Jag har haft en crush på Stefan Sundström ända sen tonåren, då jag sprang på vänsterdemonstrationer och såg ut såhär:
Numera är han dessutom en förebild när det gäller självhushållning och idén om ett hållbart liv på landet. Han är en jävligt skön person helt enkelt, en hedersknyffel!
Idag intervjuade jag honom apropå hans tomatbok. Ska ni bara köpa en tomatbok, köp den! Så bra och snygg och inspirerande och full av smarta och roliga tankar.
”Det är både politiskt och existentiellt för mig att framställa mitt eget livsmedel, jag för min egen del vill bli så självständig som det går och inte behöva konsumera så mycket”, sa Stefan till mig och det har han fan rätt i. Att det är politiskt att odla sin egen mat istället för att köpa importerat från ett storföretag.
I tomatboken skriver han:
Jag tycker vi ska rädda innerstan från innanförskapet. Det kommer att komma en dag när det som är inne blir ute. Då måste vi lantisar visa solidaritet med innerstan och inte retas och säga att vi fick rätt. Det har vi inte råd med.
Word Stefan!
Jag fick också lite tips – till exempel angående de gröna tomaterna vi tar in i slutet på säsongen, som aldrig eftermognar som de ska. De ska ligga mörkt och inte ljust, jag mitt pucko har ställt dem på fönsterblecket för att de ska få maximalt med solljus. Varför tomaterna som vi odlar i avloppsväxthuset (kretsavloppet, som Jonathan fyndigt har döpt det till) smakar nada kunde han inte svara på. Men å andra sidan kanske det inte beror på avloppsväxthuset, för våra tomater från det andra växthuset smakar inte heller mycket.
Jag vet att jag har skrivit det här förut, men det är så knäppt att det här liksom är mitt liv nu! I morse när barnen och Jonathan stack gick jag ner till fåren och gav dem mat och vatten och kollade till lammen, gick till hönsen och tog in lite ägg, släppte ut Bobo på en morgonkiss och stod och njöt en stund av vårmorgonen. Ja jag vet att det är fult, men ni vet ju hur ljuvligt det är ändå! Solen, fåglarna, luften, ja. Ni vet. Våren!
