Igår flyttade vi alla tackor och lamm till sommarhagen. Så skönt! Där finns gott om bete som är bättre än allt kraftfoder i världen. Tackorna är lyckliga och käkar som galningar, lammen är lyckliga och rusar runt i den stora hagen, och vi är lyckliga över den minskade arbetsbördan. Nu behöver vi bara gå dit någon gång om dagen och titta till dem, fylla på vattnet och truga lammen på lammbaren.
Vi har nu sammanlagt 30 får i vår flock! De är så många! Känns fint. I höst efter slakten blir de 22 (om vi behåller Överlevaren). Nästa år lammar 14 tackor. Fett!
Nu går vi in i nästa fas, odlingen! Så himla taggad, jag har börjat rensa och förbereda trädgårdslanden och planera vad vi ska så i vilket land. Kan inte fatta att jag måste sitta vid skrivbordet idag och sen åka till Stockholm tre dagar i rad den här veckan! Vill bara ligga på alla fyra därnere och rensa. Det kanske är lite perverst på något vis, men jag gillar verkligen att rensa ogräs!
De olika fårraserna vi har är verkligen olika! Visst har det med individer att göra också, vissa är mer sociala och andra mer tillbakadragna, men man kan absolut se tydliga skillnader mellan raserna. Idag när jag var hos tackorna och lammen började ungtackorna ropa på mig från sommarhagen. Jag gick över till dem, och alla gotlänningarna sprang fram för att gosa (det vara bara det de ville tror jag, de hade gott om vatten och hagen är ju full med gräs).
Såhär ser det alltid ut: gotlandsfåren trängs och knuffas runt en för att få kli, Ingela (gotland/suffolk) står lite bakom, nyfiken men blyg, och Ylva (suffolk/finull) står längst bort och är harig. Att hon ens kommer så nära beror nog på flockinstinkten, hon vill inte bli lämnad ensam.
Och Vera, det här är hennes uppfattning om personal space. ❤️
Äntligen måndag och alla har åkt hemifrån! Jag gick upp och assisterade i morgonkaoset med gympapåsar, praolappar, hårborstning, allmän uppmuntran och avstyrande av diverse sammanbrott. Sen gick jag en sväng med Bodil och matade grisen och vattnade ungtackorna i sommarhagen (hurra, de har flyttat från trädgården!). Tvångsmatade lammen lite vid lammbaren (vi försöker få trillingarna att äta lammnäring ur en hink med nappar för att avlasta morsorna – de är inte intresserade) och släppte ut dem. Nu har vi alltså bara får på två ställen – ungtackorna i sommarhagen som sagt, där det redan finns bete så det räcker, och så tackorna med lamm i välkomstbetet. De får kraftfoder som behövs för mjölkproduktionen, och lammen får (tillgång till) stödmatning. Dessutom vill vi stänga om dem i stallet på nätterna eftersom Jonathan såg ett lodjur (!) för någon vecka sen.
Titta på den här lilla knasbollen, en av Ullis trillingar som föddes sist. De är så söta! Jätteöron, små huvuden och långa halsar. Ingen av dem har fått namn – det blir lätt så på slutet – har ni några förslag? Det är en grå tacka, en vit bagge (bilden) och en svartvitspräcklig bagge med svart runt ögonen som en banditmask 🙂
Morgonen fortsatte i husmoderns tecken – jag hängde tvätt ute. Älskar att göra det! Överlag gillar jag ju husmorssysslor, men detta är det mest romantiska jag vet och sammanfattar hela vitsen med att bo på landet; att stå där i fågelkvitter, humlesurr och hönskackel och skapa ordning och reda, och så doftar det ljuvligt att krypa ner i nybäddat med lakan som hängt ute. Körsbärsträdet blommar snart:
Sen tog jag ett varv i trädgården och vattnade överallt där jag försökt så nytt gräs efter förra sommarens katastroftorka och en del andra katastofer. Vete tusan hur det går – det står på paketet att sådden ska hållas fuktig under grotiden, men då skulle jag ju behöva vattna varannan timme? Jaja, här och där kommer det upp några strån i alla fall, och resten täcks väl av maskrosor eller något annat grönt ändå? Bar jord är ju inte naturens grej liksom. Vår gräsmatta är ganska vanskött, men såhär års är den riktigt fin! Nyss har de där söta gula små lökarna blommat över, som täcker hela gräsmattan. Nu blommar något blått, och så sticker det upp pärlhyainter här och där, och tulpanerna och påskliljorna är på G. Blir lika förvånad varje vår eftersom jag glömt bort vart jag petat ner lökar på hösten.
