Kategori: Får

Vi tog in tackorna från sommarhagen till stallet när de skulle klippas för några dagar sen, och det var en pers. Allihop sprang glatt efter mig när jag sprang ut ur hagen med hinken, men sen vågade de absolut inte hänga med in i stallet.

Här tvekar de, vänder…

… och springer i full karriär tillbaka ut på gårdsplanen.  Det visade sig att rätt metod varken var att locka med hink eller försöka mota/fösa dem i rätt riktning, utan att ha is i magen och låta dem gå och beta en stund, gosa lite med dem, för att sedan långsamt förflytta sig mot stallet. Det funkade! De blev nyfikna och följde med in till slut.

Här står de nöjda och nyklippta och mumsar hö. Men vi bestämde oss för att inte släppa ut dem i sommarhagen igen utan ta träckprov, avmaska och skicka ut dem i vinterhagen direkt, för att slippa behöva göra om hella flyttkarusellen.

De hade knappt några parasiter alls visade det sig, så vi behövde inte avmaska. Däremot visade det sig vid klippningen att Lilla Mys juver fortfarnde var fyllt, det vill säga Bella diar fortfarande! Hon är alldeles för stor för det, plus att Lilla My måste vara i form till betäckningen, så vi bestämde oss för att skilja mor och dotter åt för ett tag.

Idag släppte vi ut tackorna i vinterhagen och tog upp tacklammen, Agneta och Bella, till oss i trädgården. De får gå här tills efter betäckningen – de är så små tycker vi, så vi väntar med att betäcka dem till nästa säsong. Många betäcker årslamm, och vi var i valet och kvalet, men när vi såg hur små de var utan päls bestämde vi att de får vänta. Särskilt Agneta är tunn över baken, men hon har ju en tvilling, Lars. (Bella hade Ulla, men hon dog ju efter en vecka.)

Bella är så otroligt söt och tillgiven, hon är verkligen min favorit. Se så kolsvart hon är egentligen, när den bruna solblekta ullen åkte av!

Nu går Bella och Agneta runt i trädgåren och är ängsliga, de bräker förtvivlat efter sina mammor (som går i hagen 40 meter bort och ignorerar dem, kanske lättade över att äntligen få vara ifred) och efter oss, så fort vi visar oss. Bella gråter mest. När jag stod i köket fick de syn på mig genom fönstret och började bräka väldigt upprört (Jonathan hörde att de sa: ”vi är för små för att vara ensamma!”). Nu går de därute i mörkret och ropar, det är lite hjärtknipande faktiskt. Hoppas de vänjer sig snabbt.

I förrgår kom fyra nya får till vår flock, jättefina gotlandstackor! De är så annorlunda än våra andra får, de har långa ben och långa halsar och rör sig så graciöst. De är inte tama direkt, men ändå mycket, mycket tamare än suffolktackorna var när de kom. Nu går de i trädgården i några dagar tills vi har tagit träckprov och avmaskat dem. Och så kan vi passa på att få dem lite tamare.

Gotlandsfår ger ganska mycket kött och fantastiskt fina fällar, men vi har också hört att de ska vara rymningsbenägna. Nyfikna är de i alla fall!

Sirpa och Ripa, våra svärdsjöfår, är så himla fina. De är tama och tillgivna och lugna och snälla på alla sätt. Vi köpte ju dem för att de skulle hjälpa oss att få de andra fåren att förstå att vi inte var dödsfarliga, och de har verkligen varit en tillgång till flocken.

Men de är också rätt besvärliga – tappar i hull hur lätt som helst och har inte tillräckligt med mjölk till sina lamm (vi fick stödmata Ann-Britt). De är helt enkelt hopplösa att ha i en besättning inriktad på någon slags produktion…

Vi ville inte slakta dem, men vår granne kunde tänka sig att köpa dem! Så nu går de uppe hos henne, där får de en fin pension!

Vi satte halsband på dem ifall vi skulle behöva koppla dem, men de gick med oss hela vägen. Sirpa har Bodils snygga nithalsband!

Igår kväll släppte vi äntligen ut fåren i sommarhagen. Så härligt att se dem beta och beta efter den här långa gräslösa våren. De har snaggat hela gräsmattan och även satt i sig en ros, en vinbärsbuske och delar av en pion under de dagar de var i trädgården.

De är så söta, för de tyckar att det är jätteläskigt i den nya hagen! Vi trodde att de skulle störta ut och ta den i besittning, njuta av friheten – hagen är jättestor – men de håller sig i hörnet här närmast oss. På andra sidan vägen ligger vinterhagen, som de står och glanar längtansfullt mot. Så går de och betar en stund och sprider ut sig lite, men så ”händer” något (dvs någon får för sig att det händer något farligt), och alla rusar tillbaka till hörnet och hoppas på att bli räddade ut ur den skitfarliga hagen.