Kategori: Grisar

Sommaren har varit intensiv som alltid! Vi har tagit eget hö för första gången, mjölkat varje morgon, byggt en jättestor stolplada och tagit hand om alla djur, barn och odlingar. Vi har köpt två kattungar. Min rygg och mitt knä har olyckligtvis pajat. Och så har jag äntligen gjort en ny film till min youtubekanal. Jag behöver ett extrajobb, och jag tänker: influencer? Varför inte 🙂

En rättså hemsk sak har hänt med Peggys kultingar.

När vi skulle kastrera galtarna upptäckte vi att deras svansar var blodiga och liksom ”ringbarkade” längt inne mot rumpan. Vi antar att en kulting kommit på att syskonens knorrar var goda att gnaga på. Det är ett stressbeteende hos grisar att bita varandra i knorren, men våra kultingar har ju ett bra och stressfritt liv. Enligt en grisveterinär vi hade kontakt med så kan det hända att en kulting börjar bita såhär utan anledning.

Vi smetade tjära på såren för att hindra flugor och bakterier, och kanske skulle det smaka illa för svansbitaren. Men svansarna hade redan dött, och en efter en har de nu fallit av! Två kultingar har svansarna kvar, antagligen svansbitaren och en med äcklig svans? Eller så var den bättre på att försvara sig mot bitaren.

Det ser gulligt och lite hemskt ut!

I januari bevittnade jag betäckningen av Pia och räknade ut att hon skulle grisa den femte maj. Det är idag!

Såhär skrev jag:

Mmm tänk vad härligt livet är den femte maj va! Sol, fågelkvitter, spirande grönska och så gullegriskultingar på det.

Ja och idag blåser det som fan så det visslar och knakar i hela huset, regnet piskar rutan och det är kanske fyra grader ute.

Men Pia är punktlig! Idag har hon börjat bädda i huset där hon ska grisa. När jag kom för att titta till henne hade hon gjort vad hon kunde för att höja mysfaktorn med det hon hade att tillgå; vattenbaljan och en pinne.

Här plockar hon upp en fin sten som hon tänker kan vara användbar.

Jag hämtade ett lass gammalt hö och slängde in lite fina pinnar, och hon började jobba direkt. Tvivlar inte en sekund på att hennes kultingar kommer få ett varmt härligt bo därinne.

Nu är det bara att vänta och hålla tummarna för att allt går bra för fina lilla Pia! Blir alltid rörd när djuren blir mammor för första gången.

Ps. När jag kom tillbaka några timmar senare hade hon burit in allt hö och lagt i en stor hög. Överst hade hon ställt vattenbaljan. Jag ville ge henne vatten, så jag pekade på baljan och frågade om jag fick ta den. Hon tittade på mig, sen tog hon baljan i munnen och flyttade in den längst in i huset så jag inte nådde den! Hon fick behålla den, jag gav henne vatten i en hink istället.

Igår när vi eldade majbrasa smög Peggy iväg till sin i lönndom byggda koja i bortre änden av hagen för att grisa. Vi utgick ifrån att hon skulle bädda i ett av de mysigt inredda husen och grisa där, men hon tyckte nog att det var för mycket spring.

Suggor grisar för sig själva, lägger man sig i stressar man dem. Och oftast klara de det alldeles utmärkt själva, men man har ju hört skräckhistorier om grisar som ätit upp sina kultingar eller legat ihjäl hela bunten. Vi hörde hur kultingarna skrek däruppe i skogen, men vi kunde inte göra något. Jag föreställde mig att varenda en blev ihjälklämd, men i morse fanns där åtta levande sötnosar! Titta vad fina de är!!!

Lilla vän!!!

Olyckligtvis byggde Peggy kultingarnas lilla bo mitt i en myrstack. Hon är ju tjockhudad och blir säkert inte biten av myror, hon tyckte nog bara det var en mjuk och fin plats, lätt att fluffa till och böka om så det blev bekvämt. Men kanske att kultingarna blir bitna? Hur som helst vill vi hellre ha dem hemma i stian där vi har uppsikt över dem och det är lättare att ge mat och vatten, så ikväll flyttar vi hem hela familjen.

Nu är det inte många dagar kvar tills Peggy ska grisa – vi tror att hon ligger någon vecka före Pia, vars påsättning jag bevittnade i vintras.

Det första tecknet på att grisningen närmar sig är att juvret växer, men det pågår ju ett tag. När det verkligen är dags ser juvret ut som en stor ”limpa” som hänger under magen. När det drar ihop sig kanske grisen inte kommer och äter som vanligt. Hon börjar ”bädda” i huset där hon ska föda sina kultingar, släpar in gräs och löv och pinnar och annat mysigt. Sen är det bara timmar kvar!

När Monika grisade såg vi på kvällen att hon fyllt huset med gräs – blev så rörd över det för det var så gulligt på nåt sätt. Hon hade ju aldrig haft kultingar tidigare, men kände bara en plötslig lust att göra fint med gräs på golvet. När vi kom dit på morgonen låg det tolv ljuvliga små korvar där!