Här nedan syns inte vår vackraste plats i trädgården direkt, men inte den fulaste heller! Vår enda rabatt! Just nu blommar där några tulpaner, och senare kommer förhoppningsvis solrosor. Kanske petar jag er något mer. Här har jag också satt en massa hyacintlökar från i julas, så nästa år då?
Jag gick in och gjorde second breakfast och satte mig här, vid skrivbordet, för första gången på veckor:
Tog ur innerfönstren och öppnade, dagen till ära! Tuppen gal därute, jag är LYCKLIG över mitt liv! Vill inte ändra på något!
Idag ska jag göra undan lite administration som räkningar, fakturor, moms och tråk, så ska jag boka lite jobb och skicka en pitch på en rolig radiodokumentär jag har tänkt göra, och sen ska jag gå och titta till grannens kossa som ska lamma när som helst, eftersom hon inte är hemma idag (grannen alltså – kossan står i en box i lagårn).
Sen är det ju halvdag imorgon och ledigt på onsdag! Hurra! Och det är bara sex veckor till sommarlovet! Galet! Så många utropstecken nu!
Igår kväll fick Ullis äntligen värkar! Vi övervakade fram till klockan ett på natten, då det gått fem timmar och vi började undra varför det inte hände något. På med handsken igen och gå in och känna! Det här lamningsåret alltså, herregud.
Jodå, det var två lamm som ville ut samtidigt. Fick putta tillbaka båda och bestämma vem som skulle komma först, leta rätt på rätt ben och rätt huvud och dra ut. In igen och fiska ut nummer två. Pausa. Misstänkte en trea eftersom hon var så sabla stor, in igen, och visst, där fanns en till. Lägesrätta och dra ut. Stackars Ullis var helt slut! Men hon var så duktig med alla lammen, de var stora och superpigga och kutade i princip omkring efter en kvart. Vi var så lättade! Jag grät nästan.
Titta på de beniga små rumporna! De här tre ser jätteknasiga ut, stora men ändå spinkiga, jätteöron och långa halsar. Som rådjurskid!
Här är lamningen 2019 i siffror:
Sju lammande tackor 19 lamm, varav 17 levande Nio baggar och åtta tackor Fem tackor fick trillingar (gotlänningarna och Bella) Två fick tvillingar (Annika och Felicia) Fem förlossningar behövde assistans; fyra fellägen och ett jättelamm som behövde draghjälp En jätte – Goliat (Bellas) – och två pyttisar – David (Goliats lillebror) och Överlevaren (Ruts) En dödfödd och en svagis som dog snabbt, båda lite missbildade tror jag (Ruts) En veterinärutryckning mitt i natten – som räddade livet på både Rut och Bella och deras lamm (de flesta av dem)
Nästa år ska alla föda tvillingar I rätt position på utsatt dag (dagtid)! Så skönt det ska bli!
Nu är lättnaden och tacksamheten så stor! Jag ska städa, fixa i trädgården, sätta igång med trädgårdslanden, fråga mina barn hur de mår och så ska jag börja jobba igen!
Vi går fortfarande upp på nätterna eftersom Ullis inte har lammat än. Hon ser sprickfärdig ut – gissar på tre lamm – men kniper envist. Så varje kväll går vi ner det sista vi gör innan vi går och lägger oss, varje natt upp två gånger, varje morgon ner före frukost. Tre gånger om dagen serverar vi kraftfoder till tackorna med lamm som går på välkomstbetet, Ullis och Rut som går kvar i vinterstallet, och separat till de tackor som står i lamningsbox. Hö och vatten till båda ställena, och dessutom till ungtackorna som går på baksidan av trädgården – och hö är ju inte bara att servera, utan det ska släpas fram från logen först. Vatten och mat till hönsen, ta in ägg en gång om dagen. Grisarna får mat och vatten morgon och kväll och hö ibland.
Phu alltså! Detta är den mest intensiva perioden för oss. Så fort lamningen är klar och betet kommit igång så släpper vi ut alla får i sommarhagen. Då går vi dit och tittar till dem och serverar vatten en gång om dagen bara.
Bara veckor kvar! Solen skiner och det är nästan sommarvarmt, och det regnar inte en droppe – precis som förra året vid den här tiden… gulp ändå.
Avslutar med två bilder på Överlevaren, vad fin han är! Som ett litet gosedjur, verkligen pytteliten, men pigg och stark! Älskar honom. Funderar på om vi ska kastrera honom och ha kvar honom som sällskapsbagge, det är praktiskt att ha en sån.
Suddig, men det gulligaste ni har sett, eller hur?
