I morse gick jag ut och matade hönsen och katterna och tog in frukostäggen som vanligt. Och fick en så stark overklighetskänsla; är det här mitt liv nu, liksom?
En kompis till mig fick just sommarjobb som SVT:s Washingtonkorrespondent. Glad för hans skull såklart, men jag kunde inte vara mindre avundsjuk faktiskt. Jag har inget behov av att komma närmare Vita huset än jag gör när jag tittar på House of cards till teet och brasan på kvällarna. Helt nöjd med att mata hönsen och baka kakor på deras ägg.
Några hönor har nu fått namn. Närmast i bild syns, förutom tuppen Sune (döpt efter barnens klasskompis tupp Sune), hönorna Hulken, Lillsvans och Sten.
Vi har hängt i trädgården idag också – fast turats om att vara inne med stackars stackars Sixten som är sjuk igen!
Vi släppte ut hönsen, och det gick bra till en början, de gick runt i en liten flock och pickade och sprätte som jag föreställt mig att de skulle göra. Men tuppen Sune härskar genom att söndra och jagade hönsen som flydde åt alla håll! Två små stackare satt och tryckte under altanen i nästan en timme. Jag och Ines samlade in dem i hönsgården, och Ines tyckte att de skulle få stanna där hela dagen imorgon så de lär sig veta hut.
Jag har klippt häcken. En del tycker att man ska ta ett steg tillbaka ibland och kolla att häcken blir lika hög överallt. Såna personer kallar jag för fegisar.
Sen började jag elda upp alla kvistar och lite fjolårslöv och annat som låg löst och skräpade i trädgården i ett oljefat som jag hittade bakom Morris hus, men då blev Ines ängslig – det tyckte hon inte att jag skulle göra utan Jonathan.
Det går nog bra, sa jag, men hon gick ändå in för att kolla med Jonathan att det verkligen var okej att jag handskades med öppen eld på egen hand där ute.
Det går nog bra, sa Jonathan.
Men hon är ju journalist, sa Ines misstroget.
I måndags efter jobbet åkte jag till en gård vid Arlanda nånstans för att hämta våra höns! De kacklade och flaxade och var halvt hysteriska när vi packade ner dem i två flyttkartonger. När jag körde iväg med dem i bakluckan var jag orolig att de skulle rymma inne i bilen och börja vimsa runt så att jag körde av vägen. Men istället somnade de små dumskallarna när det blev tyst och mörkt och varmt.
När jag kom hem satt tuppen, som flyttat över från grannen tidigare på dan, och slaggade på en sittpinne inne i hönshuset. Han tittade yraket upp efter en stund med brydde sig inte nämnvärt när vi packade upp de sömndruckna hönsen.
På något sätt hade jag väntat mig mer uppståndelse – att de skulle vara lite skärrade över att bli flyttade, eller nyfikna på den nya platsen. Men de verkade inte bry sig direkt. De kanske är för dumma för att fatta att de flyttat.
Jag har jobbat och varit borta hela dagen och kvällen både tisdag och onsdag, men idag fick jag äntligen kolla in dem ordentligt! De är inte tama direkt men tyckte det var okej att jag var inne hos dem.
Tuppen – satan vad han galer hela tiden! Fast det är bara mysigt.
De värpte tio ägg under de två första dagarna! Vi kommer behöva ge bort massor av ägg… Fast idag har de inte värpt alls, så det kanske jämnar ut sig.
Hönsgården och hönshuset växer fram i rasande fart.
Det är otroligt lyxigt att vara gift med en så extremt arbetsam person som Jonathan. Jag är inte heller någon latmask, och vill vi göra något så genomför vi det. Jag älskar förändringar generellt, så jag gillar att det händer saker.
Men det är faktiskt också lite jobbigt, om jag får säga så.
Härom dan köpte vi ju ett gäng höns, och vi bestämde att vi skulle vänta drygt två veckor med att hämta hem dem, så att vi skulle hinna bygga hönshus och hönsgård först. Den här helgen var det kalas, sen förbereda och planera lite under veckan och så bygga nästa helg, tänkte jag.
Men inte Jonathan. Han tänkte såhär: jag bygger varje vaken stund då jag inte absolut måste göra något annat, tills hönshuset är klart. Och så gör han det. Han börjar efter middagen samma dag som vi har varit i stan hela dagen och kommer hem helt utsjasade på kvällskvisten. Han fortsätter hela nästa dag och kväll. Sen är det kalas och då tänker han att han kanske hinner bygga lite medan gästerna ändå äter sin grillade korv i trädgården. Sen åker gästerna hem, vi äter middag och lägger barnen och jag laddar för att sitta framför brasan en stund, måla naglarna, läsa lite i boken jag fick i födelsedagspresent, kanske kolla på House of cards och sen gå och lägga mig.
Men Jonathan laddar för att gå ut i mörkret och skura ur hönshuset.
Det är inte så att han blir arg på mig och tycker att jag är lat. Och jag kan ju inte bli arg för att han sliter, även om det känns lite sådär att jag målar naglarna medan han städar hönshuset.
Men om jag får gnälla lite lite så tycker jag ändå det vore härligt om han också kunde njuta av att ligga i soffan med mig ibland, istället för att bli stressad för att han inte använder sin vakna tid tillräckligt effektivt.
(Igår fyllde jag år – fick rosor, tekoppar (se bild) och arbetskläder som en behöver när en är lantburkare.)
Idag åkte vi till stan för att träffa mina syskon med familjer, hänga lite i parken och ta en fika. Vi gick loss på Plantagen också – det är så lätt att förköpa sig på fröpåsar. Sen ska vi ju ta hand om allt – måste börja förså snart!
Men den stora händelsen: vi spontanköpte en liten hönsflock! Åtta hönor och en tupp ska vi hämta om sådär en vecka-tio dar. Hönorna är speciellt framavlade för att ge fina ägg i massor av färger, så kul! Hoppas tuppen är snäll och inte jagar barnen…
Så nu måste vi styra upp hönshuset asap! Vi tänkte att de får bo i lekstugan första tiden, vi bygger en hönsgård och inreder lekstugan med reden och sittpinnar. Så får vi se efter ett tag hur vi vill ha det, när vi ska bygga ett riktigt hönshus.
När vi kom hem gick barnen och Jonathan direkt ut i mörkret och började bygga och fixa. Jag hällde upp ett glas vin och jobbade någon timme.
Barnen somnade som små stockar, jag tände en brasa, fixade kvällsmacka (dagens godaste mål näst efter secnd breakfast) och började planera helgens kalas.
