaste får. Hon blev rättså tam med tiden – eller så tam att hon inte la benen på ryggen när hon såg en i alla fall. Men i alla situationer när fåren behövde hanteras (klippning, itutning av avmaskningsmedel) var hon ett nervvrak, hon störtade hit och dit och försökte komma undan, och skapade stor oro bland de andra i flocken – de är ju flockdjur, springer en så springer alla för säkerhets skull. Så till slut orkade vi inte med henne, och hon hamnade här:
I den här ljuvliga måltiden där allt (utom hummusen) kommer från gården; kött, betor, potatis, grönkål, zucchini, örter… mmm…
Fårköttet var milt i smaken – trodde att det skulle smaka mer än lammkött, men det var snarare mer neutralt. De som käkat tacka säger att det är mört och saftigt, mycket bättre än lamm. Men vi gjorde färs av hela Lilla My ändå eftersom det är det vi använder mest. Nu har vi 14 kilo i frysen! Sån lycka.
Natten till igår var vi uppe varje timme och tittade till tackorna, eftersom jag menade att flera hade börjat få värkar. Inget hände på hela natten, mer än att vi blev vimmelkantiga av trötthet. Dagen gick, och kvällen, och Rut började få värkar. Vid fyratiden i morse bestämde jag mig för att gå in och känna efter, hon hade brunt slem vilket kan betyda ett dött foster som hon inte kan krysta ut själv. Efter mycket om och men – och nära tårar för min del, kom den lille succén Otto ut!
Han var pigg och levande, men efter honom kom en liten, död och lätt missbildad tvilling.
Rut slickar på och pratar med lille Otto och låter honom dia, och snart glömmer hon att det fanns ett syskon.
Det var första gången jag gick in i en tacka! Nu var det ju inget felläge egentligen, men gud vad svårt det var att få ordning därinne! Först måste man vara säker på att alla kroppsdelar man vill ha ut först – dvs framklövar och huvud – tillhör samma lamm, sen ska man få med sig klabbet ut – fattar inte hur det ska gå till egentligen. Hade typ gett upp när Rut själv krystade ut Otto. Nåväl, nästa gång känns det inte lika läskigt att gå in i alla fall!
Nu har jag tagit en dusch och slängt alla lamningsgeggiga kläder i tvättmaskinen, ätit en macka och druckit lite kaffe – nu ska jag sova en stund innan jag går ner och kollar läget i stallet!
För två veckor sen skickade vi baggarna till slakt. Det kändes lite sorgligt faktiskt, de var så tama och tillgivna och fina (utom Lars som hade blivit en riktigt jobbig jävel som alltid skulle stångas).
Jag är glad att jag inte var hemma när slaktbilen kom – och barnen var hos kompisar. Jonathan sa att lammen följde med honom upp i djurtransporten utan problem. När de kulle åka stack han in handen mellan spjälorna, och då la de nosarna mot hans hand 🙁
MEN! Våra baggar har haft ett väldigt lyckligt liv, och det känns bra att äta upp dem. Riktigt goda och fina var de också – vi fick näst högsta klassningen på köttet!
I år blev det ju inga mängder direkt, vi slaktade bara fyra baggar. MEn nästa år blir det mer! Min målbild är att jag ska stå på Bondens marknad i Stockholm och sälja honung, grönsaker, fårskinn och lammkött. Så mysigt!
Eller det gör vi ju inte, men om civilisationen skulle gå under skulle vi ligga risigt till. Bättre än den som bor i lägenhet i stan, som bara har balkongblommorna att äta när frysen är tömd, men ändå. När vi nackade tuppen och en höna härom veckan funderade jag på mängden energi vi gör av med när vi nackar, skållar, plockar, tar ur och tillagar djuren, jämfört med mängden energi de ger oss när vi äter dem. Min gissning är att vi går back!
Ursäkta den usla bilden – det var mörkt och jag har tappat bort laddaren till kameran så jag fotar bara med mobilen. Men njut av det skarpa mönstret på duken och vara glad att slafset i bakgrunden är blurrigt!
Såklart är det ju en vanesak, det var bara andra gången vi tog tillvara hönsen vi nackade. Och det var första gången Jonathan tog ur – jag skar mig i fingret när jag flådde tuppens ben så han fick ta över.
Men det gick alltså en hel kväll till en middag (hönan var så mager så den sket vi i till slut när vi inte lyckades ta ur den ordentligt, men tuppen var fet och fin så han blir en coq au vin tänker jag)!
Så tradigt att vara nybörjare.
PS. När man tänker efter var det väl så här de levde på landet förr (förutom att de såklart var mycket bättre på att hantera slaktade höns) – man åt, sov eller jobbade för sin överlevnad. När vi lägger en hel kväll på en sabla tupp är det ju tid från Netflix i soffan som försvinner. Konstigt vilken utveckling mänskligheten har tagit ändå.
