Ni heterosexuella kvinnor som säger er leva i en jämställd relation – ni ljuger!
Jomen jag tror det. Eller åtminstone ljuger ni för er själva. Även om ni tar varannan vabdag och varannan middagsdisk, även om era män kallar sig feminister – vem är det som håller reda på föräldramötena och luskamningarna och kalasinbjudningarna?
Jo det är du, grundlurade pseudojämställda kvinna.
Er relation är inte jämställd förrän ni delar på den tröttsamma projektledarrollen, inte förrän båda tar lika stort ansvar för familjens dötråkiga administration. Inte förrän du kan resa bort en vecka utan att få sms med frågor om var febertermometern eller gympapåsen finns. Och komma hem utan att behöva köpa nytt tvättmedel.
Jag och Jonathan försöker verkligen. Sen vi flyttade till landet har vår relation blivit mindre jämställd – det är så mycket som behöver göras hela tiden som jag inte har koll på, så när han går ut för att fixa det täcker jag upp i hushållsarbetet. Vi har pratat om det här en miljon gånger, men trots att båda verkligen vill, så har vi fortfarande inte lyckats ändra det helt. Detta är i princip det enda vi bråkar om (utom när jag har sovit eller ätit för lite och Jonathan helt uppenbart är dum i huvudet, men det är en annan sak).
Så vad fan ska man göra? Ett tag laborerade jag med tanken att vi helt enkelt skulle byta ansvarsområden rakt av – han skulle ansvara för alla traditionellt kvinnliga sysslor, som hemmet och barnen. Jag skulle ansvara för de ”manliga”: laga pumpen om den går sönder, serva bilarna, köra traktorn, renovera och bygga. Bara för att få en inblick i varandras områden. Men det blev för mycket. Jag ville inte bjuda på slafsig carbonara (Jonathans paradrätt) när vi hade gäster, och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra om pumpen pajar. Och det är ju inte poängen heller, jämställdhet är inte att man byter. Jämställdhet är att arbetsbördan i en familj är jämt fördelad, man delar på det tråkiga och det roliga, ingen känner sig förfördelad och båda känner att den andra plockar upp bollen, så att säga.
Till slut gjorde jag (projektledaren) helt sonika en lista på precis alla hushållssysslor jag kunde komma på, och så delade vi upp dem emellan oss.
Byta lakan: varannan vecka, Jonathan.
Städa ur kylen: en gång i månaden, Anna.
Ett par gånger försökte Jonathan med: jag kan göra det, men kan inte du påminna mig? Men jag var benhård, hela poängen är ju att vi ska dela på ansvaret och jag ska slippa projektleda.
För att det ska bli någon rimlighet i det här måste jag ju steppa upp på motsvarande sätt när det gäller allt som han gör. Så nu har vi tänkt att vi ska göra projekt av renoveringar och byggrejer som tidigare varit hans områden: vi gör helt enkelt en projektplan; vad behöver göras, av vem och när, rättvist uppdelat. Det är ju smart av andra skäl också, till exempel upptäcker man om tidsplanen är orealistisk.
Det här låter kanske helt hysteriskt, och vissa skulle väl få panik av att leva efter de här listorna. Men jag tror att detta är rätt väg – skit händer inte av sig självt, man måste tvinga fram förändringar i en övergångsfas, precis som med kvotering eller positiv särbehandling (eller är det samma sak för resten?.
Men sen är vi alla fria och lyckliga till slut!
Ej heller den här melonen – som förvisso är någon slags minimelon, men såhär liten ska den väl inte vara? Alldeles ensam är den också. Hur ska vi dela den i en familj på fem?
Eller när vi kämpade i veckor för att rädda livet på Mumin som hade hål i huvudet efter ett slagsmål om ett ruvningsrede – hade det hänt idag hade vi bara nackat henne. Vi har blivit mer praktiska och mindre sentimentala.
