Kategori: Katastrofer av mindre eller större omfattning

Det här sommarvädret är ju väldigt härligt, det är inte det. Bara det att det inte regnat på… minst en månad? Jag minns inte när det regnade senast. Och det är katastrof.

För oss innebär det att betet stannat av, vi måste panikstängsla en utbyggnad av hagen för att fåren betat ner den nuvarande – som vi i princip trodde skulle räcka hela sommaren. Dessutom, eftersom gräset slutat växa, verkar det bli väldigt svårt att ta hö som vi tänkt. Vi vill ta första skörd före midsommar, men då måste det regna för att det ska börja växa! Blir det ingen höskörd vete tusan vad vi ska göra. Det lär ju inte finnas mycket att köpa heller.

Men för oss hobbybönder är ju ändå problemen på hobbynivå, så att säga. Riktiga bönder ligger ju risigt till på riktigt, de drabbas hårt ekonomiskt.

Dessutom tycker jag att det känns lite otäckt med det här extremvädret – man är ju lite alarmistisk i klimatförändringstider – jag tänker på Kometen kommer, muminboken där en komet närmar sig jorden och hotar att utplåna den, det blir allt hetare, sjöar torrläggs och ingen förstår vad som händer. Så obehagligt!

Så nu dansar vi regndans hörrni!

Ni vet när man kommer hem från en resa och bara vill duscha varmt i sitt eget badrum, packa upp och dra igång tvättmaskinen? Ni vet vad man inte vill göra? Smälta snö för att ställa sig och handdiska.

Vi har varit i Norrbotten i några dagar på sportlov, åkt nattåg och kom hem lagom möra och frusna. I Stockholm var det snökaos, och när vi till slut lyckats komma på en Norrtäljebuss som kröp fram i bilköerna i 30 km/h fick jag ett sms från gårdsvakten hemifrån: det kommer inget vatten i kranen.

Precis som sist hade det frusit i pumphuset. Då hade proppen gått på frostvakten, nu visade det sig – efter ett dygn av felsökning – att det frusit nere i grunden inne i pumphuset, det är för dåligt isolerat och står inte emot hur många minusrgader som helst tydligen.

Varje gång något sånt här händer slås jag av hur beroende man är av bekvämligheter (ville inte ens kliva upp imorse eftersom jag inte kunde tvätta fejset på ett rimligt sätt), hur otroligt bekväma bekvämligheterna är (SÅ tacksam när det till slut kom vatten i kranen igen) och hur otroligt sårbart livet på landet är.

Jonathan har brutit foten – eller han fick en spricka i den när han spelade fotboll med Bodil och landade fel. Detta hände medan jag var på filmpremiär i Stockholm och drack gratis skumpa. Han fick krypa hem och lägga sig i soffan och bli omhändertagen av barnen. Men Bodil kunde inte brytt sig mindre, haha, hon har absolut ingen känsla för när vi är ledsna eller har ont, som en del hundar har.

Förutom att det är väldigt synd om Jonathan, som hoppar runt på kryckor och har jätteont, så känns det hopplöst att försöka hinna med allt den här hösten. Han kommer ju vara i princip helt arbetsoduglig de närmaste fyra-fem veckorna, och vi har 20 hektar ängar att slå och ett fårstall att bygga och en massa ved att ta upp och en massa skörd att ta tillvara…

Nu är det väl ingen katastrof om vi inte hinner – fåren behöver inte stallas in förrän i januari. Slår vi inte ängarna får vi inget gårdsstöd, men det kan vi leva utan. Om skörden förgås finns ju mat på Ica. Men tänk vad sårbart livet var förr, när det verkligen var avgörande att alla på gården var arbetsföra, vilken katastrof att bryta foten just när potatisen skulle tas upp.*

Barnen fick någon slags knäpp idag och började julpyssla. De har satt som mål att vårt hem ska vara ”det pyntigaste huset i Norrtälje kommun” i jul – så då är det väl bäst att börja i tid.

Även julmusik krävdes – här får Ines feeling och sjunger med Tommy Körberg.

God jul!

*Såklart är det en katastrof för dagens bönder också, men de svälter väl inte ihjäl under vintern ändå.