Kategori: Får

Nu har jag gjort de sista förberedelserna, nu kan lammen komma! Jag värmde upp med fika och en extra koll på Gård och djurhälsans lamningsfilm för att fräscha upp kunskaperna.

Det känns som att vi har koll, men vi har ju bara haft två lamningar och det finns en massa situationer som kan uppstå som vi inte har erfarenhet av alls. Lite nervöst!

Fellägen till exempel, att lammet inte ligger rätt och därför inte kan komma ut, har vi aldrig råkat ut för. Händer det måste man stoppa in handen (och halva armen) hela vägen in i livmodern, rätta till och dra ut! Och det är inte lätt att veta vad som är vad därinne.

Men att förbereda sig ordentligt, det ger en illusion av kontroll i alla fall. Jag gick igenom alla prylar, rengjorde och sorterade upp i plastpåsar.

Det mesta här i lådan är sånt som behövs om man behöver gå in i tackan – rengöring, glidmedel, handskar, såna saker. Här ligger också sond och nappflaska till lamm som inte kan eller orkar dia.

Sen gick jag ut och gosade med tackorna. Nu när det drar ihop sig vill man gärna vara med dem en stund varje dag och kolla läget.

Bella borde lamma först, hon fick träffa baggen några dagar tidigare än de andra. Tisdag är hennes due day, men det kan ju bli några dagar tidigare eller senare.

Men hon är inte den som ser mest redo ut tycker jag. Hon är ju liten och nätt så hon är inte så tjock fast det snart är dags, men lyfter man på svansen och kollar juver och könsdelar så ser hon inte ut att vara på g alls.

Denna stackare däremot, Doris, hon verar vilja lamma vilken dag som helst. Det är för tidigt för henne så det dröjer nog någon vecka till, men hon har ont och stånkar redan. Magen har sjunkit ner också.

Jag lider med henne, det är inte bekvämt alls att vara höggravid! Ska bli så spännande när lamningen sätter igång. Ska jag livesända lamningarna i år tycker ni?

Vi tycker om alla våra djur, men vissa individer sticker ut och blir extra kära. Bland fåren är de flesta bara just får – de är nyfikna men lite hispiga, kommer fram för gos ibland men skiter i en ibland. Men varje år är det någon som utmärker sig som extra speciell. Första året var det Bella som var med överallt, andra året var det Vera.

Hon föddes sist av alla tacklamm och är fortfarande minst. Hon är alltid först fram, kommer galloperande så fort hon får syn på en, är otroligt nyfiken och måste undersöka allt, och så är hon totalt orädd (för att var får) – tvekar inte att lämna flocken när något spännande dyker upp och hälsar till och med glatt på Bodil. Det är inte en slump att det var just hon som rymde genom foderbordet och ut genom dörren där vi ställer in höet, när chansen fanns. Hon måste få veta vad som finns där bortom hagen! Hon gick runt i lugn och ro inne på logen när vi hittade henne, smakade på det ena och det andra och nosade runt. Sen följde hon med Jonathan hem till hagen, som en liten hund.

Igår kväll plockade vi äntligen ner byggställningen som stått på baksidan av huset sen takomläggningen i våras, och tacklammen som går på baksidan av trädgården följde arbetet med stort intresse från lite avstånd uppe på berget. Utom Vera då, hon sprang kring benen på oss hela tiden, och så fort vi lagt ner något på marken var hon framme och undersökte det.

Egentligen är det inget vidare med nyfikna får – det är ju alltid de som rymmer och drar med sig de andra på dumheter. Men det är ju alltid dem man älskar mest! I en storproduktion är de hopplösa, i en liten produktion är de ju bäst.

Här står Vera och spanar på Jonathan – vad gör han nu? Herregud, han bär på något, snälla lägg ner det på marken så jag får nosa på det!

I helgen har vi fixat inför lamningen. Baggen Bolten åkte hem idag efter väl utfört arbete. Han är väldigt fin, ska bli så kul att se hur lammen ser ut!

Vi stallar in alla dräktiga tackor när det närmar sig, kanske två dygn före första beräknade lamningen. Tackorna får lamma i gruppen, det blir minst stressande för dem, men när en tacka väl har lammat ställer vi henne i en egen liten box tillsammans med lammen så att de får lugn och ro. Samtidigt kan vi ha koll på att lammen äter ordentligt, att tackan släpper efterbörden och repar sig efter lamningen, och att samspelet funkar som det ska mellan mor och barn. Efter två dygn (med två lamm, ett dygn per lamm gäller) flyttar vi över tackan och lammen till stora stallet. När alla är samlade där är det mitten på april ungefär, bra tillfälle att ta träckprov och eventuellt avmaska. Sen öppnar vi dörrarna och släpper ut fåren på välkomstbetet – en liten hage som vilat i ett helt år och därför nästan säkert är parasitfri. Lammen är extra känsliga för parasiter, så det blir en bra start för dem. Här går de i några veckor, med möjlighet att gå in i stallet när de vill, innan de får flytta till sommarbetet.

