Lilla Asta är här! Titta så fin hon är! På bilden bara några timmar gammal, redan skuttig och pigg. Så otroligt söt!
Förra året hade vi så jobbiga kalvningar med fellägen på båda korna, och vi fick dra – alltså DRA så jag hade ont i armarna i veckor efteråt – ut kalvarna. Så jag har varit lite nervös. Gått och glott på korna. Natten mellan måndag och tisdag var jag uppe och glodde på Frida. Tidigt tisdag morgon gick jag ut. På väg till stallet hörde jag ett högt RÅÅÅM! Det visade sig vara sista krystvärken, när jag kom in låg Asta där blöt och slemmig och Frida stod och slickade henne. Allt hade gått bra, Asta var snabbt på benen och diade själv efter en stund. Så skönt! Nu är jag inte alls lika orolig för Flora, säker på att det kommer gå bra, haha.
Annars då? Våren dundrar på, tackor och lamm är på bete i bagghagen, baggen och Runar, Frans och Lena går i sommarhagen. Jag försöker hinna med trädgårdslandet. Jag har mjölkat Frida och fryst in råmjölk till nästa års lamning. Idag blir det kalvdans!
I helgen kom Anette hit och verkade klövarna på Frida och Flora. En gång om året kommer hon och ser över kornas klövar och ”klipper” dem eller filar dem eller vad man ska kalla det – med en vinkelslip!
Dagen innan satte jag och Ines grimmor på kossorna och passade på att byta halsband på kalvarna och Runar, som alla behövde byta upp en storlek. Det är så skönt att ha Ines med när man ska göra sånt. Hon är lugn och tålmodig och har en fantastisk intuition med kossorna. Hon vet precis när hon ska ta ett steg tillbaka och när hon ska kliva fram, när hon ska sätta grimskaft på blyga Lena. Dessutom ger hon inte upp, när jag säger att vi ska skita i det så vill hon försöka igen.
Jonathan vill egentligen inte ha kor, han hjälper till om han måste men är inte intresserad. Tur att Ines gillar dem! Jag skulle inte vilja ha korna om det bara var mitt projekt, det är så ofta det är bra att vara två, då är det skönt att ta med Ines och inte behöva tjata på surpuppan.
I alla fall! Klövverkningen! På morgonen stängde vi in Frida och Flora i stallet…
Vilket upprörde de andra något oerhört. De stod här utanför stalldörren och väntade enträget. Runar tutade oavbrutet (vad är det med tjurar, varför ska de låta så!)
Sen fick Frida och Flora komma ut en i taget till gårdsplanen där Anettes verkstol stod. Det är en helt sjuk grej som drivs med hydraulik, kossan går in i bakänden och så hängs hon upp med band under magen därinne, och så spänner Anette fast ett ben i taget, hissar upp det och fixar klöven.
Det ser brutalt ut, men det är ingenting som gör ont på kossan. Det är ofta läskigt första gången (Frida tyckte det var läskigt även nu, andra gången) men de vänjer sig och nästa gång kommer de ihåg att det inte var nåt farligt. Många kor traskar självmant in i verkstolen, de vet vad som är på G.
Skönt i alla fall att ha klövverkningen avklarad! Vi klipper fåren själva och verkar deras klövar, men det här är något vi aldrig skulle fixa själva.
Jaha, vad mer? Det är februari, det är ljusare, man får en liten sniff av våren ibland. Vi har börjat planera för lamningen, sex veckor kvar ungefär. Jonathan bygger en hönstraktor och snart flyttar två gulliga råttjägare in i gamla hönshuset. Det får nästa inlägg handla om!
Idag tog vi hem tackorna och korna från sommarbetet. Tackorna stallade vi in i fårstallet, imorgon ska vi klippa dem. Korna fick inviga sin nya matplats. Vi öppnade första hösilagebalen för säsongen, från en fin lusernvall som som jag slog hos grannen i sensomras.
De älskade den! Runar var så uppslukad av att äta att han inte ens märkte att Ines justerade hans halsband. Ines är i och för sig den enda som lyckas fixa med halsbanden på någon annan än Frida och Flora, hon är fantstisk med korna, de litar på henne.
Nu börjar slitet. Nu blir det hö- och vattensläpning och mockning varje dag. Och dagarna blir kortare och kallare och kvällarna mörkare och tillvaron bara lerigare och lerigare. Brr.
Nu när jag har slutat mjölka (mjölken räcker bara till kalvarna) så är mina morgnar så mycket lugnare. I teorin.
Grejen med att ha en massa djur är att man aldrig riktigt kan planera sin tillvaro. Någon blir sjuk, föder barn, rymmer eller hittar på nåt som måste adresseras omedelbart.
