Kategori: Grisar

Egentligen kanske livet är såhär för alla, men på en gård är det extra tydligt: vi blir avbrutna hela tiden av mer akuta ärenden. Det dyker alltid upp något som måste fixas direkt. Grejer som saknar deadline blir aldrig gjorda.

Jag har tänkt hela tiden att jag har så gott om tid för att julstäda och laga mat, så hips vips är det bara två dagar kvar! Varje morgon när jag vaknar så tänker jag: efter djurrundan börjar jag städa. Sen händer nåt.

Idag var det att vi upptäckte att grisarna (säkert Bob!) sabbat sitt hus så ett stort hål gapade ut mot friheten på baksidan!

Så vi fick ägna dagens ljusa timmar åt att laga svinstian. Grisarna är otroligt nyfikna! Alltså verkligen väldigt väldigt intresserade av vad vi håller på med. De kommer travande så fort de hör oss, och gör ett roligt kluckande grymtläte som betyder typ ” vad är på gång?”.

Här stod Pia och tittade på oss en lång stund när vi arbetade.

Vi satte upp en bom så grisarna inte skulle gå in i huset från framsidan, när vi skulle få jobba på baksidan. Bara den där bommen väckte stor uppståndelse i sig! När de försökte klättra över den fick jag gå iväg och kasta brödbitar till dem en bit bort medan Jonathan gjorde klart. Man kan alltid distrahera dem med mat.

I alla fall, istället för att städa och laga julmat blev det grishusrenovering idag! Så är livet hos oss, det händer saker som inte kan vänta typ varje dag. Men julmaten har ju också en tydlig deadline, så imorgon sätter jag fart!

Igår släppte vi in Bob till tjejerna. Vi var inte säkra på att det skulle gå bra, grisar är skittaskiga och slåss ofta med grisar de inte känner (och ibland även med sina nära vänner/släktingar).

Men det gick bra! Ett visst tumult uppstod när Bob ville nosa Peggy och Pia i röven för att se om det var dags, och de blev förfärade och sprang skrikande därifrån – det var alltså inte dags. Han jagade runt dem en stund men gav sig sedan.

När de lugnat ner sig gick de tillsammans och bökade ala tre. Jag och Jonathan gick ett varv runt hagen och sparkade undan jordkokor som grisarna bökat över den understa eltråden, och de följde nyfiket med oss hela varvet.

Nu hoppas vi att allt går bra, att de håller sams, att gyltorna är fertila och att galten lyckas komma till fastän han är gammal. Den första möjliga grisningen är den 1 april 2021. Hoppassss.

Igår åkte vi till en gård utanför Uppsala och köpte en galt till Peggy och Pia. Han heter Bob och är den största gris jag någonsin sett! Eller det finns ju betydligt större grisar, men han är ändå enorm för att vara linderödsgris. Han är gammal, fem år, så vi hoppas att han fortfarande skjuter skarpt så att säga.

Här äter Bob en sista måltid i sitt gamla hem. Kornmjöl. Ja, han har betar. Tveksamt om vi kommer att gosa med honom, även fast han är snäll så kan han ju råka sprätta upp en om han slänger lite med huvudet…

Här landar Bob i sitt nya hem. Resan gick bra och han gick direkt fram till hyddan och började äta av fårens gamla djupströbädd som vi hade ströat med åt honom däinne.

Han får gå i en egen liten hage vid sidan av tills han är avmaskad, och tills han och Pia och Peggy har vant sig vid varandra. Risken är stor att de ryker ihop och börjar slåss! Men tjejerna ser välvilligt inställda ut tycker jag. Väldigt nyfikna.

Efter en stund kom Bob ut ur stian och kollade läget, och Pia och han glodde på varandra en stund. Vet ej om tycke uppstod.

Det är mycket för Bob att vänja sig vid – bland annat att äta bröd till mat, det tycker han är helskumt. Men det ska nog gå bra det här! Längtar efter kultingarna, de är så otroligt söta. Hoppas Pia och Peggy blir lika bra mammor som deras egen mamma Monika var.

Förlåt hörrni för allt mitt gnäll den senaste tiden. Det hjälper verkligen ingen. När jag själv kollar in på folks bloggar vill jag ju bli glad och inspirerad och slippa tänka på skiten, inte läsa en massa gnäll.

Så jag ska försöka att gilla läget nu! Jag kände mig bättre redan igår kväll efter att ha kollat på Dirty Dancing med Ines (hon tyckte den var tråkig men kollade för min skull), och i morse kände jag mig lite mindre sjuk. Jag har bestämt mig för att bara vänta ut förkylningen i isolering istället för att försöka få tag på ett test. Det känns enklast, och någon annan behöver säkert testet bättre ändå.

Här kommer ett inlägg som är roligare än gårdagens gnäll, för idag fick Pia och Peggy flytta till sin nya lyxiga hage!

