Kategori: Grisar

Nu har det här lyckliga fejset kommit hem efter att ha varit hos galten ett tag. Titta vad glad och fin hon är! Vi passade på att ta grisarna till den nya hagen när grannen ändå var här med hästtransporten och lämnade Monika. Det gick hur smidigt som helst, så skönt när man har rätt utrustning.

Monika klev ur transporten och såg sig knappt omkring innan hon körde huvudet i backen. Hon har stått på stall hos grannen, så det kliade nog i trynet att få börja böka direkt. Och som hon plöjde! Jorden är så lucker här att hon nästan försvann som en mullvad.

Vi var oroliga att hon och Diana skulle börja slåss, men de verkade känna igen varandra och behövde inte göra upp om rangordning igen. Grisar är konstiga, de är flockdjur men ändå bråkar de och slåss så mycket. När man släpper ihop nya grisar kan det blir riktigt slagsmål med blodvite. Vi är ju vana vid fåren, de nosar och hälsar på varandra, kanske stångas lite, men sen är det bra (gäller tackorna alltså, baggar kan stånga ihjäl varandra).

Så nu hoppas vi att Monika är ordentligt betäckt också, i så fall kommer kultingarna i månadsskiftet juli-augusti. Hoppas!

Medan jag var i Norrtälje och köpte skor till Jonas reste Monika hemifrån för att träffa en kille. Jonathan fotograferade avfärden:

Vår granne har köpt en galt som vi får vara med på. Omdömet från de som känner honom lyder: liten och feg.

Här är han – ingen skönhet om jag ska vara ärlig, men lite gullig kanske? Han verkar snäll och det är ju insidan som räknas.

Här har Monika just klivit ur transporten. Hon blev snabbt vän med de andra gyltorna, och galten blev förtjust:

Sniff sniff! Det blev påsättning direkt, och Jonathan och Sixten blev vittnen till hur galten använde sin ”korkskruvsformade, navelsträngsliknande snopp”. Fattar inte att han inte fotade det.

Nu får Monika gå hos galten i ett par veckor tills vi tänker att hon säkert blivit dräktig. Det ska bli så kul med smågrisar!

När kultingarna kommer slaktar vi surpuppan Diana.

Grisarna är såna njutisar! Igår gav jag dem en stor hög med hö att bädda i huset med (och äta – grisar kan äta hö, bra för magen), men de la sig och gonade in sig direkt i högen och njöt av solen. Jag blir så avundsjuk på deras ohämmade njutande, där ligger de och vräker sig helt ogenerat. Jag känner mig hämmad när jag tittar på grisarna, hur de äter och smaskar som ja, grisar, pruttar och gnuggar in sig i lera. Så härligt!

Kolla på livsnjutaren, hon blundar när jag gnuggar henne på skallen. Monika är så fin och snäll och nyfiken.

Diana däremot, som står och kliar sig mot huset här bakom, är en surpuppa. Henne är vi lite rädda för, hon kan hugga hotfullt efter en, och man vill INTE bli biten av en gris! Det är inte meningen att grisar ska vara sura sådär, enligt griskännare vi pratat med. Vi planerar att skaffa herrsällskap till Monika och slakta Diana snart.

Här använder Jonathan beskedliga Monika som mänsklig (sic) sköld när han kliar Diana som ligger där bakom. Haha!

Det är väldigt kul med grisarna tycker jag. Och gott med griskött. Men Jonathan är inte lika övertygad. Det är jobbigt att de luktar illa ibland (de bajar bara i ett hörn av hagen, men ibland kommer det en pust därifrån), och de bökar ju så in i helvete så jag vet inte vad vi ska använda deras hage till sen, för man kommer inte kunna gå där. Praktiskt om man vill bereda odlingsmark, men det vill ju inte vi. Vi ska göra en hage där de får markbereda för en ny poppelplantering nästa sommar, sen får vi se.

Igår jobbade jag i Stockholm och satt på kontorsstol hela dagen. Så imorse när jag gick djurrundan ville jag liksom inte gå in, fast det var grått och rått ute. Det var så skönt att vara utomhus! Jag pysslade om djuren lite extra, diskade ur (eller i grisarnas fall, skottade fram) vattenbaljor och stannade och kliade alla som ville.

Grisarna fick hö att äta eftersom det fanns så lite kornkross att det inte blev full giva riktigt. De bar in hälften i huset och bäddade med, och sen satte sig Diana och kissade på resten. Suck.

Jag gav dem en boll för att se vad som hände – jag har hört att grisar gillar att leka, ungefär som hundar. De var ganska intresserade av bollen, gnagde på den och puttade runt den lite med trynet. Men Diana bestämde snabbt att bollen var hennes, och jagade iväg Monika så fort hon närmade sig. Hon har ingen vidare personlighet, Diana. Om hon inte är dräktig vete tusan om vi behåller henne. Jonathan är inte säker på att han vill ha kvar grisarna alls, han tycker inte att de är så kul. Jag gillar dem (i alla fall Monika), och så vill jag uppleva en grisning innan vi bestämmer oss.

Apropå grisning så har Dianas juver definitivt växt, men borde nog ändå vara större vid det här laget. Kanske har hon bara blivit lite tjockare, helt enkelt. Om hon inte grisar inom tre veckor så är det inget, men jag hoppas fortfarande!