Imorse kände jag på riktigt ett litet pirr (jaja man är en simpel människa, men ändå lättgladd, det är ju bra!) över att slippa gå ut och mjölka utan istället få äta frukost och läsa tidningen för mig själv när de andra åkt.
Men Ines ringde precis när de gått och sa att Frida stod på gårdsplan. När jag kom ut var även Lena på väg i full kareta. I hela välkomstbetet stod kor och får och betade (och gnagde på plasten på höbalarna vi ställt där). Någon hade forcerat grinden mellan hagarna. Så jag fick en rejäl språngmarsch i pyjamas och foppatofflor istället för en lugn frukost.
Jaja, alla gick med på att gå hem till sommarhagen, och nu ska jag sätta igång och jobba med en frilansgrej jag håller på med.
Bilden har inte med texten att göra, men jag tog den för att de där stora betorna får mig att tänka på en barnbok – vilken?
Idag kom vår första kvigkalv, Fridas lilla Lena! Hon är så fin så fin!
Även hon låg fel, hon låg upp och ner (!) så jag fick snurra henne innan vi drog ut henne. Fellägen är väldigt ovanligt på kor, och två erfarna kobönder har sagt att det kan bero på tjuren… Vi får se hur vi gör med Hoppe.
Frida har massor av råmjölk och jag mjölkade över en liter på någon minut. Det fryser vi in i små portioner och ger till de lamm som behöver vid nästa lamning. Och imorgon blir det kalvdans!
Titta vad söt hon är!!! Så skönt att allt har gått bra med kalvningar och lamningar. Nu är det bara kycklingar och kattungar kvar, phu!
Just nu är det för mycket. I onsdags var Jonathan borta hela dagen, och jag rattade tre komplicerade lamningar parallellt helt själv (tills Ines kom hem och assisterade) och försökte hålla igång tre flasklamm, samtidigt som jag ju behövde göra alla dagliga sysslorna – utan överdrift jobbade jag oavbrutet från sex på morgonen till nio på kvällen.
Indränkt i blod, slem och fostervatten hela dagen, ingen idé att byta kläder. På kvällen hade vi en lamning till, en värksvag tacka vars lamm jag fick dra ut. När det var klart och jag gick därifrån insåg jag att jag inte ens kollat om det var tackor eller baggar som fötts. Så trött på allt.
Den dagen önskade jag mig ett kontorsjobb. Jag fantiserade om att sitta vid en dator, luncha med kollegor, åka tunnelbna, ta en aw, ta en dusch, titta på tv.
Men sen fick jag sova en hel natt, och solen sken och lille Frans fick komma ut och leka.
Och jag och Ines mjölkade och Flora är så snäll och står blickstilla (även om hon har väldigt mycket mindre mjölk än vad Mållan hade – hon är ju fjällnära medan Mållan var fjällko).
Och då frågade Ines om jag fortfarande ville byta liv, och då kände jag att jag inte ville det längre.
Sen dess har det fötts ytterligare nio lamm (totalt 34 hittills), nu har vi bara tre tackor kvar som ska lamma. Sen ska Frida kalva och sen väntar vi bara på att kunna släppa ut alla på sommarbete, sen är vi över puckeln för den här gången, phu!
Till nästa år vill jag ha färre lammande tackor, inga grisar, senare kalvning och inga inbokade besök under hela den här perioden.
Vilken dag! På förmiddagen fick en tacka fyrlingar – ett litet felläge att rätta till (två som ville ut samtidigt, en med huvudet och en med bakklövarna), men allt gick bra.
Medan vi höll på med fyrlingarna noterade vi att Flora var borta. Hon stod inne i kostallet och tryckte. En blodig slemsträng hängde ut. Dags för kalvnig! En vecka tidigare än vi trodde.
Jag tänkte att det var många timmar kvar, men ringde för säkerhets skull till vår granne Per som är en erfaren kobonde. Han kom förbi och tittade på Flora, och tyckte att jag skulle gå in och känna efter. Jag kände en rygg, en rumpa, och någonstans där nere under magen på kalven fanns ett par klövar. Kalven försökte alltså komma ut med rumpan först – vilket förstås inte går.
Per hjälpte till att lirka fram bakklövarna, sen var det bara att börja dra. SATAN vad vi drog. Helt galet! Jag är fortfarande så slut i armarna att jag knappt kan lyfta dem.
Kolla på den här bilden, det är ju inte klokt! Jag hänger alltså i repen med min fulla kroppstyngd, och Jonathan gjorde också det sen. Hon var trång, men det är också svårare att få ut kalven baklänges – det är mulen som stimulerar värkarbetet.
Vi ringde efter ytterligare två grannar som kom och drog, och det gjorde susen. Flora råmade och vi vrålade, men till slut kom han faktiskt ut, lille Frans! Det krävs en by för att förlösa en ko, uppenbarligen!
