Kategori: Grisar

VI har åtta smågrisar kvar, och imorgon åker två till ett nytt hem – lustigt nog ska de ”hem” till gården där deras mamma föddes, de gamla ägarna avvecklade grisverksamheten men de nya ägarna vill gärna ha grisar.

Då har vi sex små vänner kvar. Vi tänker att vi slaktar två sent i vår och säljer till grillsäsongen. Fyra kvar. Framåt jul slaktar vi två till och betäcker de sista två gyltorna – Peggy och en svart tjej som inte har något namn än.

Nästa vår kommer nya kultingar, och våren är en bra tid att sälja levande djur som folk vill föda upp själva och slakta framåt jul. Några sparar vi själva till slakt såklart.

Grisarna får gå kvar i sin nuvarande hage ett år till och röja klart, sen får de flytta till en stor härlig skogshage som vi ska stängsla in under sommaren, med en egen bäck att dricka i och bada i och allt. På platsen där grisarna går nu ska Jonathan plantera poppel som blir energiskog.

Det är så mysigt att hålla på och planera sånt här. Tänka hur vi ska göra i framtiden med allt.

Grisar älskar att böka. De har en stark bökdrift och mår inte bra om de inte kan ägna sig åt sitt naturliga beteende.

Grisar i livsmedelsindustrin hålls nästan alltid inomhus på ströat betonggolv och får aldrig köra trynet i jorden. De kan inte vara lyckliga.

Men våra grisar är lyckliga till den dag de slaktas, det är ett som är säkert!

Förr var det vanligt att småjordbruk höll några egna grisar som gick fritt i skogen, men nu växer ju de allra flesta grisar upp i industrin.

Sen vi skaffade egna djur har det tagit emot alltmer att äta köpekött. Jag är som en pappafeminist som får upp ögonen för orättvisorna först när han får en dotter. Numera äter jag i princip inget kött som inte är producerat på vår egen gård, och det känns så bra på alla sätt, både för djuren och klimatet. Hurra heja halleluja!

Idag var det dags. Vår vän veterinären Anna kom med sin familj och fikade och knipsade av några gristestiklar. Vi kastrerar grisarna främst för att slippa separera galtar från gyltor när de bir könsmogna, men också för att det finns en liten liten risk att köttet från en galt får galtsmak, det vill säga smakar skitäckligt.

Vi hämtade de fem galtkultingarna från hagen och tog hem dem till ladan – smartast att göra kastreringen utom hörhåll för Monika eftersom grisar skriker som besatta, alltså verkligen SKRIKER, när de är missnöjda. Hörselkåpor på som ni ser. Det behövdes!

Först fick de lokalbedövning och smärtstillande, sen var det dags. Anna la ett litet snitt ovanför (eller blir det nedanför?) pungen, petade fram kulorna och knipsade av dem. Det blev ett litet hål, det kom lite blod, grisarna verkade inte känna någinting. Även om de var hemskt upprörda över hela grejen att bli hanterade.

De låg som små limpor på jäsning och somnade gott en liten stund. Rött streck = bedövad, blå ring = kastrerad.

När det hela var över fick de komma tillbaka till mamma, och alla var hur pigga och glada som helst.

Nu är vi bönder på riktigt tänker jag. Griskastrering är hard core. Känns fint!

I lördags fyllde gullegrisarna en vecka. Jag och Jonathan hälsade på och bekantade oss.

De allra första dygnen lämnade vi dem ifred så mycket som möjligt så att de skulle få knyta an till mamma ifred. Allt har funkat bra, hon låter dem dia och kommer om de skriker. Men hon kan altid avledas med mat! Så vi gav henne frukost en bit bort, och gick in till kultingarna medan hon åt.

Och några har redan börjat bli tama, som lilla gyltan Peggy, den enda som har ett namn. Så söt! Hon är den enda som är fläckig. Om man sitter hos dem en stund börjar de klättra på en, särskilt på Jonathan som varit där mest.

De pussade väldigt mycket på mina fötter och ben med sina stunsiga små trynen. Det kittlades och kändes väldigt gulligt!

Sen gick de små trynena på promenad, och behövde dricka vatten.

Sen kom Monika hem igen, och då blev det matdags.

Alltså kolla här på de tolv små trynena som föddes natten till lördag:

Vi var hos Monika i fredags kväll och märkte att något var på gång. Hon hade bäddat fint med gräs och pinnar inne i huset och vankade oroligt omkring och buffade i bädden. Till slut la hon sig med huvudet under en stog hög med hö och låg och flåsade. Vi lämnade henne ifred.

Gick tillbaka efter fredagsmyset vid tio, ingenting. Gick och la oss. Jonathan vaknade vid fyra på morgonen och gick bort för att titta till henne – och då låg tolv små kultingar där och diade! Eller två var helt nyfödda och låg fortfarande vid Monikas bakdel, så Jonathan lyfte fram dem till varsin spene. Griskultingar är väldigt pigga redan när de föds, nästan så att de kravlar sig ut själva, och börjar genast leta efter en spene. Både lamm och kalvar är vingliga första stunden, men inte kultingar.

De är så otroligt fina! Monika verkar rätt cool med att vi hanterar kultingarna, men vi är försiktiga i början för att inte störa deras anknytning. När Monika äter passar vi på att kika lite närmare på dem och gosa lite lite.

De är väldigt försigkomna fast de är så rysligt små, de travar omkring och undersöker allt och kollar läget utanför huset. Jag längtar tills de är lite större och springer omkring i hela hagen och leker (nu är de i en mindre inhängnad för att inte bli borttappade).

Vi hade inte vågat hoppas på tolv stycken levande, friska och starka. Så skönt! Vi är så lyckliga!

Monika din gullegris, när kommer dina bebisar? Nu släpar juvret nästan i marken, magen är enorm och snippan är svullen och dallrig som en stor öh… geleklump kanske.

Monika är pigg och glad, kommer skumpande så fort vi närmar oss hagen och börjar grymtprata intensivt med oss. Jag undrar om hon fattar att hon är dräktig? Mycket går ju på instinkt och är styrt av hormoner, men ändå. Hon kanske bara känner ett behov av att börja bädda och göra iordning, utan att fatta varför. Jag undrar vad hon tänker om att det sprattlar inne i hennes mage – eller djur kanske inte funderar utan mer accepterar sakernas tillstånd, hakuna matata sådär.

Men tackor kan bli hemskt förvirrade första gången de lammar. Annika blev ju helt bestört när hon fick syn på sin lilla Håkan, jag antar att det kan hända grisar också? Om de hetsar upp sig ska man ge dem en pilsner, då blir de fulla och beskedliga och ligger still så att kultingarna får dia, haha!

Men nu är vi trötta på att vänta Monika, kläm ut dem!