Såhär såg deras gamla hage ut. Jag har haft dåligt samvete varje gång jag har varit där. Det ser inte kul ut – även om det finns torra partier, det är torrt inne i stian och grisar ju gillar lera mer än de flesta. Men det kändes hur som helst som att de var klara med den här platsen.
På bilden syns Ines vevande med två baguetter för att locka till sig grisarna.

De kom springande såklart, men tvekade ängsligt vid gränsen där eltråden varit. Det är läskigt att kliva ut där! (Den vita blobben i förgrunden är en baguette som av någon anledning blivit helt överexponerad…?)

Sen gav sig Pia ut, hon är modigast, och efter en stunds ångestfyllt grymtande travade Peggy efter.

De skulle bara flyttas kanske 50 meter över en äng, men det tog en bra stund. Grisar kan man liksom inte ”styra”, man kan inte leda dem som man gör med kor eller springa före som man gör med får. Men vi viftade med brödet och prasslade med en tom brödpåse, det visade sig vara effektivt!

Efter en stunds runtrantande ute på ängen gick de in i alla fall och kunde få resten av sin frukost.

Sen gick de runt länge länge och nosade på allt. Så gulligt! Jag gottade mig åt hur fint de fått det, och roligt – grisar är smarta djur som vill ha något att göra. Om de är uttråkade rymmer de eller börjar sabba.

De började snart jobba med trynena. Så härligt att se!

Och vi började med det vidriga projektet att flytta deras hus. Det är stort, svintungt och bångligt. Men Jonathan kom på en smart grej så vi kunde flytta det med bilsläpet. Till slut.

Grisarna är verkligen sociala och intresserade av oss. De hade en hel ny hage att undersöka, men var ändå hela tiden i närheten av oss när vi ställde dit huset och gjorde iordning.

När mörkret föll (och exponeringstiden blev lång) var allt klart, huset på plats och fyllt med torrt hö. Det ska bli spännande att se vad de hittar på i hagen med alla grenar och stenar. Känns så skönt att det är klart!

Idag tog vi hem de två grisarna som ska gå till julslakt på måndag. Vi behåller Peggy och Pia och slaktar de två sista rosa grisarna. Jag började med att gillra en slug fälla i stallet där vi ska ha dem:

Ni fattar va? Munkspåret slutar i en hög med mosad gräddtårta (allt från Ica Väddö som låter oss hämta deras slängbröd). När grisen gått in, lockad av munkarna, stänger vi dörren bakom.

Men först var vi tvungna att få rätt grisar att gå in i transporten borta vid hagen. Grisarna är stora och skitstarka, och det är extremt lerigt i hagen precis vid grinden… Men vi ställde upp transporten och hoppades på det bästa, och efter en hel del tjafs lyckades vi köra hem grisarna en i taget.

Komsi komsi, du får halloweenmunkar med apelsinsmak om du går ut ur transporten och in i stallet!

Det funkade! Nu har grisarna inlett sitt sista uppdrag i livet:

Att böka upp den gamla djupströbädden i lilla fårstallet så den blir lättare för oss att gräva ur. Grisarna älskar att jobba med det, så det blir två lyckliga dygn för dem innan de får åka vidare.

Igår ville Jonas laga korv stroganoff. Jag gick till falukorvshyllan i affären – men det fanns såklart ingen ekologisk korv på Ica Väddö (som är jättebra på allt utom ekologiskt kött). Jag tänkte att vafan, jag tar en konventionell jäkla falukorv bara den här gången. Jag plockade upp korven. Jag tänkte på våra glada grisar.

Och sen tänkte jag på de olyckliga grisarna som var i korven. På betonggolv, fastspända suggor, avbitna knorrar, koldioxidslakt och ångest.

Så jag la tillbaka den. Jag kunde faen inte köpa den. Jag har alltid valt kravmärkt när det har funnits, men nog har jag haffat en och annan vanlig korv när det inte funnits. Slut med det då, men faktiskt en helt logisk utveckling egentligen.

Och just det – det blev quornkorv i stroganoffen, och den var helt overkligt äcklig. Varning för den!

Vår andraskörd togs riktigt sent förra året pga div kommunikationsmissar. Vi skickade det på analys och fick veta att det är i princip värdelöst. Så nu försöker vi göra oss av med det på något sätt – vi har tillräckligt mycket bra hö till fåren, men vi kan ju inte ha de tio inplastade balarna med dåligt hö stående för alltid.

Igår tog vi ut en bal till grisarna som de kunde röja med – äta, bädda i stugan, dra omkring. Det blev väldigt poppis. När jag åkte förbi med bilen låg de alla i en stor höhög och trynade i eftermiddagssolen. I morse kunde jag ge dem mat på en torr fräsch höbädd istället för i geggamojan.

Nu har vi sex grisar kvar, och det känns mycket mer hanterbart än tio. De har vuxit så fint!