Nä hörrni, vad ska man ens blogga om. Dagarna är gråa, jag eldar i spisen och går i skogen med Bodil. Världen är en vidrig plats och Sverige är ett hårt och kallt land som inte förmår hjälpa dem som behöver hjälp, och alla pratar om volymer och söktryck och ingen pratar om solidaritet eller omfördelning av resurser.
Idag såg vi i alla fall en fin julgran på vår promenad, alltid nåt.
Är det bara jag eller är det en ovanligt ful höst i år? Runt Morris födelsedag, det vill säga nu, brukar det ju vara sådär färgsprakande magiskt vackert. Förra året minns jag att jag liksom häpnade varje dag. Men i år känns det som att alla träd antingen är kala eller fortfarande gröna.
Vädret är i alla fall vackert, jag och Bodil är ute och leker i solen. Men hon är hemskt osugen på att gå ut på kvällen och morgonen när det är minusgrader. Vi får väl köpa ett sånt där täcke till henne, hon har ju knappt någon päls.
Plötsligt blev det så kallt. I helgen jobbade vi ute i kortärmat, nu blir jag helt överrumplad av kylan när jag bara ska gå ut och kissa hunden och nästan fryser ihjäl. Och som vanligt har jag hunnit glömma bort hur obehagligt det är att frysa. När man tänker på det på sommaren känns det faktiskt mysigt att liksom kura in sig i en tjocktröja sådär. Men väl här minns jag att det nästan gör fysiskt ont att frysa, och jag sitter och spänner mig och försöker hålla armar och ben tätt intill kroppen. Hasar omkring inlindad i en filt.
Frost på morgnarna, isskorpa på bilrutan. Pyjamas, dubbla täcken och svårt att kliva ur sängen. Dags att sätta in innerfönstren på övervåningen.
När jag sopar köket tänker jag ”Och kungens lilla piga hon har ett fasligt sjå…”
Sen vi flyttade hit har vår relation blivit så mycket mindre jämställd så jag står inte ut. Vi klev liksom automatiskt in i de klassiska könsrollerna mycket mer än tidigare – han lagar bilen och jag sopar i köket, ungefär.
På många andra sätt har vi det mycket bättre här, på det hela taget är vi lyckligare – men det här tar fan knäcken på mig. Vi pratar om det så mycket, och vi vill egentligen samma sak, men hittar ingen lösning.
Det känns (helt oventenskapligt naturligtvis) som att jag nu gör ungefär 75 procent av hushållsarbetet, 10 procent gör Jonathan spontant och resten får jag be honom att göra. Det är inte det att han inte vill, eller tycker att hushållet egentligen är min sak – men han ser inte vad som behöver göras. Eller ibland tycker han inte att det är så himla noga.
Hans återkommande argument när vi pratar om det här är att han gör andra saker som jag inte gör – och det är såklart sant. Och han tycker väl att han gör 75 procent av jobbet ute, att jag gör 10 procent spontant och resten får han be mig om.
Jag tyckte det var svårt att få vår relation helt jämställd redan när vi bodde i stan. Även om vi tog lika många vabdagar, föräldramöten och blöjbyten. Även om vi delade upp hushållssysslorna så att det skulle bli rättvist, så var det ändå jag som tog huvudansvaret och var projektledare. Och visst, jag tar på mig den rollen också, jag gillar att bestämma och vill gärna ha det på mitt sätt. Fair enough.
Men sen vi flyttade hit har det blivit så mycket svårare.
Jonathan är mer intresserad av utomhusarbetet, han är händigare och starkare. Men det betyder inte att jag är mer intresserad av städning. Jag inser att en del av lösningen är att jag kliver ut och tar samma ansvar för pumpen eller traktorn eller vedklyvningen som han gör. Men jag kommer aldrig dit, jag kommer inte ut ur huset!
Jag tycker det är ovärdigt vår generation att den här diskussionen ens finns kvar. Våra mödrar drev den här kampen på 1970-talet, varför pågår den fortfarande? Det är otroligt frustrerande att fastna i ett så klyschigt mönster, att vi inte är bättre eller liksom större människor än så.