Han är så helt overkligt fin! Sötaste kalven man sett! Ojojoj.
Frans var lite medtagen efter den jobbiga förlossningen, och Flora var förvirrad och undrade vad han var för skum klump. Men vi lät dem vara ifred en stund och snart började hon slicka honom.
Senare hjälpte vi Frans att dia och jag mjölkade lite råmjölk också som fyrlingarna fick.
Jag är så otroligt tacksam att vi har grannar som delar med sig av kunskap och muskelkraft! Det här hade vi aldrig fixat själva – det hade tagit lång tid innan vi fattat att kalven låg fel, och jag tror inte vi hade fått ut honom själva.
Jag ser så mycket fram emot att vara med kalven och att mjölka, det känns som att det kommer gå bra med allt!
Nu måste jag sova, helt slut, återkommer med bättre bilder på Frasse! Och tips, han kommer synas en del på instagram framöver 🙂
Hon hade en hemsk juverbakterie som låg och lurade, som vi inte lyckades bli av med trots flera behandlignar. Jag ville inte att kvigorna ska smittas av bakterien, och dessutom vet man aldrig när Mållan kan bli sjuk av den, så det var slakt som gällde så snart Runar var stor nog att klara sig utan henne.
Slaktaren kom till gården imorse, Mållan klev ut på gårdsplan och fram till en hink med kross, sen var det slut. Hon dog bokstavligen med huvudet i en hink med kross. Hennes liv kunde inte ha slutat på ett bättre sätt.
Det känns också bra att hennes sista år blev fint på alla sätt. Förra hösten var jobbig när hon var sjuk av juverbakterien och vi var tvugna att ge henne sprutor som hon var paniskt rädd för. Men sen fick hon en fin dräktighet, en enkel kalvning och en härlig tid med sin kalv. Jag fick också mjölka ordentligt i flera månader.
Det är inte kul att slakta sina djur, och det ska det inte vara. Jag gruvar mig alltid inför själva slakten, men så fort skottet gått av så slappnar jag av. Nu är det klart!
Det är så mysigt att mjölka! Inte alltid man är sugen på att gå ut på morgonen, men alltid mysigt när man väl sitter där med pannan mot en len ko i doften av varm mjölk.
PHU! Nu har jag slagit andraskörden äntligen, typ en månad senare än jag önskat. Först gjorde torkan att återväxten inte kom igång efter förstaskörden, sen började det regna… Men nu ligger skörden och torkar lite innan en kille kommer imorgon och pressar och plastar. Otroligt skön känsla att ha vinterfodret fixat! Och jag är faen stolt över att jag fixade det; mecka med traktorn, köra traktorn, manövrera den stora svinläskiga slåtterkrossen. Jag har ju aldrig någonsin meckat eller handskats med maskiner förr.
En annan stor lättnad var att alla djur återfanns på rätt ställen i morse när jag och Bodil och katten Dus gick på inspektionsrunda. Den här sommaren har alla rymt i omgångar:
Griskultingarna gick ut och härjade i sommarhagen (och på lite andra platser ehe) varje dag under en period, torkan gjorde jordningen av elen så dålig att de knappt kände nåt när de hoppade ut mellan trådarna. Vi gjorde allt vi kunde; satte fler trådar, bytte till ett kraftigare aggregat, men inget hjälpte. Till slut blev de så stora att de inte kunde komma ut lika lätt, och regnet gjorde elen bättre, då slutade de rymma, bara sådär.
Vår tjur Hoppe rymde från grannens hage där han gick, han hoppade över fårnät och eltrådar och sprang en kilometer till en kohage med brunstande kvigor! Vi hämtade hem honom med hjälp av favoritkossan Linda – vi ledde dit henne helt enkelt, och då följde han med oss hem till vår bagghage. Sen bröt han sig igenom ett staket, simmade/vadade över ett krondike och gick in genom grannens staket för att träffa en brunstande ko… Vi ledde hem honom igen, och nu går han i sommarhagen med Frida och Flora och Linda och verkar äntligen nöjd. Alla kor i byn är ju redan betäckta så nu kan han koppla av, hehe.
Lammen rymde flera gånger från bagghagen till grannens hästhage, och två lamm hittades efter flera dagar på rymmen på en annan grannes åker. Vi flyttade lammen till sommarhagen, satte fler trådar och förbättrade elen, men de fortsatte att rymma. Igår identifierade vi initiativtagarna och stallade in dem. Och idag har ingen rymt! PEPPAR PEPPAR!
Och förlåt för den här sommaren, alla grannar!
Idag känner jag mig som Dus i filtkorgen, men jag har inte tid att slappa. Jag ska städa och baka och göra fil och yoghurt, plocka svamp och äpplen och klippa en film om kalvningen och mjölkningen. HEJDÅ!