I förrgår var jag i Stockholm och tog ett glas vin med en kompis, när Jonathan ringde och sa att det kom brunt slem ur Rut. Det kändes sådär, så jag åkte hem. När jag kom hade både Rut och Bella värkar, och vi avvaktade några timmar men inget hände. Till slut bestämde vi oss för att kolla efter hur det var fatt med Rut. Jag gick in och fattade ingenting! Kunde absolut inte förstå vad det var för kroppsdelar jag kände, eller det var ett huvud för jag hittade en mun, men sen fick jag inte ihop det och kände rätt snabbt att jag inte kunde lösa det. Vi ringde jourveterinären som kom vid fyratiden på morgonen.
Efter mycket om och med kunde hon dra ut ett dött, lätt missbildat lamm ur Rut. Det hade legat upp och ner, med huvudet och frambenen bakslagna, och när det är dött är det mycket svårare att få ut det eftersom det är helt slappt. Jag hade aldrig fixat det! Efter det döda lammet kom, efter ytterligare en lång stunds rotande därinne, ett litet svart, svagt men levande lamm. Och efter det ett magert litet vitt lamm som andades svagt och dog snabbt. Jag ägnade mig åt att försöka få fart på det svarta lilla lammet och försvara det mot Rut som, precis som förra året, blev helknäpp och sparkade och grävde som en galning på och runt lammet (det är en instinkt för att få upp lammet på fötter, men det ska förstås inte vara våldsamt), och på mig så jag blev helt mörbultad, samtidigt som veterinären tog en titt på Bella som haft värkar länge utan att det hände något.
Stackars Bella! Hon är så liten, jag tänker fortfarande på henne som ett lamm, kanske för att hon är född här på gården, men det är hon förstås inte. Men hon har en liten kropp, och hennes mage var inte så stor, så vi tänkte att hon nog bara skulle få ett lamm. När veterinären gick in – och Bella var så trång att hon först inte fick in handen – kände hon en klöv, och när hon tog om den med handen drogs den tillbaka in! Hon gick vidare och kände huvudet av ett jättelamm därinne! Veterinären drog, Jonathan höll i Bella, som skrek och brölade, stackarn alltså! Det var hemskt, men till slut fick de med gemensamma krafter ut JÄTTELAMMET som veterinären döpte till Goliat. Hon var svart och superpigg och såg ut som ett tvåveckors lamm. Helt groteskt, som en lillasyster till Bella. Och efter Goliat tog veterinären ut TVÅ lamm till, fina och friska och pigga. Herregud!!! Lilla Bella. Men alla lammen var pigga och Bella var så duktig med dem.
Jag fick stanna i stallet i flera timmar innan Rut lugnat ner sig såpass att jag kunde lämna henne ensam med lilla Överlevaren. Han är pytteliten! Väldigt svag, kunde inte dia, inte stå eller gå. Så vi har flaskmatat honom och gåtränat. Nu känns han stabil, kan ta några kliv och söker efter spenen. Så vi hoppas det ska lösa sig. Jag älskar honom eftersom jag har suttit så mycket med honom, så nu måste han klara sig!
Vilken pärs alltså, fyyy. Det har varit ett så konstigt lamningsår! Så många fellägen, och fyra av sex tackor har fött trillingar! Vi har aldrig haft trillingar förut.
Nu är det bara Ullis kvar som inte har lammat, håller tummarna för att allt går komplikationsfrtt för henne. Av kroppshyddan att döma väntar hon också trillingar.
Och nej, Rut kommer inte bli betäckt igen. Hon har fått sina två chanser, hon är en knasig mamma och hon har dessutom fått missbildade lamm två år i rad.
Mina favoritdagar är när jag och Jonathan är lediga tillsammans och jobbar på gården. Igår var vi det, och då fixade vi hos fåren. Vi gjorde en lammkammare där lammen kan gå in och hänga lite utan vuxna. Där har de eget hö, vatten och lammpellets. Och så fick vi svar på träckproverna – inga parasiter! Det betyder att vi kunde släppa ut lammen och deras mammor på välkomstbete direkt! Vi skyndade oss att bygga färdigt hagen och öppna till stallet.
Lille Kadabra tar emot gos.
Filijokus med sitt unibrow, sprallig och nyfiken!
Doris med Hokus, Pokus och Filijokus.
De olika syskongrupperna lärde känna varandra igår, men blev snabbt vänner. Det här är Hokus, Kadabra och så Pokus eller Filijokus i bakgrunden.
Den här känslan alltså, den är oslagbar (okej, ännu bättre när man har fött sina egna barn, men annars)! Jag sitter nyduschad i köket med en kopp te, tvättmaskinen går med blodiga slemmiga handdukar.
