Igår när Jonathan la barnen körde jag några lass hästskit och jord till det nya trädgårdslandet. Lite svag i sviterna av förkylningen – men jag fick ändå fart av vårkvällen, ljuset, fåglarna, man vill aldrig gå in. Underbart! När jag inte orkade köra mer skit la jag mig i det våta gräset (geggamojjan) och titttade på molnen i skymningen, och genast kom Nisse och Bertil tassande och ville ha gos. 
Som vanligt fantiserade jag om mitt och Jonathans liv där vi inte behöver jobba (utanför gården alltså). Fortfarande finns inte riktigt någon plan för hur det skulle gå till – men det skulle vara så fantastiskt! Det är konstigt att jag längtar så mycket efter det, för jag gillar verkligen mitt jobb. Men sen vi flyttade hit är det så mycket annat som drar, vi har skiftat fokus. Man är så inställd på att förvärvsarbeta att något alternativ helt enkelt inte finns, man tänker ju inte ens tanken i ett vanligt liv.
Jag skulle vilja att vi jobbade tillsammans här hemma hela dagarna (kanske inte tillsammans hela tiden, men då och då – och så skulle vi mötas över lunch och fika), och så skulle jag vilja ha tid till att renovera och fixa i huset. Och hämta barnen tidigt. Vi skulle alla ha tid att verkligen prata med varandra och umgås, och på kvällarna skulle jag och Jonathan dricka te och planera morgondagens arbete. På somrarna skulle vi slita en massa, och på vintrarna skulle vi boa in oss och elda och läsa böcker och bida vår tid. Ja, som Tomtebobarnen typ.
Tyvärr är det fortfarande lite oklart vad det där jobbet vi skulle utföra skulle innehålla – jag kan såklart komma på en miljon saker att göra på gården, men inget som man kan tjäna pengar på direkt.
Men en dag kommer vi att få en snilleblixt! Alt vinna på triss.
