Kategori: Får

Varje morgon när de andra har stuckit tar jag en sväng till djuren och fyller på mat och vatten och kollar läget. Jag fastnar ofta hos fåren. Det är så mysigt att sitta och titta på dem när de äter.

Just nu står de i olika boxar i stallet inför lamningen, och Affe är satt bakom galler för han bökade så mycket med tackorna. Oftast hamnar jag hos Sirpa och Ripa som inte tackar nej till lite gos – tvärtom, de tigger aktvt gos! När de har ätit färdigt kommer de fram och lägger huvudet mot mitt ansikte och vill bli klappade och kliade.

Ja, sån är jag nuförtiden. Jag pratar med fåren också, med en jättekonstig röst.

I förra veckan var jag på lamningskurs och blev uppskrämd med allt otäckt som kan gå fel under lamningen. Bland annat fick jag öva på att stoppa in handen (och armen!) i en fårlivmoder av plast och rätta till ett gosedjurslamm som låg fel. Otroligt svårt att känna vad som är vad när man inte ser nåt. Jag skulle vara rättså skärrad om jag behöver göra det i verkligheten. Om det dessutom är tvillingar… Gulp alltså! Sirpa är jättetjock så hon kanske till och med väntar trillingar?

De allra flesta lamningar går ju bra, men det gäller ju att veta vad man ska göra om det inte går bra… Vi har tre stycken förstföderskor – Lilla My, Annika och Felicia – och dessutom är inte suffolk kända för sina goda modersegenskaper direkt. Våra två svärdsjöfår Sirpa och Ripa har lammat flera gånger och är mycket goda mödrar, men de tappar hull hur lätt som helst och har förmodligen inte mjölk nog åt lammen.

Över huvud taget är det jobbigt första året med något nytt tycker jag, när man är helt utelämnad till vad andra säger om hur allt ska vara. När Bodil var valp hade jag hela tiden lite ångest över att vi inte tränade henne tillräckligt, att hon inte fick leka med andra hundar tillräckligt ofta, och en massa andra olika saker som folk hade sagt till mig var superviktigt. Men hon blev ju jättefin! Det tar ju ett tag innan man vågar lita på sig själv – och be andra om hjälp när man tycker det behövs.

PS. Den 19 mars är due date för fåren om vi har räknat rätt!

Nu har fårklipparen Oskar varit här och skalat fåren. Man känner ju inte igen dem! De ser ut som helt andra varelser utan pälsen. Och de känner inte igen varandra heller utan började stångas och tjafsa direkt. Affe blev glad över alla ”nya” tackor och började genast försöka betäcka. Jösses alltså, de är inte smarta direkt. Men hemskt söta!

Annika står nyrakad och förvirrad i bakgrunden medan Lilla My blir klippt.

Lilla My. Så liten hon blev!

Här ligger Affe. Han ser verkligen skum ut utan päls.

Han fick behålla en liten skäggtofs. Och Felicia, längst till höger på bilden nedanför, fick behålla en polisong:

Det gula är ullfett, som tydligen börjar bildas såhär års och blir mer och mer framåt våren.

Sen var det Sirpas och Ripas tur:

Här står Sirpa och tar emot kli på sin ullbefriade kropp! Det måste vara så skönt att bli av med all den där tunga tjocka ullen. Nu får de vara inne i stallet ett tag så de inte fryser, och så vi kan hålla koll på att de äter ordentligt. Alla såg fina ut i hullet sa Oskar, och det var skönt att höra. Suffolktackorna var inte för feta, och det är bra för då kan lamningen bli komplicerad eftersom lammen blir för stora. Svärdsjötackorna var tillräckligt feta, och det är bra för att om de är för spinkiga blir de svaga och ger ingen mjölk (de har troligen ändå för lite) och kanske repar de sig inte igen efter lamningen.

Ullen är otroligt skitig och tovig eftersom de inte blivit klippta på länge. Sirpas och Ripas ull ska vår granne Kristina isolera ett hus med. Men om vi klipper dem två gånger om året kommer vi att kunna använda Sirpas, Ripas och Affes ull – jag skulle vilja göra garn och sticka grejer.

De mår bra tror jag! Nu kommer de galopperande allihop när vi går in i hagen – så som det ska vara! Sirpa och Ripa och Affe är tamast, men även Annika har blivit riktigt kelig och vill gärna bli kliad. Felicia äter ur handen med tvekan, men Lilla My håller sig fortfarande i bakgrunden – kan på sin höjd tänka sig att stoppa ner huvudet i en hink i förbifarten och nappa åt sig något gott.

De har en stor härlig vinterhage, och Jonathan har byggt så fint åt dem inne i stallet. Det ser så mysigt ut när de ligger och slappar därinne och tuggar hö när man kommer.

Vi hoppas att Affe har gjort sitt jobb och att de allihop är dräktiga nu. I så fall blir det lamm i slutet av mars! Ska bli så kul! Fast just nu oroar jag mig lite för att de ska få i sig tillräckligt med käk. De betar fortfarande en del, de har tillgång till hö, och vi försöker sticka till dem en näve kraftfoder varje dag. Men det är ju svårt att fördela rättvist när Affe och Annika nästan fäller en när man kommer med hinken, medan Lilla My inte ens vågar sig fram.