I natt födde Rudolf utan problem tre fina bagglamm, Abra, Kadabra och Alakazam. Men de var svaga, Alakazam kunde inte stå och Kadabra hade ingen sugreflex. Vi mjölkade råmjölk från Rudolf och gav dem på flaska (Kadabra fick vi sonda först). Tycker fortfarande de är lite vingliga och skumma, men alla är varma och torra och har magarna fulla med mjölk, och Rudolf pysslar om dem så fint.
När jag klev ut från stallet hade solen gått upp, och den värmde! Jag skjutsade barnen till bussen, tog en dusch och gjorde lite frukost. Nu sitter jag här och gottar mig åt att alla mår bra, för stunden i alla fall. Bella började stånka och bronka precis när jag skulle gå, så jag får väl gå ner och titta till henne. Men först ska jag sova en stund. Hej!
Här ser ni en trött men nöjd fårbonde som tar morgonkaffet mitt på förmiddan. Inatt började äntligen lamningen, men vilken dramatisk start det blev! Jonathan var nere klockan tre och ringde mig och sa att Doris fått ett vitt bagglamm, och att nästa var på väg. Jag väckte Ines och familjens vän Sanna som sov över, de var lovade att få vara med, så gick vi ner.
Lilla bagglammet Hokus som redan var född, så fin! Vit krusig päls och en liten svart prick på ena benet. Han var pigg och redan uppe och diade.
Andra lammet syntes på väg ut, men det hände inget fast Doris krystade som tusan. Jag kände efter och hittade bara ett ben under nosen. Det duger inte! Snabbt tvätta av, på med handskar och glidmedel och köra in armen. Jag fick trycka tillbaka lammet hela vägen in i livmodern och leta rätt på det andra frambenet. Det var faen inte lätt att veta vilka ben som var vilka, jag kände nämligen ytterligare ett lamm därinne. Men jag fick tag i rätt framben, och tacklammet Pokus kom ut!
Men även trean låg fel, hon kom med bara huvudet först och två bakslagna framben. Vi hann knappt ladda om förrän hela huvudet var ute, men det gick att trycka in och börja om, och sen kom även Filijokus ut levande och pigg. Hon är en exakt kopia av Pokus, så de får båda representeras av bilden ovan (sorry för usla bilder, det var rörigt och mörkt).
Vilket härke det var att reda ut det där! Jag har aldrig behövt rätta till fellägen förut, det var så svårt att känna vad som var vad, och så är det så trångt! Och så synd om Doris som blev fasthållen och bråkad med. Varje gång hon krystade fick jag pausa och hålla emot för att lammet inte skulle komma ut fel igen. Men allt gick som sagt bra! Så skönt!
Doris är en så duktig mamma, tar hand om alla tre, slickar, ger di och pratar med dem. Nu får de stå i lamningsboxen och bonda ordentligt i några dygn, och vi ska hålla koll så att alla tre lammen växer ordentligt och ingen hamnar på efterkälken. Det är inte alla tackor som klarar trillingar. Men gotlandsfåren är fantastiska!
Avslutar med en bild på Doris från härom dagen. Inte konstigt att det var tre därinne!
Det är så grått idag att jag var tvungen att tända ljus till frukosten. Jag dricker kaffe och försöker kvickna till samtidigt som jag planerar försådden. Fattar inte hur vi ska få plats med allt inomhus!
I morse vaknade jag av att grannen sköt en grävling precis utanför oss. Jag är trött efter att ha varit uppe och kollat till tackorna inatt, helt i onödan dock eftersom ingen har lammat än. Jag inser att jag gjort precis samma misstag som förra året när jag räknade ut lamningsdatumen – jag tittar på den enda tabellen som visar fel (Fåravelsförbundet, kom ihåg det till nästa år nu!), alla andra tabeller pekar ut idag som Bellas beräknade lamningsdag, och inte i tisdags, som vi utgått ifrån.
Igår var jag helt säker på att det hade satt igång för både Bella och Rut. Här ovan syns Bella ligga och stöna och flämta. Men jag har uppenbarligen svårt att skilja förvärkar från riktig förlossning, för det hände inget mer sen.
Men i morse gick Bella ifrån mitt i kraftfoderutdelningen, och det är otypiskt henne! Hon brukar klättra på de andras ryggar för att komma åt kornet. Det är ett tecken på att det är på G i alla fall.
Jag ska gå ut med hunden och kolla till fåren en gång till, hoppas att jag hinner till Norrtälje för att köpa vin och fredagsmys och såjord innan de sätter igång att lamma därute.
Sen tänkte jag städa, laga lammkotletter, simträna med Bodil och kolla på Our planet på Netflix med barnen.