Ibland undrar jag om folk som bara ger upp jämställdheten har ett lyckligare liv. De som inte ens försöker. Man har liksom olika domäner; en sköter hushåll och barn, en sköter bilen, borrar upp hyllorna och drar in pengarna. Ansvarsfördelningen är tydlig och ingen förväntar sig någon hjälp av den andre inom sitt eget område. Då blir en sovmorgon på mors dag en romantisk överraskning!
Men vill man inte ha det så, då får man istället stånga sig blodig varje dag och undra om man kanske egentligen inte är skapt för tvåsamhet.
När vi köpte två skänkar på Blocket nyligen så låg det så himla fint hyllpapper i den ena – titta bara:
Men i den andra var hyllpappret helt gräsligt, kolla:
Det blommiga kanske är från 50-talet sådär, eller äldre? Och det andra är ju 90-tal, utan tvekan. Och jag försöker föreställa mig det som är omöjligt att föreställa sig – att när mina barn blir vuxna tycker de kanske att det där 90-talspappret är superfint… Och på 70-talet eller så, då tyckte man väl att 50-talspappret var jättemossigt och tantigt.
Kanske klarar man inte av det som är från ens egen ungdom, bara? Jag har med fasa noterat att magtröjor, indianmönster, orange, vinrött och smutsgult är tillbaka i modet – 90-talet helt enkelt. Det fulaste klädmodet. Men jag minns också hur min mamma la upp ett gapflabb när jag kom hem i ett par utsvängda byxor i början på 90-talet – något som hon associerade med sin egen tonårstid och tyckte var skrattretande fult.
Nåja. Var och en blir salig på sitt sätt.
PS. Grottmålningar var ju verkligen en grej på 90-talet – jag gjorde till och med en liten grottmålningstatuering. Som jag nu tatuerat över med en 50-talsdoftande sjömanstatuering med hjärtan, svalor och banderoller. Kanske är den hopplöst ute om 20 år, men då är jag så gammal så att jag tycker att 2010-talets tatueringsmode fortfarande är helrätt.
När vi satte upp byggställningen i höstas trodde jag på riktigt att det skulle ta en helg att göra ladutaket. Plocka ner teglet: en dag, sätta upp plåt: en dag. Nu har vi väl hållit på i alla fall i tre veckor om man räknar ihop all tid.
I förrgår blev vi klara med framsidan, triumf! Vi flyttade byggställningen och byggde upp den på baksidan i hällande regn och kände oss så duktiga. Igår gick allt fel, jag var trött och sur och vi kommer få plocka ner de tre plåtarna vi satte upp och göra om jobbet. Idag har jag ont i ryggen och händerna, det ska regna hela dagen och jag vill helst lägga mig i soffan med en bok.
Men skam den som ger sig, snart (typ) är vi klara! Baksidan är lättare än framsidan för det är inte alls lika högt, till och med Jonathan kliver upp på de nedre delarna av taket. Och nu har vi ju rutin på allt… typ.
Inför takomläggningen tänkte jag köpa ett par nya arbetsbyxor – mina gamla är ett grovsoprumsfynd från Kärrtorp och säkert fem storlekar för stora.
Det jag ville ha var ett par helt vanliga arbetsbyxor. Jag är en helt vanlig storlek 36. Men det var fan inte lätt i Norrtälje. Biltema: inga damstorlekar, minsta herrstorleken för stor. Byggmax: samma sak. Granngården: en modell arbetsbyxor i damstorlekar – med chockrosa detaljer. Lyckligtvis var även de minsta för stora så dem slapp jag.
Jag var precis på väg att ge upp när jag hittade det ultimata arbetsplagget för en tjej!
Titta bara vilken urpraktisk tajt rosa kjol – perfekt att sätta sig på huk (med knäna ihop) och plocka upp en skruv som ens man har tappat. Finfin att stå på tå i när man serverar honom förfriskningar under arbetets gång.
Tio dagar in i badrumsrenoveringen och mitt hår har aldrig varit skitigare. Första kvällen var det så mysigt att stå på verandan i mörkret och hälla varmt vatten över varandra. Men.
Just nu till exempel sitter jag och väntar på att det ska bli tillräckligt mörkt för en dusch – jag vill så gärna bara riva av det för att sen sjunka ner i fåtöljen framför brasan, men istället sjunker jag ihop nu för att sen behöva göra ett helt ohemult ryck om någon timme. (Sen är man ju inte direkt skyld bara för att det är mörkt, kör en granne förbi så står vi där i all vår prakt. Men det är inte så noga i och för sig.)