Eftersom vi bara har haft en grisning tidigare har vi inte riktigt stenkoll. Vi tyckte att Peggy bäddade idag när vi gav dem en massa hö. Men samtidigt, vem skulle inte passa på att dra in lite mer mys i huset när det erbjuds? Jag läser ofta att grisar gärna bär in halmen själva om man ger dem en bal.

Nåväl! Vi har i alla fall rggat nu så att vi lätt kan stänga av ena huset med en liten hage när det är dags. Säkrast att de får vara i varsitt hus när de grisar.

Kanske imorgon, kanske om en vecka! Så spännande.

Morgonen efter: ingen idé att börja bita på naglarna hörrni, båda grisarna åt middag och frukost med god aptit! Så nu gissar vi att det är minst ett dygn kvar i alla fall.

Här står Bob klockan sex en marsmorgon och vägrar gå in i djurtransporten. Färden ska gå till slakteriet, och det vet han ju inte, men han har ingen lust ändå.

Trots att det är tydligt var man ska gå (höga sarger, går ju inte att gå fel), det ligger ett spår av kornkross hela vägen in, och där inne i det fluffiga höet ligger Icas gamla baguetter med något slags blåbärsgräddeklet från en bakelse på.

Men nej, Bob vill inte. Och då blir det så. Vi fick ge upp efter att ha lirkat i tre timmar. Trugat med mat, smackat i rumpan, viftat läskigt med eltråden, men Bob var orubblig. Jonathan tog en regel och satte i spjärn mot Bobs bak, som en hävstång. Bob rörde sig inte en millimeter utan fortsatte oberört att böka, men det knakade betänkligt i regeln.

Alla grisar vi har lastat tidigare har glatt traskat in i transporten – antingen av nyfikenhet eller sug efter godsaker. Men de har varit yngre, Bob är över fem år så han har väl hunnit bli mer misstänksam kanske?

Ja vi fick ringa slakteriet och avboka helt enkelt, det blir hemslakt för Bob. Fint ändå att få runda av hemmavid, som en person kommenterade på Insta. Och ja, det känns bra tycker vi också.

Inom några veckor är det dags för Peggy och Pia att grisa! Då behöver de varsitt hus och varsin liten rasthage – det är bra om de får vara ifred med kultingarna ett tag innan vi släpper ihop dem igen. Det är inte säkert att de är snälla mot varandras kultingar, så för säkerhets skull får de varsitt crib när det börjar närma sig.

Grisar bökar och sabbar nåt helt otroligt, och gillar dessutom att stå och gnugga sig mot grejer. Så huset måste vara stadigt! Det förra huset bygde vi av lastpallar och spånskivor, och det bökade Bob sönder så fort han flyttade hit. Nu började vi med att slå ner stolpskor i marken…

Sen satte vi hörnstolpar och började klä väggarna med brädor. Det blev riktigt robust virke eftersom vi har egen såg – de bredaste brädorna var 2″10 tror jag. Hade ju kostat en förmögenhet på brädgården. Så lyxigt att vi kan såga till precis det vi vill ha när som helst!

På marken ligger djupströbädd som jag och Morris skottade ut från gamla fårstallet för ett tag sen. Grisarna älskar det! Att äta, böka i och bädda med.

Publiken på plats! Ingen glor som en ko.

På med taket lagom tills det började regna.

Titta vad fint! Här bor grisarna finare än familjen i Lilla huset på prärien 🙂

Jag var tvungen att krypa in och känna efter, och ja, det var väldigt mysigt! Jag älskar att bygga små hus och hagar!

Tanken var att Bob skulle gå sin sista natt i en liten hage och sova i huset, i morse skulle vi lasta honom och åka till slakteriet, men tji fick vi! Mer om Bobs överlednadsskills en annan dag.

Igår när jag satt i köket och åt lunch kom Bob knallande uppför backen från gårdsplan! Jag rusade ut med lunchtallriken i handen.

”Men hej, så det här är er hage alltså”, tänker jag att han sa när han klev in genom grinden. Han var väldigt intresserad.

Kunde tänka sig att följa med tillbaka till hagen, men inte förrän han tagit ett varv och kollat in vedskjulet och lite annat. Han har ju aldrig varit här förut!

Bob är lite trög, och jag tror att han är döv. Men han är snäll! Han lät sig lockas med min lunchtallrik. Nere på gårdsplan mötte vi Pia och Peggy! De gick runt och intresserade sig, nosade nyfiket på allt nytt och kikade in genom dörrspringan till kostallet. Jag ringde Jonathan som fick ursäkta sig i sitt möte för att komma ut och hjälpa till att få in grisarna.

Det var inga större problem faktiskt, de följde gärna med tillbaka in innanför stängslet. Det visde sig att ett träd vält över tråden så den låg i snön på ett ställe där grisarna kunde gå ut. Våra grisar har allt de behöver i hagen, men grisar är nyfikna av sig, så märker de att de kan gå ut så gör de förstås det. Jag gick ett varv runt hagen, och upptäckte att det såg ut såhär på flera ställen:

Men det hade lyckligtvis inte grisarna upptäckt. Deras hage är så stor så de har inte ens varit här sen snön kom. Men jag får ta en runda med skovel och extra stängselstolpar i helgen.