Kategori: Höns

… fast lite roligare ändå efter att jag städade där igår. Inte skoj att vara höna på vintern, särskilt inte i vårt skruttiga hönshus och under rådande fågelinfluensa så man inte kan gå ut i trädgården ens när det är barmark (men alla gånger roligare än att vara industrivärphöna, alltid något).

Hönsen sitter inne i lilla lekstugan hela dagarna när det är snö, och det blir äckligt så himla fort. De bajar mängder och sprätter ut mat och matrester över golvet. Eftersom de är rädda för snö går de inte ut alls just nu. Dessutom gnager mössen sig in i hönshuset från alla håll och käkar upp deras mat. Jag smackade betong i alla befintliga mushål, så nu dröjer de väl ett tag innan de hunnit gnaga nya ingångar.

Jag la ut lite hö på snön i hönsgården och då trippade de ut, nyfiket skrockande.

Här syns Chaplin längst fram, vår fina tupp Charlies syster. Längst till höger Bruno. De andra har inga namn eftersom barnen tappade intresset för hönsen när vi fick Bodil.

Charlie och Chaplin är kläckta i maskin och uppfostrade av Jonathan. Det var kul att ha dem inne i början, de satt hos Jonathan och kollade på tv (och bajsade på hans axel) och barnen lekte med dem, men naturruvade kycklingar är verkligen mycket enklare och så blir de naturligt en del av flocken och lär sig hönsbeteende av sin mamma. Våra höns är duktiga ruvare och duktiga mammor, vi har aldrig haft några problem. Så nu låter vi dem sköta det själva, vi märker när någon blir sugen på att ruva (dvs börjar samla ägg på hög inne under sittpinnarna istället för att värpa i ett rede), och då bestämmer vi om vi vill låta henne ruva eller inte – antingen får hon ha kvar äggen eller så plockar vi bort dem.

Just nu värper hönsen rätt bra efter ett uppehåll när de ruggade och efter att vi har satt in en lampa i hönshuset så det inte är mörkt 18 timmar om dygnet. Vi får säkert fem ägg om dagen, vilket känns skönt med tanke på de enorma mängderna mat de sätter i sig såhär års. På vintern går vi nog minus på hönsen.

Här nedan sys hönsen inspektera det nystädade hönshuset – så himla gulligt när de går runt och skrockar sådär tycker jag. (Och nej, standarden är inte så hög när detta gäller för ”nystädat”.)

De har det inte så kul i dessa dagar. När snön ligger lämnar de inte ens hönshuset, de sitter i princip dygnet runt på sittpinnarna i mörkret. Ingen värper längre, de bara käkar en massa mat och bajsar enorma mängder bajs. Nu när snön är borta går de gärna ut och de betar fortfarande på gräsmattan – men Jordbruksverket höjde skyddsnivån igår efter att fågelinfluensa påträffats på en dansk gård. Så nu får hönsen bara bara gå i hönsgården, som är en enda stor lerpöl.

Men igår gjorde vi i alla fall fint hos dem – städade ur allt bajs, la nytt strö på golvet och hö i redena (där de tydligen ändå hänger och bajsar även om ingen värper), och så fixade vi belysning i huset, styrd av en timer. Men jag vet inte om det gör nån skillnad, igår kväll när jag var ute och knäppte den här stämningsbilden satt de redan och slaggade fastän lampan var tänd.

(Filmen är från i somras, men det var den bästa hönsillustrationen jag kunde hitta. Visst är den ljuvlig? Vårt nya majsiga liv komprimerat till 20 sekunder.)

Mumrik sover aldrig i hönshuset längre. Kanske blev hon störd av de röda hönskvalstren eller skrämd av räven som var här för några veckor sen. Varje kväll när vi räknar in hönsen är hon försvunnen, varje morgon när vi kommer för att öppna i hönsgården lallar hon omkring där utanför. Vi spanar efter henne på kvällarna, lyser med ficklampa under buskar, under verandan och överallt vi kan komma på, men vi hittar henne inte.

En kväll i skymningen hörde jag ett rassel från det stora trädet som växer utanför och ovanför hönsgården. Tittade dit och såg en stor fågel – det var Mumrik som kom nedbrakande genom grenverket! Jag fattar inte hur hon kom upp dit. Troligen sover hon högt däruppe bland grenarna nuförtiden, vi ser henne inte i mörkret. Men hon dyker upp på morgnarna, så hon får väl hållas. Hoppas hon flyttar hem igen till vintern.

Flera gånger när jag har hämtat ägg hos hönsen har jag tyckt att det liksom krupit i hårbotten på mig. Jonathan menade att jag inbillade mig, men till slut kammade jag igenom håret och htitade en miljard röda små kryp! Så otroligt äckligt. Det visade sig att vårt hönshus var totalinvaderat av röda hönskvalster. De gömmer sig i skrymslen och prång och suger blod ur de stackars hönsen. Ett hönshus ska helst inte ha några springor eller små gömställen alls, så vår lappade lekstuga är egentligen inte så bra, men vi ska ju bygga nåt bättre. Nästa sommar kanske. Såhär såg det i alla fall ut igår när jag lyfte ut sittpinnarna:

Jag tömde hönshuset, hällde kokande vatten över väggar, tak och golv, torkade ur och pudrade med kiselgur. Under tiden byggde Jonathan ett nytt rede som hänger utanpå hönshuset.

Golvet i redet är isolerat, men höns är inte så känsliga mot kyla egentligen – bara de har flytande vatten så klarar de sig.

Inte så mysigt men ändå lite mysigt va?

Nu kan vi hämta ägg genom att lyfta på taket/locket från utsidan, smidigt!

Lillsvans gick runt och skrockade och var värpnödig halva dan, och så fort redet var klart hoppade hon in och la det första ägget.

Jag satte in nya sittpinnar och byggde ett fiffigt matningsrör av avloppsrör – lyft på locket (krukfatet) högst upp och häll i maten – hönsen äter ur öppningen därnere.

Här äter hönsen upp all mat jag spillde när jag testade röret. Och tittar man väldigt noga  ser man en traktor på bilden. I den sitter Jonathan och slår ängarna.

Medan Jonathan körde traktor hann jag klippa gräset en sista gång – alla höstlöv som låg på gräsmattan blev finhackade och det är inte så fint kanske men väldigt bra för gräsmattan. Älskar såna dagar när solen skiner, vi är ute hela dagen och jobbar, barnen och hunden hänger runt och är glada och jag är trött i kroppen på ett ljuvligt sätt på kvällen.