Vi flyttade in en rundbalshäck i stallet och byggde en baksida av en gammal dörr, och en liten grind bredvid.

Och så gick vi ett varv i nya välkomstbeteshagen och kollade kvaliteten på stolpen (svårt att veta om de sitter löst när allt är fryst, men man kan ju se om något är ruttet/skadat). Vi kommer att behöva dra om eltrådarna så de hamnar på rätt höjd för lammen, och fixa en del med hörnen, slå ner stolpar som krupit upp och byta ut några stycken.

Svårt att tänka sig att det bara är några veckor kvar tills det är vår och lammen springer runt här! Längtar ihjäl mig nu.

För resten, jag tänkte försöka få till en livesändning från lamningen på Lilla Ekens instagram, vore det kul?

Jag var på jobb i Stockholm igår när fårklipparen var här. Längtade hem så himla mycket! Jag ville vara med och se hur de klipptes fram ur vinterullen, se hur små tacklammen egentligen är, och hur tjocka tackorna blivit. I morse gick vi ut till dem.

De har blivit väldigt tjocka, de flesta! Kolla bara på Felicia här ovanför! Fårklipparen tyckte att de var i fint hull, på gränsen till tjocka, och att vi inte ska ge dem kraftfoder, då kan de bli för tjocka och få svåra lamningar. Så vi verkar ha bra hö i år i alla fall! Vi gjorde ingen analys på höet eftersom vi hade en massa olika sorter efter den här knäppa sommaren.

Agneta blev inte klippt, det hade varit en onödig påfrestning. Dessutom ska hon inte behöva lägga energi på att hålla sig varm utan på att bli frisk. Hon får ju smärtstillande/febernedsättande nu. Men det är så stor skillnad! Nu är hon precis som vanligt! Vi håller tummarna för att det verkligen har vänt och inte bara beror på medicinen. Hon har inte kastat ännu, och flytningen är nästan borta. Alltihop är så märkligt, men vi avvaktar lite och ser vad som händer. Nu mår hon ju bra (även om hon inte är bra) så det känns lugnt att vänta lite.

Hon fick komma ut med de andra en stund, hon var först ut och det känns som att det är skönt för henne att gå med flocken igen. Hon har ju Bella som sällskap i stallet, men två får är ingen flock. Här syns för resten Felicias kagge ännu tydligare. Vilken tunna hon är! Hon är Agnetas mamma. Fast det skiter de nog i.

Här är en till rejäl kagge, på Doris. Det där blir trillingar, sa fårklipparen. Fast det vet man ju inte. Men Bella och Agneta har en pappa som är finullsfår, och de är kända för att få många lamm – fem stycken är inte ovanligt – så de skulle ju kunna få många! Även om de båda är förstföderskor, och då är det vanligare med färre lamm tror jag.

Tacklammen är installade i stora stallet efter klippningen. De fick komma ut på luftning en stund, de är så tama att de kan gå fritt när vi är med. De inspekterade vagnslidret noga – de är otroligt nyfikna av sig – och gjorde några härliga rusningar med Ines och Jonathan (film finns på instagram). Sen följde de snällt med hem igen.

Jag tycker så mycket om att ha får. Särskilt gotlandsfåren är så otrolgit fina, sociala, gosiga, nyfikna och knasiga. Nu längtar vi efter lammen! En dryg månad kvar.

Jonathan delade ett fotoalbum med mig med bilder från förra våren. Det värker i hela kroppen av längtan när jag ser de här bilderna! Snart ssssnnnnaaaarrrttt, bara veckor kvar (kanske tio, men ändå).

Herregud, som ett litet gosedjur! Smäller av!

När jag tittar på den här bilden känner jag precis i händerna hur det känns att plocka upp den där lilla kroppen och gosa och klia. Alltså lamm är det bästa! Så nyfikna också, på tex motorsågar eller vad som helst.

Här är favoriten Vera (till vänster) och hennes bror Viktor. Vilket härligt djurliv va!

Vera är den tamaste och nyfiknaste av tacklammen – varje år får vi en sån som sticker ut lite extra. När man kommer in i hagen kommer Vera sättande som en liten hund (eller liten och liten för resten, jättestor!). Härom sistens satte jag mig i snön och alla tacklammen kom fram för gos. Men Vera trängde sig fram och la sig i mitt knä! Tvärsöver knät med hela kroppen! Försäkrade sig om bästa goset, samtidigt som hon effektivt blockerade alla andra från att få nåt.

En stor ek på Lilla Ekens gård 🙂

Den här var ju ingen bra bild, men så rolig ändå!