Man fattar ju att de var skitiga förr.
Renoveringsstatusen då: idag var snickaren här och la in värmegolvet. I helgen ska vi måla taket en sista gång, eller om det var någon slags primer vi skulle pensla på. I början av nästa vecka kommer våtrumsspärrmänniskorna, och planen är att Jonathan ska kunna börja kakla i slutet på nästa vecka. Sen måste snickaren komma tillbaka och fixa det sista. Sååå… två veckor kvar kanske.
Mer gnäll i kategorin orealistiska planer/felprioriteringar:
Jag fattar inte var tiden tar vägen? Eller egentligen är det jag som är en idiot som vanligt. Barnen är hos farmor och farfar i ett dygn, och då tänkte jag sota ur vedpannan, klyva en stor hög med ved, städa, baka, laga mat, sätta upp sänglampor till alla, skrapa, spackla och slipa en dörr som ska målas och skrapa/slipa bort färgen från två skolbänkar som vi köpte på loppis till barnen. Ja, och efter det skulle jag och Jonathan riva ut badrummet inför renoveringen som drar igång på tisdag (woho!).
Nu är klockan halv tre och jag har lämnat barnen, handlat, sotat och börja elda samt dragit igång ett långkok. Inte ens tagit mig ner till vedhögen. Blir galen på mig själv för denna usla planering.
Jag ska tapetsera om lilla toan. Tar väl någon timme – eller okej kanske två, eftersom jag behöver plocka ut lite grejer först och sen sätta upp en hylla.
Jag börjar med att slita ut den fula kommoden under handfatet. Just det, det är såklart hål i väggen där skruvarna satt. Och där alla andra skruvar sitter, till exepmpel bakom toarullehållaren och handdukskrokarna. Spacklar.
Sen är det några konstiga skarvar, som lister som sitter på väggarna. De bänder jag bara bort och spacklar lite tänkte jag. Men de gick inte att bända loss med mindre än att väggarna rasade in. Försöker spackla över dem för att liksom skapa längre åsar istället för de bulliga listerna.
Sen inser jag att jag måste stänga av vattnet för att skruva loss handfatet och liksom lyfta ut alla rör litegrann från väggen så att jag kan kila ner tapeten där bakom.
Och sen torkar inte det jävla spacklet så att jag kan sätta igång att tapetsera nån gång (jaja, jag ska sandpappra också.)
Jag trodde på riktigt att det här skulle vara klart till lunch, så att jag kunde jobba lite på eftermiddagen innan Morris kommer.
Vems fel är detta? Varför fattar jag inte att själva förarbetet tar flera timmar, även om tapetserandet bara tar en (eller gör det ens det?)?
Det är Martin Timells fel. Sedan mina tidiga tonår har jag sett honom så många gånger tapetsera ett rum eller bygga en veranda eller slipa ett golv på några få minuter. ”Det här tar några timmar” säger han kanske, men sen gör han ändå hela jobbet – upp med en våd – upp med nästa – reklampaus – färdigt! På ett kick. Även om jag intellektuellt fattar att det inte går så fort så har jag ändå präglats att tro det genom enveten, långvarig indoktrinering.
Eller så handlar det om att jag väldigt sällan utför den här typen av arbete, inte är händig och egentligen inte någonsin har en realistisk uppfattning om hur jobbigt eller tidskrävande saker och ting är.
Nu när jag tänker på saken så minns jag ett annat tillfälle då jag skulle tapetsera en klädkammare i vår lägenhet i Kärrtorp. De andra var på landet, jag ringde min kompis Linda för lite sällskap. Hon kom över vid åtta-niotiden på kvällen, vi hällde upp varsitt glas vitt, och så tänkte jag att hon skulle sitta på en pall utanför klädkammaren och snacka skit med mig i någon timme tills det var klart.
Minns den sista hetsiga timmen när tapetklistret nästan var slut, vi stod dubbelvikta över de sista våderna på golvet och försökte hitta rätt ställe i mönstret medan det började ljusna utanför fönstret. Slöa rakblad, tapeter som löstes upp och rynkades ihop under våra fingrar.
Men den här gången har jag ju lite rutin i alla fall. Och easy up-tapeter.