Men hörrni vad länge sen! Ursäkta! Så mycket nu. Här kommer en comeback som heter duga; en spännande historia om liv och kanske död, med cliffhanger:
Jag har ett kalkonkläck på gång igen, med en annan kläckare den här gången. Som vanligt la jag i några hönsägg också. Bara det att jag GLÖMDE att vänta en vecka med hönsäggen – de kläcks efter tre veckor, kalkonäggen efter fyra. Så igår när vi skulle gå och lägga oss hördes pip från kläckaren!!!
En hönskyckling hade kläckts och trillat ner och fastnat med huvudet mellan två av äggställningarna (äggen ligger i ”vaggor” för att bli vända, de sista dagarna plockar man bort dem så att kycklingarna kläcks på golvet i kläckaren). Vi lyckades strixa loss kycklingen (fast ett kalkonägg fick sig en knäck tyvärr) och plocka ut den och det andra hönsägget, som det hördes pip ifrån och som hade ett litet hålslag.
Men vad skulle vi göra? Värmelampan är utlånad och i vanliga fall skulle kycklingarna fått vara kvar i kläckaren i något dygn tills de torkat helt. Då kom jag på (det eventuella) genidraget att peta in dem under en höna i hönshuset! Vi har ett gäng surhönor som ligger och trycker i redena för jämnan för att de vill ruva, och jag valde ut damen på bilden ovan som ruvat med framgång tidigare (bilden är från förra året). Petade in ägget och kycklingen under henne, bad en bön (typ) och gick och la mig.
I morse låg hönan kvar, och två hönor till låg och trängdes med henne. Jag hörde inte kycklingarna och såg dem inte heller. Troligen är de kvar därunder, men det är oklart om de är levande eller döda. Ville inte börja lyfta på rumporna av risk att få stryk av hönorna.
Fortsättning följer!
Det tog en stund för Agneta att haja att hon måste vinkla huvudet för att komma åt maten i den nya höhäcken, men det löste sig sen.
Nedan ytterligare ett försök att fota Dianas juver – som nu hänger och skvalpar lite.
Vatten till hönsen och tacklammen som går tillsammans på baksidan av tomten. Det är inte optimalt att de delar vattenhink eftersom hönsen slabbar så, men det går ju inte att hindra dem från att dricka ur samma. 
Tar in ägg – dagens skörd: ett.
Tur att jag tog med korgen.
Det här är väl det sorgligaste man har sett! Mitt försök att pynta vårt fulaste bygge någonsin med julbelysning! Så deppigt. Men det är fint när det är mörkt!
Tacklammen får hö…
… och gullegrisarna får sin goda gröpe. De hör skramlet från hinken när man är på väg och kommer sättande! Eller, de springar faktiskt alltid fram. Om en granne går förbi ute på vägen springer de alltid dit för att hälsa. De är så nyfikna.
Sen går vi till tackorna borta i sommarhagen och fyller på vattnet och river fram nytt hö åt dem i höhäcken.
Fåren själva stod och tryckte uppe i skogen och hade ingen lust att hälsa idag. 
Den här vyn från fårhagen mot stora vägen är så fin! Förutom att ingenting egentligen är fint i det här vädret.
Men en bra sak med november är att man ser saker som annars är täckta av lövverk. Som den här gulliga mossbetäckta bergsknallen bakom Morris hus!
Nämen titta vad vackert det är nu med alla höstlöv! Om två veckor är träden kala och marken består av brun sörja. Men idag njuter vi! Och ser ni stättan där borta?
Hej Vera, först fram som alltid!
Skrotnisse hittade en spjälsäng på logen och byggde ett skydd för flädern så fåren inte äter upp den.
Härinne har han byggt två fina foderbord av sargen från hockeyrinken i barnens förra skola, som vi var med och rev (inte skolan då utan hockeyrinken). Väldigt genuint, lantligt och romantiskt!
Kom in fåren! De verkar trivas här, ströbädden var full av sovgropar. Ska bli mysigt att gå in hit och gosa med dem när det regnar ute.
