Kategori: Gnäll

Igår var jag och Ines i Stockholm och rev av ett läkarbesök, en lunch med familj, en glass i Kungsan och lite shopping.

Jag trodde ju innan vi flyttade att jag ändå skulle känna ett behov av Stockholm, men jag gör knappt det. Alltså det är underbart att träffa vänner, dricka vin på lokal, gå på teater eller vad det kan vara (har gått på teater dubbelt så ofta som jag brukar sen vi flyttade hit – det är liksom min definition av vad vi har Stockholm till nuförtiden).

Men att hetsa runt som vi gjorde igår – jättemycket folk överallt (känner att jag redan har börjat tappa det där naturliga sättet att röra sig i folkmassor – hur man liksom intuitivt vet åt vilket håll man ska kliva för att komma förbi nån), bara damm och sten och bilar och oväsen. Och så himla snuskigt på Plattan. Det var inte ens mysigt att sitta i Kungsan! Bara grått och fult i den skarpa vårsolen.

På hemvägen fick vi punka på bilen, så nu kunde jag inte jobba i stan idag som det var tänkt – och helt ärligt kändes det jätteskönt att sätta mig i mitt fina arbetsrum med den underbara utsikten över ängarna och lyssna på tuppen som galer som en galning, istället för att hetsa iväg.

Ines var fin i alla fall.

Jag tror på allvar att jag är det. Jag blir så förbannad på saker som inte funkar. Har noll tålamod till felsökning, vickar aldrig lite på något eller provar att starta om något – min första och enda lösning är våld.

Senast idag slet jag sönder ett jävla påslakan för att komma åt täcket som hade korvat sig därinne. Igår blev jag hånad av Ines när jag skulle öppna en bananjävel. Det gick inte att knäcka den på vanligt vis, och mina naglar var för korta för att kunna klösa upp den, så jag fick bita, och bananskal är ju som bekant äckligt. Slängde bananen lite halvhårt i bordet som straff, varpå Ines började fnissa åt mig.
– Vadå, blir du aldrig irriterad när det inte går som du vill? fräste jag.
– Jo – men inte på frukt, skrattade Ines.

Alla har varnat mig för att mörkret kommer att kännas så mycket värre här ute än i stan. Men jag vet inte. Det är ju definitivt mörkare, men jag känner ingen större skillnad. Jag är helt enkelt precis lika förlamande trött som alltid såhär års. Jag gör det jag måste och knappt mer. Just nu till exempel – klockan är halv tio men min kropp värker typ av utmattning för att jag inte har gått och lagt mig än.

Nåväl, några nyheter har den första november på landet ändå bjudit på:

Ett helt nytt behov av ficklampa. Denna ligger alltid i min väska så att jag kan hitta hem eller hitta till bilen. Innanför dörren hänger ficklampor så vi kan gå och hämta tidningen, gå ut med soporna eller komposten eller hitta till vedboden.

Nödvändig utrustning för att kvista över till grannen: pannlampa.

Men bortsett från när vi missat att elda i pannan, huset är svinkallt och allt varmvatten 30 grader, så är det egentlgien bättre här än i stan; vi kan elda i kakelugnen och vedspisen. Det gör en enorm skillnad.

PS. En sak jag har lgat märke till här är att folk inte låter sig styras av mörkret. De kör vidare med sina skogsmaskiner med jättestora lampor – första gången jag såg en mellan träden när jag körde bil trodde jag det var ett rymdskepp som landat – och vår granne var ute och sladdade vägen idag vid femtiden. Såklart kan man inte låta dagen ta slut vid tre bara för att det blir mörkt, men ändå… Tappert, på nåt vis.