Kategori: Höns

När vi köpte våra första höns värpte de ägg i en massa olika färger – vita, rosa. beige, brun, roströd, turkos, militärgrön… Det är olika raser som värper olika ägg. Men vi har ju hela tiden haft en tupp till alla och inte hållit raserna åtskilda, så efter hand har de blandats upp, och äggen blir alltmer likartade. Nu får vi bara vita, ljusrosa och beige. Men idag åkte jag till en uppfödare (bilden ovan är från honom) och köpte sex chokladbruna maran-ägg och sex isturkosa creme legbar-ägg som vi tänkte lägga under Skalleper.

Hon har visat tydligt den senaste veckan att hon är ruvsugen – ligger platt som en pannkaka på äggen när man kommer för att hämta dem.

Tyvärr drog Bodil ner äggkartongen och åt upp två av de turkosa äggen när vi var ute. Men men! Hoppas det blir några hönor av varje i alla fall. Om tre veckor kläcks de!

I förra veckan skrev jag det här inägget, men fick inte upp det förrän nu pga bildstrul. Nu är det vinter igen, men härligt ändå att höra någon ropa vår?

Snön har smält undan och solen skiner, idag känns det som vår!

Nejnej, jag vet att det inte är det. Men när jag satt på trappen och glodde på hönsen en stund fick jag ändå ett första pirr. Vinden var mjuk och ljum (jämförelsevis), och några fåglar kvittrade.

Vi har tagit över elva höns av vår kompis Sverker vars hönshus inte höll måttet för vintern. Det är stora lufsiga maraner, helt olika våra.

Bodil tycker också att det är kul eftersom de faktiskt bryr sig om henne och är lite rädda.

Men de är fina och de värper bra! Just nu har vi mer ägg än någonsin. Också en vårkänsla! Längtar till påsk nu.

Män i grupp är – som bekant – inte alltid ett lyckat koncept. I den här gruppen fanns definitivt för många män, närmare bestämt fyra stycken (trodde vi). En av dem är en lite äldre herre som försöker hålla ordning, uppvakta damerna och försvara dem mot yttre hot. Hans närmanden är inte finkänsliga direkt, men det är inte kulturprofilen-klass om man säger så. Mer som Lars Ohly, om liknelsen tillåts.

Nå, hur som helst, de tre yngre männen bildade ett gäng, ett riktigt rövarband. De samarbetade för att gruppvåldta kvinnorna, och de slogs med varandra så att blodet flöt. Under en period fick vi avskilja en individ för att han inte skulle bli ihjälslagen. Dessutom gol de så illa, hemskt falskt – och de hetsade varandra till att gala hela dagarna. Började en så föll de andra snart in, och så var de igång.

Till slut fanns inget annat alternativ än att rensa upp och avlägsna de män som inte kunde uppföra sig. Vi högg huvudet av dem helt enkelt.

Kropparna hängdes för avblodning, och kvar på backen nästa morgon låg de tre huvudena, nu djupfrysta. Kvinnorna ägnade sig åt att picka i dem och kasta runt dem – tanken att de gjorde det med skadeglädje föresvävade mig, men det är nog en mänsklig projicering.

Nu råder i alla fall lugn och harmoni i flocken igen, och tjejerna värper som aldrig förr.

PS. Dagen efter avrättningen klev jag ut på trappen för att höra gentlemannens vackra galande. Till min förfäran svarades han av ett hemskt kraxande – vi hade missat en slyngel! Men han får leva ett tag till. Blir han också gruppvåldtäktsman så hamnar han på huggkubben!